onsdag 6 april 2011

Jag har hittat henne...

Ja, du kära lilla värld...
Jag vet att jag ofta säger "Det är märkligt.."
För, det är ju så mycket som är märkligt, när man tänker efter och ibland även när man inte har tänkt vare sig efter och före.

Jag är inte speciellt övertygad om slumpen, eller ödet, förrän det dråsar in och slår till mig i huvudet så att jag vacklar lite smått.
Men de gånger det händer, då är jag övertygad.

Den senaste tiden har ödet haft fullt upp med mig, och ja, jag vet, jag har kommit med syftningar och gjort en del av er nyfikna på vad jag håller på med, men jag har varit som en motsträvig höna och inte värpt ägget jag talat om.
Nej då.
Jag har sagt "a" och sedan rusat tillbaka till redet och lagt mig och ruvat ytterligare.
Men nu kör vi, hör ni. (och ja, det här kommer att bli rörigt som fan, håll i dig...)

Som ni alla säkert vet vid det här laget så är jag inte speciellt släktkär av mig.
Jag ser det som att man kan vara begåvad med släkt, men också obegåvad med släkt ibland.
I min släkt finns det några måndagsexemplar som jag är synnerligen säker på trollen rövat bort och ersatt med just de här exemplaren som jag inte har något gemensamt med och får mitt blodtryck att skjuta i höjden.
Som tur är så har jag nog samma effekt på dem. Man får ju vara tacksam för det lilla, eller hur?

Nåväl, en kväll när jag satt och farmade mina djur så stillsamt på Fb, så blev jag helt plötsligt nyfiken på mina medmänniskor. Och inte vilka som helst, utan mina kusiner.
Jag sökte och hittade en direkt, gick vidare och trodde nästan att jag hittat henne, men hon hade ett annat efternamn.
På hennes sida fanns ett urval av andra personer, jag såg en man som hade över 1500 vänner, med ett efternamn jag känner igen, jag klickade på honom och där, i det urval på 10-12 personer som visas står ett namn som jag känner igen.

Mycket väl till och med...

Det namnet hade jag inte känt igen, om jag inte hade hittat ett papper från bouppteckningen efter min mor, några veckor tidigare. Mitt bland räkningarna låg det, och jag minns att jag drog fram det och tänkte "Vad konstigt, varför ligger det här?"
Jag ögnade i genom det och lade tillbaka det.

Men nu, nu såg jag namnet igen och jag såg dessutom personen i fråga.
Att säga att jag fick en chock är nog dagens understatement.
Jag vet inte hur länge jag satt och tittade på kortet men jag vet att när jag gick till balkongen för att röka så darrade mina händer våldsamt.
Jag ringde en vän och sa "Det här är fan inte klokt, jag har hittat henne!"
"Vem?"
"Jag letade inte ens, men jag har hittat henne!"
"Men, vem!?"
"Och mina kusiner. Det här är inte klokt. Jag har hittat henne!"
"VEM!?"
"Min syster. Jag har suttit och sett på ett kort av min syster, jag har aldrig sett henne i hela mitt liv!"

Tystnaden i luren var monumental.
Tystnaden hos mig var lika monumental.
Tankarna flög omkring "Vad gör jag nu? Tänk om det inte är hon? Tänk om det är hon? Vem är hon? Är hon lik mig?

Sedan kom det "Du måste ta kontakt med henne! Direkt, skriv till henne!"
Och jag sade att jag inte visste om jag ville, eller skulle, eller hur man gjorde.
"Ska jag bara skriva att, tjena, här är jag, jag är din halvsyster, jag vet inte om du vet om mig, men här är jag.
"Ungefär så ja."
Vi lade på.
Jag satte mig vid datorn och tittade lite till.

Dagen därpå blev jag tvärsjuk i influensa och sedan hade jag inga bekymmer alls i några dagar om vare sig kusiner, systrar eller fan och hans moster.
När jag äntligen stod på benen rotade jag fram numret till min moster.
Ytterligare en kontakt som hade blivit lagd på is, men nu var jag bestämd.
Jag måste få veta lite mer, innan jag gav mig till känna.

