onsdag 11 maj 2011

Får jag gå ifrån och leka?

Någon frågade mig förra veckan om jag hade tänkt på att jag har en bra självkänsla.
Jag svarade att det är väl inget jag går och tänker på jämt, men visst, jag är jag och så är det.
Någonstans ifrån har jag en grundtrygghet i mig;  att jag definitivt är som jag är och nöjd med det, jag har mina saker för mig, jag är egen, bångstyrig, envis och inte speciellt trevlig, social kan man inte kalla mig, jag är inte typen som kommer hem till dig och frågar ut hur du, din mor, din bror, din hund och din katt mår, vilka mål du har i livet och hur du gjorde den där köttfärspajen.
Ska jag vara social får jag mentalt rycka mig själv i öronen och verkligen anstränga mig bland människor jag inte känner.
Där gör jag ju mig själv en liten otjänst varje gång, eftersom de jag känner är jag social ihop med.
Också kallat för vänner, ja.

Tänker man vidare så skulle de här som jag inte är social med kunna bli mina vänner om jag vore social nog att socialisera mig med dem.
Tanken slår mig också nu, (precis som hos dig antagligen): Hur fan fick jag mina vänner? Det är inte på något sätt min förtjänst, det tror jag att vi kan slå fast ganska omgående.
Antagligen måste de ha visat intresse för mig och antagligen blev jag smickrad precis lika lätt som vi alla människor blir just det, och antagligen är de också begåvade med en hel armé av änglars tålamod medan de trampade upp en vänskapsväg till mig.
För allvarligt, jag har inte en aning om hur det gått till.

Jo.
I ett fall.
Äldsta vännen hävdar att jag en vacker dag stod i hennes port och sade "Vill du leka med mig?"
Själv har jag inget minne av det, men säger hon att det var så det gick till så är det nog så.
Kanske hade jag en social talang där, i 10års-åldern, men jag måste ha tappat den på vägen.

Jag saknar den inte mycket, jag har ingen önskan att ägna mig åt kallprat om kläder och smink eller recept eller vad det nu är man pratar om.
Ibland tror jag att min sociala förmåga helt enkelt ruttnade vid släktmöten när alla frågade mig hur gammal jag var, vad jag skulle bli när jag blev stor och ooh-ade över hur mycket jag växt.

För att inte tala om när man blev äldre och tanterna fnissade och frågade om man hade kille än.

Någonstans där kanske jag bestämde mig för att det där med att vara social var övervärderat.
Jag vet att som barn längtade jag bara efter den stunden när man fick gå från bordet och leka.

Jag hade en pojkvän en gång som hade vuxna vänner. Det var för ungefär 10 år sedan, så ja, jag var 37 år och skulle nog kunna räknas som vuxen jag med.
Vi spenderade viss tid tillsammans med dem, visst var de trevliga men varje gång vi satte oss till bords (parmiddagar, jag säger bara det...) så stelnade hela min personlighet och kröp ihop och lade sig att sova.

Allt som diskuterades var: Jobb. Familjen. Vad de hade hört att någon annan hade gjort och hade vi hört det med? Och kunde det vara sant? Och kanske det kunde vara ännu värre? Recept. Nya gardiner, vad tyckte jag om det? (och ja, jag såg ut som om jag hade fått miljonfrågan och rynkade ögonbryn och tänkte och försökte lägga min själ i gardinerna.) Färskpotatis eller gammal potatis? Och oj vad jag har blivit tjock! och "På min tid" (tyvärr censurerat så att allt på deras tid hade skötts snyggt och anständigt om jag förstod det hela rätt) till skillnad mot "Nu för tiden!"

Jag hörde sedan på avvägar att paret tyckte att jag verkade väldigt snäll men lite tyst.
Klart jag var tyst. Jag längtade efter att få gå ifrån bordet och leka.

7 kommentarer:

Lippe sa...

Bra inlägg!! Jag tror de flesta känner igen sig at det är jobbigt att sitta kvar vid bordet och jag har aldrig varit på parmiddag?! Är jag inte vuxen då?? Visst är det så??
Hehe.. inget ont som inte har något gott med sig!! Jag har numera all rätt att inte sitta kvar när jag ätit upp på tallriken :) Vem är så ond att de tvingar en stelopererad att sitta liksom?? Och jag kommer att vara stelopererad resten av livet ju!!
Hädanefter blir det nästan bara lek ;)

AprilSus sa...

Underbart! Jag är inte ensam om att inte gilla onödigt kallprat. Jag har aldrig fixat att lyssna till recept-shoppning-smink och barn/djur snack mm, då har jag känt mig helt lost. Det tillhör inte mina intressen och därför har jag inte haft något att tillföra i samtalen tror jag? Fast det kan ju inte vara hela sanning?! För ungar har jag ju älskat sen jag själv var liten (den ständigt frivillga barnvakte).

Jag blev ju en ung mamma för 30 år sedan och är det väldigt mycket forfarnade, efter som den yngsta är 18 yngre än den förstfödde. Men jag har ändå aldrig gillat blöjsnacket. Sina vänner vill man ju gärna ha lite mer gemensamt med än bara barnbiten.

Å andra sidan har jag alltid varit tyslåten och blyg utav mig och det hänger säkerligen ihop med min rellation till min mamma? Det är nog en fördel om man som barn får känna sig älskad och önskad. Jag ver inte mobbad eller så, men jag och mina kompisar var nog rätt så osynliga, tror/uppfattade jag det som. Vet inte hur det kommer sig, men efter skoltidens slut så har mina närmaste och allra bästa vänner, alla varit den där tuffa och populära tjejen i skoln och kanske är det därför vi har kompliterat varandra så bra. Med åren har väl även jag fått lite mer skinn på näsan och kan nog fräsa ifrån på skarpen om det behövs, men det krävs en hel del för att få mig på det humöret. Tålamod är mitt mellan namn. ;)

Ha en superduper dag!

lilah sa...

Hi hi, jag känner här hur en massa tankar och inspiration börjar mobilisera sig i min hjärna och kanske att det blir ett eget blogginlägg så småningom i ämnet! ;-) Men nu måste jag sova!!!

Kalle Byx sa...

Håller med dig. Det där med att vara social är övervärderat. Du skriver så bra om det att man vill bli din vän.

Shirouz sa...

Hej Lippe,
åh, vilken TUR du har haft som har sluppit dessa parmiddagar! De är ett djävulens påfund, lita på det, och även om de bara pågår i några timmar så känns de som om de pågått i åratal när man väl får resa sig från bordet och gå.
Du har rätt, inget ont som har något gott med sig, du kan helt enkelt inte bli tvingad att sitta kvar ;)
Nästan bara lek låter som en hit, tycker jag :)

Shirouz sa...

Hej April Sus,
du är absolut inte ensam, usch, jag fryser till is när jag hamnar i ett sådant sällskap, håller dock med dig om barn, jag gillar dem, men är inte överhövan förtjust i att höra ändlånga diskussioner om dem, däremot umgås jag gärna med dem.

Jag tror det med, mycket hänger ihop med ens relationer med sina föräldrar, det är lite märkligt, men det står klarare ju äldre man blir, hur präglad man blivit, tycker jag?
Det där med skolgången är också intressant, om du har läst tidigare, så vet du nog att jag inte gick speciellt ofta till skolan. Ibland undrar jag hur det hade varit om jag hade gått frekvent.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
ja, vi kunde ju sitta och var o-sociala ihop :)