lördag 9 april 2011

Jag var Moses!

Något av det värsta jag vet är att tänka efter före när jag ska skriva. Vi vet alla vad Arne Anka har sagt, och vet ni inte det, så googla det, min finkänslighet förbjuder mig att tala om det. (Och ja. När blev jag finkänslig?)

Jag gjorde nyss ett mycket misslyckat försök att tänka efter innan jag skrev. Helsike så tråkigt det blev. Som en skoluppsats där lärarinnan stått över en med pekpinne och skrikit "Tänk, skriv, summera, tänk på betyget, betyget sa jag!"

Så, vi lägger ner det och kör som vi brukar.
Fort fram och tryck på publicera och tänk för guds skull inte en gång extra....

Jo.
Desmond Morris, va.
Vi hade en diskussion på FB som började med människors allt mera främlingsskap inför varandra, någon sade att de läst att människor klarade bara av 500 människor om dagen och så gick vi vidare till att konstatera att vi skapat supersamhällen.

Då dök ju Mr Morris upp, han tittar på människan ur zoologiskt perspektiv, som de djur vi är och någonstans skriver han om ledare och kroppspråk...
Jag är mycket intresserad av det, du vet, i vanliga fall ser jag till att jag hamnar i bakgrunden, jag tycker om att titta på människor, fundera över dem och ibland när de är riktigt intressanta ur någon synpunkt så kan jag nog bli tvärtyst.
Å andra sidan, en del människor ska vara mycket tacksamma att jag är så tvärtyst och inte säger vad jag tänker.
Ibland funderar jag på och tänker att jag borde komma in i matchen mer, men det är så svårt när man älskar att se och begrunda och fundera och tänka och småförfatta små berättelser om dem...

Ja. Jag vet. Jag kommer bort från ämnet.
Kroppspråk, var det.
I normala fall så tar jag inte mycket plats, mr Morris skriver om att en ledare också måste uppträda som en sådan. Höjt huvud, haka och bröst fram, myndiga steg, fast blick och så vidare.

En gång provade jag det...
På bok-rean. Jag avskyr normalt sett folksamlingar och köer.
Men den här gången hade jag en riktigt bra dag.

Jag såg lämmeltåget därinne som sakta vankade fram som ankor allt medan de grävlade sig fram i böckerna.
Jag tog ett djupt andetag.
Höjde huvudet.
Fram med haka och bröst.
Myndiga steg och gjorde mig bred och stirrade fast in i varje ögonpar jag mötte.

Och det fungerade!
Folk vek av som om jag var Moses och de Röda Havet!
Jag har aldrig varit med om maken.
Stack jag fram mitt huvud vid någon boktrave så försvann människan framför mig efter att ha vänt på huvudet och sett min ledargestalt.
Det var makalöst!

Nästa gång jag klev in så var jag mig själv.
Och jo.
Vad jag fick köa.

8 kommentarer:

Lippe sa...

Intressant! Men om man tänker efter så är det ju så. En del dagar så känner man sig på topp med säkra steg och stadig blick och då tar man sig ju genom det mesta lätt o smidigt. En trött dag med släpsteg och sänkt blick blir ju inte framgångarna lika tydliga :)
Du har ju alldeles rätt!! Bäst att stanna hemma en del dagar....

Kalle Byx sa...

Olika är vi och tur är det. Själv tänker ja och tänker och tänker innan jag skriver om jag gör det överhuvudtaget. Och inte har jag grävt mig in i ett lämmeltåg heller.

Chorizo sa...

Enbart rubriken gjorde att jag blev nyfiken på vad som kommma skall.

Ankan sa...

Tack för titten & din kommentar hos mej,
Häftigt det där med kroppspråk,,så lite kan göra så mycket.
Ska testa det nån gång ,en sån där bra dag..

Shirouz sa...

Hej Lippe,
ja, jag är lite fascinerad av det här med kroppsspråk, vi säger så mycket även om vi inte talar, det är ganska häftigt.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
jaa, visst är det så! Jag önskar ibland att jag kunde tänka efter innan jag skriver för det blir ofta att jag börjar med en sak och sedan när jag är färdig har jag flutit iväg någon annanstans. Det är märkligt det där.

Shirouz sa...

Hej Chorizo,
ja, det var en bra rubrik, kände jag. Och så kändes det precis då. :)

Shirouz sa...

Hej Ankan,
och tack själv,
ja, jag blev förvånad över hur väl det funkade, jag trodde inte riktigt på att det skulle göra sån skillnad.