fredag 17 juni 2011

"Det är han!" och "Visst fan är det spännande!?"

Du, det här livet är väl så spännande så att det nästan inte är sant?
Jag har tänkt mycket bakåt på senaste tiden, för femton år sedan, slog det mig, så förlovade jag mig (nej, inte med mig själv, även om det vore passande för en så självupptagen rackare som mig...) på midsommaraftonens första skälvande timme.

Senare mitt på dagen, kom våra vänner ut till oss, i vårt torp, det skuttades ut ur bilar och "Har ni förlovat er!?" kom det från varje bildörr som öppnades och med det bevisades dels vår dagstidnings genomslagskraft och att varenda en av våra vänner läste förlovningsannonser till kaffet på morgonen.
Det är mycket man inte vet om sina vänner, eller hur?

Våra vänner var mycket belåtna med att det var både midsommar- och förlovningsfest och vi hade en sådan kanondag ihop, vi fuskade i crocket, hade tipspromenad, åt som ett gäng hungriga vargar, tält slogs upp och husvagnar rullade in på tomten allt eftersom.

Senare, mitt i natten, stod jag ute på landsvägen, stjärnorna lyste och jag såg in genom rumsfönstret hur alla de jag tyckte mest om i världen dansade och skuttade omkring till "Du får aldrig nog" med Dag Vag.

Det var ett sådant där tillfälle när jag tänkte, det här kommer jag att minnas resten av mitt liv, och för en gångs skull så tror jag att det är sant, du vet, ibland tänker man ju så, och så minns man det ändå inte. Inte för att man vet om att man inte minns, men ändå. Om du förstår...

Och på något sätt var det en så underbar känsla, att stå där i självvald ensamhet, väl medveten om att när som helst kunde jag gå uppför gången och in till de andra.
Men jag stod kvar där länge och bara tittade in, det såg nästan ut som om torpet gungade i takt med musiken, kanske gjorde det det...

Hur som helst, riktigt som Dag Vag sjöng blev det inte, det blev "nog" efter ytterligare ett antal år.
Och nu, mina vänner kommer vi till huvudpunkten. (för tänk, för en gångs skull har jag lyckats hålla mig till ämnet, är du lika förvånad som jag?)

Jag har två vänner som när vi diskuterar kärlek säger "Jag visste att det var han!" och de har hållt ihop i eoner. Okay, kanske inte,men definitivt i sekler.
Senast i veckan diskuterade Witchen och jag det, och när jag sa "Ja, men tror du inte att jag har känt det, varenda gång jag träffat någon?" så tittade hon på mig ungefär som att "Nja... Det är nog inte samma sak."
Jag vet inte, jag.
En del kanske träffar rätt direkt, men jag tror att vi är många som känt "Det är han!" för varje gång.
Lite roligt blir det också när man ser tillbaks på "Det är han-typerna" som jag träffat. En enda sak finns att säga om dem...
Inte en enda av dem har varit lika varandra.
Jag vete fan vad det säger om mig. Eller om dem.

Men, tillbaks till hur spännande livet är. Hade jag vetat vad jag visste då, för femton år sedan, jag undrar vad jag hade tänkt... Men det visste jag inte, jag hade ingen aning om resan jag skulle bege mig ut på.
Och nu.
Lika lite vet jag om vad framtiden har i beredskap. Visst fan är det spännande?

6 kommentarer:

AprilSus sa...

Själv har jag inte så många "Det-är-han" upplevleser. Jag gick sista året i grundskolan när jag träffade den blivande fadern till mina 3 äldsta barn. Från början tyckte jag inte om honom, kaxig, skrytig och självgod. Uppenbarligen även envis efter som han inte gav sig för än han fångat mitt hjärt. Har nog tänkt att jag borde ha hållt mig till min magkänsla, men då hade jag ju gått misste om så mycket annat, som mina älskade ungar t ex. I nästan 20 år höll vi ihop, men jag säger inte att det var det smartaste valet, men så blev det.

Man tror man blir klokare med åren, men ibland undrar jag om det verkligen stämmer? Andra gången blev jag döförälskad och kärleken kan verkligen visa sig vara blind. Trots dessa mänsDtotala olikhet på alla plan, så blev resultatet det samma. Kanske är det mig det är fel på? En lång historia som inte ens nått sitt slut ännu... och jag tvivlar på att "det-är-han" eller "Mr right" någonsin hittar mig eller jag honom?

Men något har jag lärt mig en under årens gång, man ska aldrig säga aldrig och det blir sällan som man tänkt sig och framtiden vet vi inget om, tack och lov!

Kramisar!

Cicki sa...

Det är vansinnigt spännande. Jag vill aldrig dö. I alla fall inte så länge som jag fortfarande är nyfiken på vad som väntar runt nästa hörn.

Cicki sa...

Jag träffade min andra hälft efter att ha fyllt femtio, så ge inte upp. Han är verkligen Mr Right, för mig i alla fall.

Shirouz sa...

Hej April Sus,
jag har funderat på det med, om man blir klokare med åren, på en del sätt kanske, men på en del definitivt inte och du har rätt, tänk om man lyssnat på sin magkänsla ibland, å andra sidan, en hel del hade man gått miste om då, och stöter man aldrig på några gropar i livet så tror inte jag att man levt.

Ja, vete sjutton om man blir klokare med åren, definitivt inte på alla plan, men kanske på några, kan man ju hoppas ;)

Och, jag skriver under i allt på de sista tre raderna, kram!

Shirouz sa...

Hej Cicki,
precis så känner jag med :)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, jag vet ju att du gjorde det och det är ju så häftigt, man vet aldrig när. :)