torsdag 28 april 2011

Den här är till dig.

Ett minne jag har av dig, är när vi sitter i ditt rum och hör på Ripp Rapp, "Rom i regnet" börjar spelas och samtidigt börjar ett regn falla sakta.
Det är första gången jag hör Lundell och jag är fast.

Andra minnen, du och jag ute på stan, alltid i vår uniform, slitna trasiga jeans, t-shirts och jeansjackor, långt hår och vi går upp och ner längs Storgatan. Sitter på bänkar, tittar på killar i bilar, pratar och pratar och pratar.

Ofta går vi upp till kyrkogården, där våra mödrar ligger och talar om hur märkligt det är att vi två träffades och har så lika historier i vårt liv.
Många tar oss för systrar, det är en komplimang och ibland rättar vi dem inte.

Första ungdomsruset, vi sitter nere i källaren i din familjs hus, vi har tagit av nästan precis allt som finns i dina föräldrars barskåp, innehållet i flaskan är mörkrött och det smakar fan.
Men det går ner, häxblandning säger vi och ler.
Dock dricker vi inte speciellt mycket av, det är mer en testar-grej.

Första ciggen. Högt uppe på ett berg och det smakar fan.
Men vi fortsätter ändå. Tyvärr.

Vi liftar runt, upptäcker vårt stamfik, blir kära i grabbar i samma gäng, våra föräldrar sliter sitt hår och de är totalt övertygade om att det är kompisens fel att dottern springer ute och är överallt och ingenstans.
Du skäller ut min far en kväll, jag minns ännu, hur du står rak i ryggen och säger "Du tror att din dotter är någon jävla ängel, det kan jag tala om för dig att det är hon inte, vi är lika mycket dåligt sällskap för varandra båda två!"
Och min far lyssnar och säger faktiskt "Förlåt." och ber oss ta det lite lugnare för han blir ju orolig.

Vi tar det lugnare.
Lite.
Vi är ju unga och vi vet allt, kan allt och äger allt.

Åren går och så många saker som vi gör ihop, vi drar ner till Helsingör med ett snabbt stopp i Nässjö för att se Wilmer X.
Sedan hoppar vi på natt-tåget till Helsingborg och sover oss genom Sverige och har en heldag nere i Helsingör.

Du kommer till mig på landet, och det är där vi upptäcker att du har hö- gräs och gråboallergi.
Aldrig har jag sett mer svullna och röda ögon än då.

Vi åker till Grännäs ihop, för första gången, du kör och vi har tält men vi bor i bilen och träffar så vansinnigt mycket roliga människor.

Åren går och vi växer, om inte upp, så i alla fall mentalt.
Du har alltid varit tuffare än jag, vågat mer och när jag flyttar så går det lite snett.
Jag får höra det på omvägar och vi försöker reda ut det.

Åren går ytterligare och vi kommer i från varandra, för kanske fem år sedan bröt vi kontakten totalt.
Du skällde ut mig för något jag inte sagt och jag gör som jag har för vana att göra. Jag försvarar mig och när du inte ger dig så går jag.
Tankarna var många men jag var lika förbannad som du och tänkte inte stå tills svars för något jag inte gjort.
Jag vet att jag tänkte, fan, hon som känner mig, hon borde veta bättre.
Jag begrep ingenting, då.

Sedan hör jag igen, på omvägar, igen att du blivit sjuk.
Skuldkänslorna då var inte lätta att dras med.
Jag borde ha förstått, att något var fel, tänkte jag.
Och jag letade efter dig men kunde inte hitta dig.
De senaste månaderna har jag tänkt så mycket på dig, undrat så var du är och hur du mår.

Och igår låg det ett kort från dig i brevlådan.
Kom sen inte och säg att livet inte är märkligt. Eller fyllt av underbara ting.
Ingen kan vara gladare än jag och inget känns bättre än att veta att du är på gång igen.
Den här sången är till dig.
Som han sjunger, kom ihåg: Från botten finns bara en väg, och det är upp.


18 kommentarer:

Lippe sa...

Vad fint skrivet!! Jag blir alldeles rörd, mej som det inte gäller! Hoppas att hon läser din kärleksförklaring.
Kramar

AprilSus sa...

Blir alldeles tårögd av din kärleksfulla berättelse om din vän.

