torsdag 9 juni 2011

Duell i secondhanden....

Ett av mina favorituttryck är: Den sista idioten är inte född än.
Det är ett tryggt konstaterande som kan användas i de flesta situationer när man träffar på somliga.

Förra veckan hade jag otaliga möjligheter att uttala just de orden i många skiftande situationer.
Ibland tror jag att jag kanske har en idiot-magnet som gör att folk med lite lagom idiotiska tendenser dras till mig. En varg söker sin flock, kanske du säger och då säger jag att det är tur att vi inte syns öga mot öga. Nävars. Jag har tänkt på den möjligheten också...

Det som irriterar mig är när jag finner mig själv i situationen som "första kvinna på plats att städa upp situationen som uppstått".
Där befan jag mig förra veckan, något som är ganska märkligt eftersom jag i stort sett nästan jämt är försenad. Man kan ju tycka att någon annan borde ha hunnit till situationen innan mig.

Men icke.
Så jag tillbringade några dagar i telefon och pratade och pratade och ja, ibland morrade jag lite också.
För att sedan lägga på och ringa ett annat nummer och prata, prata, morra och prata.
För att lägga på och ringa ett annat nummer och morra, morra och prata.

Sån't blir man trött på när man är en så känslig pion som jag.
Dessemellan ringde en vän som hade ett problem och en sak som jag tycker vi ska bestämma här och nu, det är att det är jättebra att hjälpa andra, men det får inte gå ut över ens eget liv.
Säger man inte ifrån, om man själv har häcken full och sedan sitter där och ilsknar till över att man inte hunnit det ena eller det andra så har man sig själv att skylla.
Hjälp när man kan hjälpa, men halvhjärtat hjälp som utförs med sammanbitna tänder och morrande är mer martyrskap.
Bättre då att skyffla undan alla man måste morra till och sedan höra av sig och hjälpa vännen.
Givetvis finns det katastroflägen när man måste kasta allt åt sidan och göra en insats, men är det inte så brådskande, så kan man faktiskt säga att man hör av sig senare.
(Ja, jag vet, vi kommer in lite på martyrskapet som vi diskuterat förut, eller hur?)

Jag har ju en kusin som antagligen härstammar från en aldrig sedd martyrstam någonstans i Långtbortistan. Så fort hon får syn på mig så hänger hon glorian på plats och skuttar fram med sin självrättfärdighet.
Själv skär jag tänder och tänker på vad min vilde far sagt om att inte stöta mig med henne.

Men senaste gången jag såg henne, när jag var på utomordentligt dåligt humör så kunde jag inte behärska mitt minspel.
Hon kom vandrande på secondhanden och lyfte en hand, (om det var för att rätta till glorian eller att hälsa vet jag inte.) och var på väg fram mot mig.
Jag vände på huvudet och kände hur jag blev som Clint Eastwood i en gammal western, ögonen smalnade på mig och munnen blev till ett streck, sedan vände jag mig helt om mot henne, med benen brett i sär och hade jag haft pickadoller på höfterna så hade jag snurrat runt så där snyggt med dem i händerna.
Det hade jag nu inte, utan nöjde mig med att sätta händerna i sidorna.

Till hennes förtjänst skall sägas att hon faktiskt nöjde sig med att flöjta "hej..." och för en gångs skull låta osäker på rösten innan hon for iväg åt ett helt annat håll.
Själv putsade jag piporna på mina imaginära revolvrar, gjorde ett snyggt trick med dem igen och sedan gick jag kavat därifrån.
Man kunde hörra mina sporrar klinga.
Jag lovar.

6 kommentarer:

Laila sa...

Själv har jag en arbetskamrat som härstammar från jagvetintevad för stam. Hursomhelst så utsöndrar jag enorma mängder stresshormon (och svett-vallningarna blir extra svåra) när jag ser att det är henne jag ska jobba med den dagen. Tror bestämt jag gnisslar tänder med och får svårt att andas. Hade hellre klarat av hela avdelningen alldeles själv än att göra det ihop med henne.
Hade tänkt beskriva hennes sätt här, men inser att det är alldeles för komplext. Den enda trösten jag har, är att jag inte är den enda som känner så, där på arbetet. För det hade ju varit hemskt om alla andra tyckte hon var jättebra att jobba med, förutom jag!! För då skulle ju det innebära att det var mig det var fel på!

Det värsta är att hon är "snäll". Dvs hon menar inget illa med någonting, är inte elak eller säger dumma saker till en. Men det blir ju inget gjooooort och hon pratar över huvudet på brukarna och vet inte vad integritet betyder... AAARGHH!

Shirouz sa...

Hej Laila,
jag vet hur det är... Jag hade en arbetskamrat som bara pratade, pratade och pratade, absolut ingenting blev gjort, kunder fick stå och vänta snällt medan han pratade, och du skulle ha varit med när vi fick tv till lunchrummet... Då tittade han på den i stället och var det spännande så gick han inte i från. Visst fan blir man frustrerad!

Viktkamp sa...

Visst är det märkligt att vissa människor bara genom att visa sig kan ta fram de värsta känslorna hos en? Helt ofattbart, jag har två kollegor som är såna. Svårt att hantera och vara trevlig mot såna.

Baronessan sa...

Härligt. Du delar det uttrycket med mig. En riktig favorit. Jag brukar även använda mig av "hur tänker en idiot?" när någon ber sig åt som en påse nötter.
Åh, vad jag skulle vilja kunna göra en sån Clintan-grej någon gång. Tror jag ska gå och öva lite :)

Shirouz sa...

Hej Viktkamp,
och välkommen :)
Ja, visst är det märkligt, för mig räcker det att se min kusin och så dalar humöret ner i skosulorna.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, det var så jävla skönt, rent ut sagt, att kunna säga med kroppspråk vad jag inte kan säga muntligt med hänsyn till min far. Helt suverän känsla. :)