söndag 10 april 2011

Inga illusioner.

Jag har tänkt mycket på personligt och privat på sista tiden.
Du vet, när jag hade som roligast med fk, af och sos så skrev jag knappt någonting alls.
Jag hade ingen energi kvar när jag var färdig med allt pratande på möten, med vänner, med min vilde far.
Det fanns helt enkelt inga ord kvar att sätta på pränt.

Nu, när jag hittade min syster, så var det tvärtom men ändå lite likt, jag hade massor med ord, men jag kunde inte fånga dem riktigt men jag var klar över att det här ville jag skriva om. Kanske för att försöka förstå lite bättre själv.

Med fk och af och sos förstod jag alldeles för bra. Ingen visste riktigt vad de höll på med och ibland kändes det som att man satt i en galen berg-och-dalbanevagn, där bakom nästa krök antingen ett stup kunde finnas eller en uppförsbacke eller kanske rent av så kanske inte hela banan var färdigbyggd utan man skulle få se arbetare som förtvivlat försökte lägga ut spåren.

Arbetsträningen gick inte riktigt bra. Men, som jag sa, vid ett av alla otaliga möten: Hur kan ni tro att det här ska funka för mig? Om det hade varit ett vanligt jobb, så hade jag inte suttit i otaliga möten, jag hade inte behövt oroa mig för min ekonomi, jag hade inte behövt oroa mig för oförutsedda utgifter, jag hade haft ett jobb, gått dit, skött det och sedan gått hem. Det här kan inte fungera, det begriper väl vem som helst?

Det höll de med om.
Nu arbetstränar jag igen, på ett lugnare ställe, där saker får gå i min egen takt och så länge jag har sjukpenning så har jag inte heller möten i en masse att vara på. Det går bättre.
Men snart är den här tiden över och då är det bara att kasta sig in i berg-och-dalbanan igen. Det har jag inte illusioner om.

Och ja.
Som vanligt har jag kommit i från ämnet, det skulle ju handla om släkt och familj det här.
Jag tar en paus här och återkommer och försöker att se om jag lyckas bättre om någon timme, nu ska jag läsa era bloggar.

4 kommentarer:

Pennelina sa...

Jag kommer inte längre ihåg hur det kändes att göra en plan och kunna följa den... numera måste jag hela tiden ta hänsyn till hälsan...

Men, det får gå det med och genom gården och familjen så känner jag att jag kan bidra så mycket det går i alla fall!

Kramar från mig <3<3<3

Lippe sa...

Visst blir man luttrad!! En sak som kan vara positiv med att vara utförsäkrad är ju att man blir ju inte jagad av FK när man försöker ta sig upp på banan.
Fast å andra sidan är de ju skitbråttom iaf!
Fast det är ingen som bestämmer över mej eller ska styra och ställa och tycka en massa.
Fast det hade varit skönt med lite kr.... *suck*

Shirouz sa...

Hej Pennelina,
ja, jag förstår det, och du, glöm för allt i världen inte all den inspiration och positiv kraft du ger genom din blogg! :)

Shirouz sa...

Hej Lippe,
jaa, man blir verkligen luttrad, det är inget snack om den saken, på något sätt känns det som man alltid är beredd på att saker och ting kommer att bli värre.
Det är tur att man har lite galghumor mitt i det hela, annars vete fan hur det gick.