Själv drog jag nyss runt på dammsugaren och tänkte på att de bästa åren av mitt liv var från den senare halvan av 80-talet och hela 90-talet ut. Det var då jag dagligen umgick med den bästa vän jag någonsin haft. Även vi tappade kontakten när vi båda träffade nya män i våra liv och det gjorde att våra liv vek av i helt olika riktningar.
Vi blev aldrig ovänner, gled bara bort från varandra. Tyvärr är hon inte kvar i jordelivet längre, så här kan inte våra vägar korsas igen.
Tänker på henne varje dag... <3

Cicki sa...

Vad härligt det låter. Hoppas ni kan reda ut allt och hitta tillbaka till varandra. Jag blir glad för din skull.

LordParzifal sa...

Ja den tiden den tiden, själv drog jag ner på starkdrickat vid 20

är nu mer sherry o findricka typen

man undrar ju så smått om någon rad blivit skriven i Lundelltext om systrarna bus...

Lundell förresten förstår nog inte de som inte gillar honom att det är ganska tragiska texter även de lyckliga ibland, bl.a. min favorit då jag riktigt började samla Måne över Haväng albumet efter hans 2:a äktenskapet kraschade, hade min gamla katt precis gått bort "Katt i Fönsret" mfl var ju med där

Lundell å det tredje sa ju själv att vänskap efter 25 är ganska "rare" med barndomskompisar då

själv hade jag bara musikvänner
i band mm

Be well,
LPWJ

Shirouz sa...

Hej Lippe,
och tack, hon är en fin vän också.
Jodå, hon kommer att få läsa det, när vi träffas. :)

Shirouz sa...

Hej AprilSus,
ja, det är så märkligt det där, ibland så bryter man och ibland rinner kontakten bara ut i sanden. Det som är jobbigast är när man vet att det inte går att kontakta någon längre, men som tur är, så har man minnena kvar och alla händelser man upplevt tillsammans.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, vet du, det är nästan så att jag börjar bli lite skrockfull, eller vad man ska kalla det.. Jag hittar en syster och kusiner och nu när jag gått och tänkt på min vän så helt plötsligt hör hon av sig. Jag får börja vakta på mina tankar så att jag inte börjar tänka för mycket på folk jag absolut inte vill ha i mitt liv längre. ;)
Skämt åsido, jag tror att det går att reda ut, vad mig anbelangar så är det som hände historia, jag tror att det fanns skäl att hon gjorde som hon gjorde och jag vill inte kasta bort henne.

Shirouz sa...

Hej Lord Parzifal,
jag övergav det starka ganska snart efter att jag provat det, numera håller jag mig till öl.

Ja, man vet aldrig, kanske inte om just de här systrarna men några systrar bus har han säkerligen skrivit om.
(och snacka om sammanträffanden igen, precis nu så kommer Lundell på radion!)

Jag tänker så med, som du skriver om honom, plus att han inte är rädd för att visa sin sårbarhet OCH att han aldrig skyllt på någon annan för de situationer han har hamnat i. Många tror nog att han är en kaxig jävel, vilket han iofs också är, men det betyder inte att han inte är lika benägen att visa andra sidor.
Eller så gillar de helt enkelt inte hans musik, den talar väl inte till dem.

Måne över Haväng är magisk, som många av hans låtar för övrigt, Katt i fönstret får mig alltid att se en katt som sitter just i fönstret och ser ner på ett köpcentrum, ingen aning varför han sitter där eller varför han ser just ett köpcentrum, jag menar, jag tror att den kanske skrevs på Österlen, (det borde den ju ha gjort?) men min katt är på ett helt annat ställe.

Ja, han sa ju det, och det är nog så, tyvärr. Därför tror jag att det är viktigt att hålla de vänner som hållit färgen genom alla år nära.
Ha det gott!

Chorizo sa...

En märklig text som till stora delar påminner om en nekrolog beskriven i gemensamma minnen. Det är först i den sista versen som det tar en oväntad vändning med hopp om återseende.

winnerhorse sa...

Åh så fint skrivet!
Så hittade ni varandra till slut. Det är så rätt. Vissa människor in den strida strömmen "fastnar" och man glider isär. Återkommer ens tankar till denna "någon" och man undrar vad som blev och inte och hur ens vän har det ska man söka.

Det har jag gjort flera gånger. Man gör avslut. Vissa personer räcker det med att träffa en gång till. Sen är det slut. Det räcker. Andra spinner man ju vidare på som om ingen tid alls passerat.

Häftigt det där med vänskap!

