måndag 27 juni 2011

Jag är ute och glömmer bort mig.

För övrigt så har jag varit och hejat på folk på morgonen.
Jag bytte skog så i morse tog jag cykeln till den andra motionsslingan och begav mig in i spåret. Mycket modigt om jag får säga det själv, eftersom jag helt saknar lokalsinne och  ytterst sällan har någon aning om att jag varit på samma ställe förut.
Modigt traskade jag in och vände direkt när jag kom på att jag borde veta vilken färg jag skulle följa.
Noterade färgen och började gå och kom kanske 50 meter innan jag började fundera på vilken färg det nu var igen.
Traskade tillbaka och sade till mig själv "Jag ska gå på rött! Rött är det!" och traskade glatt iväg.

Mötte två glada kvinnor som såg oförskämt pigga ut och givetvis (jag tycker att det är så märkligt, jag menar, alla hälsar i skogen, men ingen i stan?) så hejade vi glatt på varandra och jag lade i en högre växel, klev över en gata och vidare och, ja, så började jag fundera på vilken färg det nu var igen...

Beslöt att strunta i alla färger och bara följa elljusspåret, klappade mig själv mentalt på axeln och småsprang lite rentav.
Mötte en man som sprang som om fan själv var efter honom, korsade en stig och insåg att jag glömt att kolla vart elljusspåret gick. Gick tillbaka och såg att själva lampstolpen var försmädligt gömd bakom en gran men att jag var på rätt spår.

Lite längre fram, över alla under så kände jag igen mig! Skuttade lite glatt på stället och tänkte "Oj! Här känner jag igen mig! Minsann!" för att sedan ägna de nästa 200 meterna åt att fundera över om jag verkligen kände igen mig.
Jag menar, på riktigt.


Hejade på en dam som kom i en nerförsbacke och såg oförskämt sund ut medan jag släpade mig upp med tungan hängande vid knävecken och knirkande knän.
"En del tar den lätta vägen" tänkte jag morskt när jag äntligen stod högst uppe på krönet och funderade på att antingen lägga mig i kors-ställning mitt på stigen eller omfamna en gran en stund.
Granar fäller kåda som vi alla vet och att ligga mitt på en stig kan skrämma känsliga själar så jag knatade vidare för det allmännas bästa.

Kom till min förvåning ut exakt där jag trott att jag skulle komma ut och sjavade bort till cykeln och stod och bara svettades ett tag.
Kände mig kopiöst nöjd med mig själv innan jag svängde ena benet över det andra (nej, det gjorde jag givetvis inte) jag menar, jag äntrade cykeln och for hem i en farlig hastighet.

Nu känner jag mig extremt självgod och nöjd och färdighejad för resten av dagen.
I morgon ska jag dit igen, kanske tar jag med en stor handske, du vet, som man har på fotbollsmatcher så att jag kan vinka till folk också.

8 kommentarer:

Lippe sa...

Hahaha! Living on the edge...
Tänk om alla hälsade på samma sätt i stan, vilket kackel det skulle bli!

Bitten sa...

Visst hälsas det mer i skogen, mycket mer. Vi mötte två, och den ena hälsade. 50 % alltså.

Shirouz sa...

Hej Lippe,
jajemen!
En ordinär torgdag skulle bli ett rent helsike, för att inte tala om Skänninge marken.... :D

Shirouz sa...

Hej Bitten,
här hälsade alla jag mötte utom en liten farbror som tittade ner i marken när jag kom, så jag var uppe på 99%, i morgon ska jag komma till 100 tänker jag mig ;)

HelenS sa...

Hej, hej! :)

Det är i sanning ett spännande liv du lever ... tänker närmast på det där med att inte riktigt känna igen platser, glömma färger och sånt :D

Cicki sa...

Ursäkta, men du är fan inte klok någonstans.....:-)

OBS! Detta är en komplimang!

Ordver=eloge. Det var väl det jag visste, att jag gav dig en eloge.....:-)

Shirouz sa...

Hej Helen S,
ja, du skulle bara veta vilken enorm kapacitet jag har att glömma saker, ibland förvånar det till och med mig... :D

Shirouz sa...

Hej Cicki,
jag vet! Normalt är så normalt, tycker jag och jag strävar ju ständigt åt andra hållet.... ;)