måndag 2 maj 2011

Knöt jag ihop påsen?

Vi har pratat om det här förr, att när man börjar tänka på att folk faktiskt läser det man skriver, så låser det sig ibland.
Jag tror inte att det enbart är jag som sitter här och tänker "Fan, det där går inte, det blir för deprimerande, för sorgligt, för flummigt, för yrigt, folk kommer inte att begripa."
Det är i de stunderna jag tar mig själv i kragen och strängt säger "Tänk inte. Tänk bara på vad jag vill säga, samma process som när jag går till soptunnan, ner med soporna i en kasse, hoppa i skorna, gå nerför trapporna, ut och öppna soptunnan och kasta i det och smäll igen locket, och gå in igen och stäng dörren."
Jag bekymrar mig inte för vad som händer med soporna efter, jag funderar inte på om sopgubbarna tycker att det är träligt att ta hand om mina sopor, på min höjd tänker jag "Knöt jag ihop påsen tillräckligt?"

Så. Vi kör på som vanligt.
Många har sagt att det lät som en nekrolog, min förra blogg.
Jag blev lite förvånad själv när jag såg vad jag skrivit, men när jag tänkte efter så var det ganska självklart.
Saken är nämligen den att jag var ett tag rädd för att hon skulle försvunnit totalt. Jag gick till och med förbi hennes mors grav när jag var uppe vid min mors, bara för att kolla, och när jag kom fram och bara såg hennes mors namn så andades jag ut. En lång suck och jag hade inte ens varit medveten om att jag höll andan.
Det är ju så, att livet har både märkliga och svarta och vita stunder, jag försöker att komma ihåg det...

Kia och jag diskuterade en dag, och jag sa något liknande ungefär så här "Du vet, på min facebook? Som favoritcitat har jag "Why the hell not? Det står för både glada och dåliga saker. Likaväl som det kan inträffa bra saker i livet, så inträffar det dåliga. Och; "Why the hell not?"

För så ser jag på livet, det är en regnbåge med alla färger som finns, och jag tror, att om man inte är rädd för att se det lite mörkare också och acceptera att det finns så är man en bra bit på väg.
Därmed inte sagt att man ska njuta av det.
Man kan vara som I-or, jag gillar den gamla åsnan, han är inte förvånad över mycket, men han har en bitsk humor som jag tycker om, och vet du, jag tror att det som räddar honom är just hans humor.
Annars vore han en miserabel åsna som ingen skulle tycka om, en sådan där åsna som sitter på Karlssons klister-tuben och frågar sig varför ingen tycker om honom.

Hm... Jag kom i från ämnet. Som vanligt.
Frågan är bara om jag knöt ihop påsen ordentligt nu?

2 kommentarer:

Baronessan sa...

Jag är också en Ior. Jag utgår alltid ifrån att det blir jävligast jävligt och blir aldrig förvånad. Bara nöjd när det blir något bättre :)

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, det är ju sån man är :)