LordParzifal sa...

På tal om nostalgi och din gest så är den här låten till dig

http://www.youtube.com/watch?v=GDL5aHFfrFk

KISS Sonic Boom 2009 som jag nästan var rädd för att lyssna på men den var faktiskt riktigt bra
70-tals rock igen
(bara Gene/Paul kvar igen men de andra två har Peters o Ace smink för att hylla den gamla perioden)

med 2CD versionen fanns 15 gamla låtar med, för den nya generationen, de man spelade på gammal plastgrammofon, jag gillade dem redan innan jag hört dem pga bilderna med tugummi o tidningen POSTER + en 6låtars DVD från fjolåret o 35års jubiléet, har nyss sett 30 års från 2003 med symfoniorkester

Kommer finnas länkar till det sen i bloggen under ett par KISS texter, har varit dålig att uppdatera 2011 men tog hand om sjuk grannkatt under vintern som senare gick bort

på tal om Peter Criss smink då

Be well,
LPWJ

Shirouz sa...

Hej Chorizo,
jo, det är sant, jag tänkte på det själv när jag läste igenom vad jag skrivit.

Shirouz sa...

Hej Winnerhorse,
ja, det är ju så märkligt, en del finns kvar och en del bara försvinner.
Och visst är det så, en del, när man träffar dem så märkar man att man inte längre har något gemensamt alls, men då kan man ju i alla fall gå vidare och veta att "Nu vet jag det." och inte undra längre.

Shirouz sa...

Hej Lord Parzifal,
tack, det blev en angenäm överraskning, jag har undvikit de nya skivorna också, men det där var bra!
Jag såg Kiss live nu på MTV för inte länge sedan, då var det som ett gammalt trött maskineri, Gene Simmons spottade blod men kunde lika gärna varit flera mil från scenen, Paul sprang omkring och verkade ibland helst vilja springa av scenen, långt bort från publiken.
Man blir lite ledsen då, för man vill ju inte se sina gamla idoler vanka omkring som trötta lejon instängda på ett zoo.
Jag hoppas att de bara hade en dålig dag, för det har alla rätt till att ha ibland....
Kiss har alltid legat mig varmt om hjärtat, det första bandet jag hörde som ställde allt på huvudet.. Jag minns det än idag.

Ser fram emot de texterna på din blogg, jag kommer att läsa, som vanligt.
Det är tungt när djuren blir sjuka och går bort, man vänjer sig aldrig... Det gör man inte med människor heller i och för sig. Man vänjer sig helt enkelt inte vid att mänskliga varelser inte finns. Det konstiga är att man vänjer sig vid att mänskliga varelser finns. Det borde man egentligen inte göra, det är ju ett mirakel i sig.
Och ja. Nu vindlade jag bort mig i tankarna igen. Händer som oftast.
Som sagt, jag ser fram mot att läsa, ha det gott.

Kalle Byx sa...

Ömsint skrivet. Trodde också först det var en nekrolog.

lilah sa...

Ja vad ska jag säga - det var en berättelse som verkligen kändes ända in i hjärterötterna, och efter att ha läst alla andras kommentarer så har jag väl egentligen inget annat/nytt att tillägga...
Här blir det aldrig av nuförtiden att jag lyssnar på Lundell, men han var ju en av gudarna här med för längesen. Han lyckas alltid återskapa ett mentalt rum som jag tror jag levde i under några år i slutet av sjuttitalet.

Det är inte av nån speciell anledning som jag aldrig lyssnar på honom numera, det är väl snarare så att det finns så otroooooligt mkt musik som är bra så det är lite svårt att hinna/komma ihåg allt som är bra (om man ska göra något annat också nån gång.):-)

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
ja, jag funderar på varför det blev så, men det kändes rätt.

Shirouz sa...

Hej Lilah,
ja, det blir ju så, jag är periodare när det gäller Lundell, jag vet ju att finns det någon som förstår mig och kan sätta ord på hur det känns, så är det han. Vilket i sig är märkligt att en annan människas ord kan passa lika bra som hand i handske.
Utbudet idag är ju enormt, jag känner mig som en gammal dinosaur emellanåt, jag hänger inte med, helt enkelt, eller rättare sagt, jag saknar den där känslan man fick när man hittade något som var så otroligt bra så att man blev helt musikkär. Det är länge sedan jag träffade på en sådan artist, men det kan hända igen, hoppas jag.