måndag 16 maj 2011

Vi pratar lite, va?

...Om vi skulle ta och skriva lite nu....
Det händer en förbannad massa saker i var och ens liv, det kan vi nog lugnt skriva under på var och en.
Här händer det som så, att jag fortfarande jagar handläggaren som är på möte och ärenden och hela tiden.
Är man så upptagen som hon så föreslår jag att man klonar sig så att vi kunder har åtminstone en liten chans att någon gång få tala med henne.
Vore fk ett företag och lika illa skött så skulle det ha gått i konkurs för länge sedan.
Tillgänglighet, mina vänner, är A och O när det kommer till sådant.
Det kan man inte beskylla fk för, inte när det gäller handläggarkontakt.


För övrigt så  har jag funderat på facebook, folk blir sura på varandra och blockerar varandra så att det står härliga till.
Vad är det för småbarnsfasoner?
Är det inte schysstare och mer rakryggat att skicka ett mess och säga att "Nu har du skitit i det blå skåpet och nu åker du bort från min vänlista."
Varför ska de hålla på och blocka varandra som i någon fånig duell?
Varför inte ta bort varandra direkt? Slutgiltigt, liksom?
Och framför allt, varför inte säga det direkt till varandra?


Det här med att folk inte säger saker direkt till varandra, utan ibland envisas med undermeningar och meningar som inte blir sagda utan liksom bara ska ligga och sväva i luften tills de far ner och dimper på huvudet på den det är avsett för, det ger jag heller inte mycket för.
Med åren så har jag slutat att bry mig om underliggande meningar och halvkvädna ord, antingen säger folk som det är till mig eller också gör de det inte. Det är inte mitt problem förrän de dukar fram orden som man dukar ett bord, så  att jag kan ta ställning till det.
En del säger ibland att vi kvinnor är extremt duktiga på halvmeningar och antydningar, jag vet dock en hel del män som också ligger bra till i den avdelningen.
Jag tror att det mer beror på personlighet.


Det som är gott med att ha blivit så gammal och vis som jag, är att jag mer och mer känner att jag inte har tid.
Jag har inte tid att bry mig om vad folk tänker och tycker om mig, jag har inte tid att ändra mig för att passa någon annans mall eller tid att bry mig om de som till äventyrs inte gillar mig.
Och varför skulle jag bry mig om dem? Det mest troliga är att jag inte är speciellt förtjust i dem heller.
Jag lägger hellre tid på att försöka att räta ut vissa krokiga vägar som jag går på, som nu, med min släkt och min syster (jo tack, vi har kommit fram till att vi ska träffas, det är stort, eller hur?) och att försöka att bli ännu mer jag än jag är.

En del må bäva vid den sista meningen, äldsta vännen flinar nog smått och undrar hur jag skulle kunna bli ännu mer jag än jag allaredan är, men jag är säker på att det finns ännu mer jag att bli...

Det borde vara meningen med livet, en viss del i alla fall, att lära känna sig själv mer och mer och förundras och ibland förvånas och ibland misströsta över hur man är.
Sedan tar man fram personlighetsfilen och filar lite på skavankar som man retar sig på, mejslar fram andra delar som man är nöjd med och så där fortsätter man, visst, jobbet blir aldrig klart, men det är inte meningen heller.
Inte blir det perfekt heller, i alla fall inte om jag har något att säga till om.
Perfekt är tråkigt. Det är tom yta som inte visar någonting.
Operfekt och busigt och lite småbråkigt med mycket garv.
Sådant tycker jag om.


För övrigt är det nog hopp om livet, jag har pratat med min ystra moster, och lovat att stänga in henne på logen vid midsommar (om släktkalaset går av stapeln) och låta henne få glutta ut ur hästluckan.
Sådan är jag, gästvänlig och alltid redo att ställa upp.
Och ja. Alla i min släkt verkar vara mer eller mindre bindgalna.
Så skönt det är! ;)

11 kommentarer:

Mångmamma sa...

