söndag 10 april 2011

Nu är det nu!

Nej, vet du, så sorgligt det blir ibland.
Vi får rycka upp oss lite och prata om något annat en stund...
På tal om sorgligt (ja, jag vet, jag sa att vi skulle byta ämne, det ska vi, men först prologen.)

Senaste tiden har jag inte varit ute ett dugg. Jag har varit som en urgammal gumma, gått tidigt till sängs, avböjt alla förslag om uteslarvande och sagt att jag har för mycket att tänka på.
Och det är ju så det är, med nya släktingar så kommer alla tankar på vad som kunde ha varit, vad som var, hur det ska bli och hur det inte kommer att kunna bli någonsin.
Tankar på människor som finns och människor som inte längre finns.
En del tankar på att somliga saker är det alldeles för sent för, en del är det för tidigt för.
Du vet, både glädje och sorg i en enda känslococktail som heter duga.

Förra helgen tänkte jag ta mig i kragen och gå ner till Fimpen och de andra på klubben.
Helt vanlig dag och kväll, tills jag tog en folköl här hemma för att känna på lite hur det var att dricka alkohol över huvud taget.
Det smakade bra.
Riktigt gott.
Så jag tog en mellanöl som stod i spritskåpet och såg drickvänlig ut.

Och då.
Då vippade känslo-cocktailen över.
Från ingenstans så kom något som jag beskrev för Fimpen som ren och svart sorg.
Det bara exploderade.
Jag grät som om jag hade ackord på det.
Och här snackar vi inte om stillsam gråt som ser lite vacker ut, du vet som det gör på film.
Jag grät som en grävling och tårarna rann genom mascaran och gjorde mig till en rödgråten tvättbjörn.
Det var som att sätta på en kran och låta den forsa.
Niagarafallet hade inte haft en chans mot min störtflod.
Jag snörvlade, jag snöt mig, jag hulkade och det var så ledsamt, så förbannat sorgsamt och så skönt samtidigt att få ut känslorna.

Hur som helst, jag förstod ju att det inte på något sätt var läge att joina Fimpen.
Så jag ringde henne och när hon svarade så var det ju klippt igen.
Jag tror att Fimpen blev nykter på kuppen, (ursäkta, i efterskott) när hon hörde mig i telefonen.
Men Fimpen är en klippa, en sådan man ska ha med sig ut i båten om det blåser upp till storm, en sådan man kan skicka ut om man mot förmodan är uppe på ett berg i snökaos och jag lovar dig, hon kommer tillbaka med både konjakshund, varma filtar, uppfällbar koja och några bra tidningar att bläddra i tills räddningen kommer.
Så hon tog det lugnt, påminde mig om vad jag själv skrivit om backspeglar och vindrutor och sa att det blir en nästa gång.
Och det blir det.

Den här helgen började  Witchen lägga ut små krokar i början på veckan om "en bit mat...du går hem när du vill...träffa lite folk bara... du kan vara nykter..." och så vidare.
Jag hade ingen vidare lust, men igår kväll vid femtiden så tänkte jag att "Nej, det här går inte längre. Jag måste ut. Se folk." så jag ringde Witchen och sa, att jag kommer som jag är.
Hon lät inte förvånad och det är klart, hon hade säkert varit mer förvånad om jag sagt att jag tänkte komma utklädd som pingvin.

Hur som haver, det var en bra kväll, jag har inte skrattat så att jag får ont i magen på länge, du vet, ett sådant där riktigt skratt som tar över kroppen helt och får en att känna sig som om man har sockerdricksbubblor i hela kroppen.
Det var skönt att se lite folk, prata lite och garva och bara vara här och nu.
För det är ju som så, att när det förflutna knackar på så kommer man inte alltid ihåg att "Nu är det nu!" som något barnprogram så fint hette.
Så ja. Jag tänker på min vindruta lite mer nu. Backspegeln har jag alltid.
Men som sagt. Nu är det nu!

4 kommentarer:

Cicki sa...

Ibland är det bara så bra att få skrika och gråta ut all sin sorg. Du behövde det säkert. Efter skilsmässan (som ändå var mitt beslut) så grät jag floder. Men eftersom jag egentligen hade svårt för det så satte jag på den ena gråtfilmen efter den andra bara för att få ett legalt skäl till all min gråt. Men jag är helt övertygad om att jag egentligen mådde bra av att få gråta av mig all skit.

Jag tror att det var det som kom ur dig också. Sedan är det ju tur att du har Fimpen som ställer upp i alla lägen. Sådana vänner växer inte på träd. Det var bra att hon lurade ut dig den här helgen. Efter gråt kommer skratt, eller nåt sånt. Man behöver bägge delarna.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
jag tror absolut det också, hur det än är, vare sig man valt själv eller om livet väljer saker åt en, så måste man bearbeta dem på något sätt. Jag tror också, att det farligaste man kan göra, är att stänga in känslorna och inte låta dem komma ut.
Jag är helt övertygad om att det behövde komma ut, det lättade något otroligt.
Sant, de växer definitivt inte på träd, och det är en sanslös tur att man har bra vänner. Det är en ynnest :)

lilah sa...

Jag kan trösta dig med att både tvättbjörnar och grävlingar är söta djur. Grävlingar kanske inte alltid är så roliga att ha under huset - men söta är de.
Så jag håller med föregående talare: Gråta är nyttigt, för då skrattar man bättre sedan. ;-)

Shirouz sa...

Hej Lilah,
ja, det har du ju faktiskt rätt i, det är ju ändå alltid en liten tröst ;)