onsdag 13 april 2011

...vari jag talar om glädjen med att åldras...hrm.

Jag vet inte om det är åldern eller mig det är fel på.
Jo, det där lät ju märkligt, åldern och mig borde ju vara samma sak.
Men jag sitter här och skriver och så morrar jag "Men så liten text det är!"

Ändrar typsnitt och lyckas få fram en sällan skådad myrskrift.
Ändrar igen, till det här och tänk vad jag ser bra nu.
Inget fel på åldern eller mig över huvud taget.
Bara lite typsnittsproblem, tänker jag belåtet.

Åldern är i och för sig fascinerande.
Vid det här laget borde jag ha en susning om vart jag ska i det här livet.
Kan man tycka.
En kusin frågade mig, (något oförsiktigt kan tyckas) om det var sant att allt blev bättre efter 40.
"Jomenvisst, om du bortser från kalkonhals, rynkor både här och där, en kropp som strävar efter att följa tyngdlagen, så visst, blir det bättre." sa jag.
"Skönt att höra." kommenterade hon och så bytte vi ämne.

Jag hann inte ens med att säga att sedan har vi klimakteriet, det får man inte glömma bort.
Själv har jag en hälsosam respekt inför det.
För att inte tala om att jag är livrädd för att det ska bli riktigt jävligt.

Humörsvängningar står det och säger en del vänner att man får.
Jag som har sådana humörsvängningar ändå. Hur ska det gå? Man kanske går ut med mig och jag är hur trevlig som helst och sedan hinner jag att svänga i humöret 10 gånger på 30 minuter? Hur många vänner har jag kvar då? Jag måste skaffa mig fler vänner som gått genom klimakteriet och förstår hur det är. Ni andra, ungdomliga får skaffa andra vänner under tiden.

Och tid. Det kan ta hur lång tid som helst har jag förstått. Under hur många år ska jag ha vallningar och nattsvettningar?
Det kommer att bli som om jag vore en bastu med inbygg isvak som går loss mellan varven.
Jag kommer inte att trivas med det ett dugg, det är jag säker på.
Kanske kan jag sova om nätterna i en liten badpool och tillbringa dagarna i ett ishus?
Det kommer att bli svårt att gå på bjudningar, antagligen får jag installera små hjul på ishuset, ett stort fönster där jag kan titta ut och så kommer jag rullande (jag får installera något Flinta-liknande hjulsystem) längs vägen när jag är inbjuden någonstans.

Känner jag att en humörsvängning är på gång så smäller jag igen fönstret, drar ner rullgardinen och då vet alla vad klockan är slagen.

Och ja. Jag vet, en del säger säkert att det inte är något att skoja om. Men om du känner mig, så vet du att jag använder humorn för att bemästra rädslan ganska ofta. Det här är ett sådant tillfälle. Får jag inte skämta så är det inte jag.

Motion säger en del att det hjälper.
Just nu är jag ju vansinnigt lat och jo, jag tvingade ut mig härom dagen och jag säger som så: Det var vidrigt. Vidrigt. Vidrigt. Varenda cell i min kropp skrek "Är du inte klok? Vad håller du på med? Ska vi upp för den där backen? Också? Vad är det för fel på dig? Se till att vi kommer hem illa kvickt!"

Inga endorfiner syntes till eller kändes av.
Jag börjar nästan undra om de finns fortfarande.
Eller kanske har de en bäst-före-stämpel de också?
Så att nu får jag bara surenfiner?
Hilfe!

8 kommentarer:

Cicki sa...

Hahahahaha.....Kan ju berätta för dig att mitt började när jag var 42, nu ska jag snart fylla 62 och det har nyligen upphört. Fast till saken hör att jag åt hormoner i tio av de där åren och då slapp jag allt. Jag trodde det var för all framtid men där sket det sig. Jag bara sköt eländet framför mig. Vilket jag inte hade en aning om. Men nu är det över, nästan i alla fall. Och humöret är numera lugnt som attan. Lugnare än någonsin. Jag har nästan blivit mesig.

AprilSus sa...

:D Tack för att du hjälper mig att träna mina obefintliga magmuskler. Nu känner jag att de finns där under allt det där mjuka som skyddar dem. Och oron och funderingara vad som komma skall, delar jag med dig... :)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
oj, fasen det där låter inte hoppfullt, jag trodde ju också att om man åt hormoner att man slapp det hela, hmm, det tål att tänka på. Skönt att höra att det nästan är över i stort sett.
Och, nja, det tror jag inte på, mesig kan du aldrig bli :)

Shirouz sa...

Hej AprilSus,
åh,prata inte om magmuskler, jag minns att jag har haft sådana men jag känner bara av mina numera när jag skrattar också :D
Jaa, man kan ju inte låta bli att undra över hur det ska bli, men då är vi ju två i alla fall :)

lilah sa...

Oj oj oj... Jag brukar inte ens komma ihåg vad det heter, utan kalla det "puberteten" när jag pratar med folk. Det är väl nån förträngningsmekaniskm jag har.
Jodå, det har hållit på ett par år nu snart. Och då har det tydligen nyss börjat, sägs det.
Jag hittade en käck lista på nätet, där det räknades upp alla vanliga besvär och se där! Jag hade dem alla, utom underlivsbesvär. Än så länge, ska jag väl säga.
Och hormoner vill jag inte äta, för jag är rädd för cancer-risk och skulle säkert få trista blödningar hej vilt också.
Så jag går här med mina vallningar, nattsvettningar, dagsvettningar, (det känns som om man alldeles plötsligt får 42 graders feber och blir jättearg!!), humörsvängningar, deppighet, enorm trötthet - som kanske beror på att jag inte kan sova och när jag väl somnat, så vaknar jag och måste gå upp o kissa tre gånger varje natt. Dessutom finns det något som de i besvärslistan kallar "bukfetma." Jo tack. Jättemysigt är det. Det börjar precis under bysten och gör att man knappt orkar andas och än mindre nå ner till fötterna för att sätta på strumpor och skor. Ska bli skönt när sommaren kommer o man kan gå barfota.
Och sedan har vi då lite allmän ledvärk också, bara för att.

Shirouz sa...

Hej Lilah,
fy fan, usch, när jag läser din och Cickis svar så blir jag om möjligt ännu mer rädd inför det som komma skall.Att det ska behöva vara så jobbigt, jo, jag vet en del seglar ju igenom det, men det verkar som flertalet får stora problem.
Jag är lite tvehågsen till hormoner också, det enda som är säkert är att jag ser inte fram mot det ett enda dugg!
Usch :(

lilah sa...

Kan hjälpsamt meddela att jag har en arbetskamrat som är 62. Häromdagen beklagade jag mig för henne när jag drabbades av ett värmerus och svettsprut precis när jag stod på huvudet för att dra av ett par tajta stödstrumpor på en brukare. Tänkte att jag skulle få en medkännande kommentar - du vet, från en som vet, till en annan. Men hon hade ingen AAANING om vad jag pratade om! Hon hade aldrig känt av ett endaste dugg!!! Smal som en sticka är hon också, den jäkeln! Kan ha tajta jeans utan problem o magen är platt som en pannkaka.

Så det finns hopp för dig. Du kanske får det som hon!

Shirouz sa...

Hej Lilah,
sån tur har man bara inte, misstänker jag, jag väntar mig det värsta, så blir jag inte besviken tänker jag ;) Eller, rättare sagt, besviken lär jag bli, och förbannad och arg med ojämna mellanrum, men det förväntar jag mig...