Gillar dig Ulvstrumpa!
Att slippa halvkvävda ord är min melodi, har just varit iväg med min Sheriff hem till en klasskamrat för att reda ut en del frågetecken om vem som sagt vad och i vilket sammanhang!
Min saligen avsomnade svärfar var expert på halvkvävda meningar, en (som jag trodde var vän) person fick tokspunk över något jag skrev i min blogg - missförstod allt och hivade iväg ett bombastiskt mejl där h*n sågade mig jäms med fotknölarna - men ringa gick visst inte?
Jag orkar inte heller engagera mig i folk och fä som inte säger vad de menar!
Men social i överkant kan jag vara - även om det är roligare att gå ifrån bordet och leka..:)

Cicki sa...

Jag bara ler....;.)))

Shirouz sa...

Hej Mångmamma,
tack, ja, visst blir man trött på antydningar och halvmeningar och folk som inte kan säga vad de menar eller vill.
I och för sig är det inte säkert att det blir rätt då heller, jag har märkt att även om man säger vad man menar så kan folk missuppfatta det ändå. Kanske borde man vara helt tyst? ;)

Jag har en släkting som är en mästare i halvmeningar och tjuvnyp, dessutom är hon martyr och bär sitt lidande som en stor medalj på bröstet.
Hon är bra på det sättet att jag får god övning i att ignorera hennes antydningar och gå därifrån med huvudet högt. Jag funderar dock mer och mer på att ge henne en läxa i den sköna konsten att tala rakt ut. Min vilde far vill absolut inte att jag ska göra det, annars hade jag gjort det för länge sen...

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, jag kan tänka mig det :)

Lippe sa...

Jag vill att det ska vara enkelt att vilja väl och vara tydlig så att alla förstår vad man menar! Undrar om det inte är så att en del gärna missförstår om det går. Samma sort som märker ord du vet, uuurk! Gillar inte heller martyrer som nyps! Jag har haft en som hållt på så i min närhet i nästan hela mitt liv men nu när h*n tar sats och ska säga något brukar jag hinna dela ut en verbal snyting ist! Haha! Här tas inga nyp emot längre!
Gillar ditt inlägg, läser och ler :)

AprilSus sa...

Bra sagt/skrivet! Livet skulle vara så mycket trevligare om alla såg över sitt eget, istället för att klanka ner på andra.

Men man kan ju inte tycka om alla och alla kan inte tycka om mig.

Ha det bra och lycka till med FK!

Shirouz sa...

Hej Lippe,
och tack, ja, visst är det så att man börjar misstänka att en del missförstår med flit? Det känns verkligen så ibland...
Usch, martyrer går så mycket bort, jag skulle så gärna ge den här släktingen en verbal avhyvling men, som sagt, min far vill absolut inte att någon ska vara osams, så hittills har jag tagit hänsyn till det. Men ack, så det kliar i mig att bita ifrån.

Shirouz sa...

Hej April Sus,
ja, visst skulle det vara så mycket enklare och trevligare, jag tror det.
Och du, tack för lycka-till-hälsningen med fk, du skulle varit med igår, jag for som en skottspole mellan fk och läkaren på jakt efter ett försvunnet intyg... Säga vad man vill, men ibland är det ett heltidsjobb att vara sjuk.

Pennelina sa...

Jag försöker (i stort sett) alltid att bygga upp och bidra till gott... fungerar inte jämt, men oftare än man vågar hoppas på ;-)

Kramar <3<3<3

Laila sa...

Men stackars lilla moster!!! Ska du låsa in henne på logen!!??

Håller annars med dig om det du säger. Det är ett svårt ämne. Det finns så mycket folk o alla tycker olika och det där med MISSFÖRSTÅND ska vi bara inte tala om! En del missförstår ju allt som går! O sen går de o är sura över det som de trodde hade sagts!

Nej martyrer är inte roliga. Har en väldigt nära i familjen. Men mest är det nog synd om dem, för den äkta martyren kan faktiskt inte hjälpa det och mår ju dåligt själv av det. Men jobbiga är de!

Shirouz sa...

Hej Laila,
jajemen, om hon inte uppför sig så blir hon inlåst direkt, det är tuffa puckar i den här släkten ;)
Ja, ibland kan man inte tro att man pratar samma språk som en del, trots att man vet att man gör det.
Martyrer är bara så skitjobbiga...
Du har nog rätt i att det är mest synd om dem, men jag önskar att de kunde lida lite mer i tysthet ;)