torsdag 26 maj 2011

...folk tittar så konstigt på mig ibland....

Jag börjar mer och mer inse varför jag är ensam på mina träningsrundor.
Kanhända är det inte den mest säljande taktiken att tala lyriskt om "den stunden, du vet, när du knappt får luft, och benen håller på att vika sig och du inte vet om du ska kräkas eller svimma, den stunden när du är säker på att nu orkar du inte mer, då, då är det som bäst!"

De vänner jag har dragit med mig ser alltid på mig med ögonbrynen högt uppdragna, precis som om de nu, för första gången, på allvar, verkligen börjar misstänka att jag inte är riktigt klok.
De tittar på mig som om de undrar om de ska komma levande ur det här och de tittar på mig som om de funderar på att binda fast mig vid ett träd och springa (i lagom takt) långt bortifrån mig för att skyndsamt bege sig hemåt, deleta mina nummer i telefonen och eventuellt flytta en bra bit bort.

Så ser de på mig.
Jo, jag vet, du håller på mig, du vet likaväl som jag att jag är ett missförstått geni.
Att vad jag egentligen menar är att i den stunden då man kommer i närheten av sin personliga gräns, det är då, endorfinerna kickar in.
Man mår så jävligt så att det inte är sant, man vill hem, man vill börja med knyppling, man vill göra upp en eld, kasta skorna på den och aldrig mer i hela sitt liv röra sig ett uns mer än vad som behövs.
Man hatar motion, man hatar alla människor som är i trim och skogen, backen, stigarna, djuren, fåglarna som sjunger i träden (fast det låter mer som fnitter).
Man vill inte vara med.

Och så kommer energirushen. Och man rör på sig. Man flyger måhända inte fram men man kommer framåt. Och man är så spontant toklycklig så att man ler. Man kan knappt andas, men visst ler man.
Uppe på backen, som jag hittat nu, så brukar jag stå dubbelvikt, flåsa som en älg och faktiskt fnittra lite för mig själv ibland när jag väl kan andas något så när obehindrat.
Jag tänker att det är tur att jag är ensam i skogen, så att folk går miste om den slående synen när jag på sista varvet uppför backen antagligen liknar en ilsken igelkott som stretar mig uppåt allt medan jag huffar och buffar med huvudet som en ilsken tjur.
Min springstil är absolut inte vacker. Inte speciellt efffektiv heller misstänker jag. Men jag har roligt.
Inte just då, när jag helst av allt vill jämna backen för gott med en stor stridsvagn så att jag aldrig mer behöver se den eller vara på väg uppför det, men sedan, då är det som sagt, väldigt roligt.

Det är nog där jag borde lägga tyngdpunkten i stället, på det roliga som kommer i stället för att så målande beskriva vad som behövs för att ta sig dit.
Jag ska tänka på det idag, och ser du mig, då vet du vad jag håller på med, när jag stretar uppåt.
Jag lider för njutningen.

6 kommentarer:

AprilSus sa...

Har ingen aning om vad du snackar om!? Springa i skogen!!! Herregud, det är ju jobbigt nog att gå...

Att känna njutning av att plåga sig till det yttersta låter ju helt galet!!! Förstår om dina vänner vill binda fast dig för din egen säkerhets skull. ;)

Men ändå så blir jag ju lite nyfiken på den där känslan av en endorfin kick? Jag har ju hört talas om att det ska vara bra, även min sjukgymnast har mumlat om detta, men inget om att jag ska ta ut mig till den milda grad att jag nästan spyr!? Tveksamt om jag någonsin kommer få upp leva en endorfin kicken av det slaget du berättar om?

Kramis!

Shirouz sa...

Hej AprilSus,
ja, jag vet, egentligen skulle de nog göra mig en tjänst om de band fast mig vid ett träd tills jag kommer på andra tankar ;)

Jag funderade faktiskt på det här med endorfinkicken idag, för visst skulle jag hellre se att den kom innan jag är precis på målsnöret och är färdig att bryta ihop, jag testade lite idag, för att se om den kanske infann sig om jag tog det lite lugnare och gick längre, men tyvärr inte, utan den infann sig i vanlig ordning när jag förbannade världen, universum och allt däremellan och hatade allt vad motion hette. Det är inte utan att jag funderar på om det är jag som är bakvänd egentligen, för det borde gå att uppnå den ändå, tycker man.
Kram tillbaks! :)

Baronessan sa...

Det spelar ingen roll hur jag än har huffat och buffat igenom livet. Den där "kicken" har aldrig träffat mig. Jag kan bara tänka på plågor, skavsår och andfåddhet. Jag satte mig på träningscykeln häromdagen vilket väl var första gången på.... minns inte. Jag dog efter bara 10 minuter. Utan att ha blivit kickad. Skit!

Laila sa...

Jag har väl några enstaka gånger i mitt liv fått lite lite grann av de där endorfinkickarna, så jag förstår vad du pratar om. Men själv är jag inte så mycket för att lida, så vägen dit blev liksom för lång... Fast bortsett från att jag tycker det är så FRUKTANSVÄRT TRÅKIGT att springa o flåsa fram (jag älskar att gå/vandra/traska i skogen och uppleva det runtomkring mig!) så försökte jag verkligen för en massa år sedan. Men mina knän pajade ALLTID lagom till sisådär fjärde springpasset. Då när man åtminstone hade fått upp såpass mycket flås att man i långsamt tempo kunde ta sig runt 2 kilometaren utan att dö. DÅ ungefär kändes det som om knälederna gick tvärt av och sedan hade jag inflammation och ledvätska ett tag och sedan skulle jag då börja om från början och så pajade knäna och... ja...

Nu kan jag knappt röra mig dagen efter om jag tar en riktig långpromenad! (Pga värken i kroppen som ingen vet var den kommer ifrån, den bara finns där hela tiden. Bara mer eller mindre.)

Men visst, energikickar är härligt! Jag har ett svagt minne av hur de känns! Har faktiskt fått det ett par gånger när jag simmat!! :-)

Shirouz sa...

Hej Baronessan, jo, jag vet, det är för jävligt innan man kommer förbi det där (jag tänkte på det härom dagen, när jag vantrivdes som mest faktiskt....) och blir helt tom i huvudet (eller, ska jag säga när jag blir tommare än vanligt? ;) och sedan när totalt vakuum uppstått, då kommer den där kicken. Men innan det så kan det vara enbart plågsamt, det är ett som är säkert.

Shirouz sa...

Hej Laila,
jo, det är förbannat tråkigt att springa, jag har lagt upp det så att jag har en slinga som jag går som uppvärmning och sedan kommer man till en riktig mördarbacke, som jag liksom lufsar nerför, och så vänder jag och travar uppför, sedan vänder jag och sedan upp igen, så många gånger som jag orkar. Då blir det roligare, tycker jag, för jag ser när jag orkar mer och mer. (ja, jag är vansinnigt lättroad.)

Men, vad tråkigt med den där värken, hoppas att läkarna kommer på vad det är!

Knäna har jag lite problem med också, så jag försöker att ta det lite lagom, hittills har det funkat, peppar, peppar, ta i trä...