Så jag ringde min moster och gav henne en chock i sin tur genom att höra av mig.
Och ytterligare en när jag annonserade att jag misstänkte att min syster fanns på fb.
Hon skulle tala med min äldsta kusin och så skulle vi höras igen.
Jag lade till min äldsta kusin på fb och sedan var krafterna slut.
Jag återgick till att vara sjuk och tycka synd om mig själv, hela dagen, tills jag släpade mig fram till facebook och såg att min syster och kusin blivit vänner.
Då skrev jag.
Nästan precis som jag sa till min vän.
Och sedan sov jag inte den natten.
Tänk om det var fel människa?
Men nej.

Det kan det inte ha varit. Jag känner igen mig i henne, på något märkligt sätt och hon har vår mors ögon..
Tankarna flög inte, de yrde som jetplan genom huvudet på mig.
Inte ens att drämma kuddarna över huvudet hjälpte.

Dagen därpå fick jag ett meddelande från henne.
Vi har kontakt.
Det är mycket märkligt.
Aldrig förr har jag haft någon som är lik mig men helt plötsligt känner jag en viss likhet med henne.
Aldrig förr har jag varit lillasyster åt någon.
Visst, på pappret, men nu är det verkligt.
Helt plötsligt har jag en syster, ystra kusiner och en moster på min mors sida och jag vet inte hur jag passar in eller om jag gör det.
Det tog 47 år att bli lillasyster till någon.
Visst är det märkligt.
Men: Jag har en syster.
Jag är mycket glad för det.

12 kommentarer:

Lippe sa...

Oj, vad häftigt!! Förstår att det tålde att fundera på!

Cicki sa...

Så himla kul att du tog steget och att ni fick kontakt. Jag är hemskt ledsen att jag ännu inte svarat på ditt senaste mail. Det är någon som äter tid och energi här hemma. Just nu är det min förkylning som är hemsk. Men jag lovar. Under tiden ska jag fortsätta att vara glad för din skull. Det måste vara underbart att världen är begåvad med två likadana Ulvstrumpor, ett helt par.....:-)

lilah sa...

Åååå, grattis! För jag känner att det måste vara det man ska säga, när tårarna rinner av "berördhet" eller va fan det heter!

Jag hoppas, hoppas verkligen att detta kan bli början till en lång, bra bekantskap, där ni också så småningom kan känna er som systrar och älska varandra som systrar, med allt vad det innebär.

Mångmamma sa...

Makalöst!
Och förunderligt att kunna bli lillasyster i vuxen ålder.
Själv har jag tyvärr tappat bort mina syskon under livsresans gång, trots att vi är hela och har - så vitt jag vet - en mor i livet!
Så kan det också gå!

Moster Ma sa...

Omtumlande att få ta del av detta "märkliga"! Så glad för din skull.

Chorizo sa...

Det var verkligen ett "B" av rang. Vilken historia! Lite som TV-programmet "Spårlöst". Grattis till ditt systerskap!

sussie sa...

Bra skrivit, kusin vitamin! Vi måste fan i mej träffas! Puss o kraaam:))

Shirouz sa...

Hej allihop,
jag svarar er på en gång här tänkte jag...
Jag tror nämligen att ni alla har summerat känslorna som stormat, det är häftigt, det har tålts att tänka på och gör det än, kul, makalöst,omtumlande, en riktig historia som känns som något ur Spårlöst och tårarna har runnit... Allt på en gång, känns det som och jag har inte landat än.
Och Cicki, ingen stress, krya på dig i stället, jag vet att det är mycket nu.

Mångmamma, ja, det är märkligt det där, en del bara tappar man, jag vete fan hur det går till. Ibland har man ju faktiskt inte mycket gemensamt med folk trots att man är släkt, ibland har man det. Det är som ett lotteri.

Och tack Sussie, ja, det måste vi fan i mig, puss och kram! :)

Madelene sa...

Jisses..
Fan vad häftigt! Och Grattis!
Får rysningar när jag läser, hoppas ni får en fin kontakt från och med nu.
=D

(funkar i en annan browser förresten)

Shirouz sa...

Hej Madelene,
ja, det är helt sanslöst, jag tror inte att jag har begripit det riktigt än, jag hoppas att vi får det, jag med...
Vad bra, jag ska installera firefox själv tänkte jag, för explorer suger, då kanske jag kan göra nåt åt texten :)

Kalle Byx sa...

Mina varmaste gratulationer,

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
tack!