måndag 25 juli 2011

När orden är för få.

Jag tänkte egentligen inte nämna tragedierna i Norge, orden som jag har att förfoga över känns så fattiga med ens.
Samtidigt är det något som man hela tiden har i tankarna på ett eller annat sätt, så det är svårt att låta bli att prata eller skriva om det.
Så man skriver om det ändå. Trots att man inte har orden egentligen.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag blir tyst och funderar och jag pratar med mina vänner och vi begriper inte att det som skett faktiskt har skett.
Eller, man begriper men man kan ändå inte begripa det. Det är för tungt, för svart, för hemskt och så ondskefullt.
Jag såg någon skriva på FB att de egentligen ville stänga av tv:n och sluta se men att de inte kunde, det är så jag känner det med, någonstans försöker man förtvivlat att förstå det ofattbara och man går hela tiden bet. Det är så hemskt och man inte vill tro att det är sant, men det är sant och ens förnuft försöker förtvivlat att få det att gå ihop. Men det går inte. Någon sa att de upplever en större gemenskap och det är bra, någonstans för det här oss tillsammans samtidigt som vi önskar att det inte var av just det här skälet.

4 kommentarer:

Lippe sa...

Tungt och obegripligt är det!! Svårt att tro att det ska kunna komma gott ur detta men man hör ju att de överlevande ungdommarna säger en massa kloka ord och det är nog så man måste tänka för att överhuvudtaget orka ta nästa andetag!
Kramar

Shirouz sa...

Hej Lippe,
ja, det är nog så man måste tänka, det tror jag med, annars blir det allt för tungt. Kram

Cicki sa...

Det är nästan så man inte orkar ta det till sig. Det har aldrig varit så tyst här hemma som dessa dagar. Vi lyssnar och tittar på nyheter, pratar lite om det och försvinner sedan in i våra egna tankar.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, hjärnan vill inte riktigt förstå och det går nog inte helt att göra det heller, tror jag.