onsdag 20 april 2011

Antingen är domaren en idiot. Eller inte.

Så här är det:

I fotboll är allt så enkelt.
Domaren är antingen en idiot eller inte. Ingen sitter och funderar på om han möjligen har haft ett gräl med frugan innan och kanske därför gör som han gör.

Tacklingar är antingen gement orättvisa (när de drabbar ens lag) och möts med "Men ser du ingenting, domaren!? Ut med honom som sparkade, han ska inte vara på plan!" eller också rättvisa (om någon i ens lag tacklar) och bemöts med "Äh, de där faller som furor så fort man blåser på dem, jäkla filmstjärnor!"

Det blir antingen mål eller inte.
Fumlar ens lag bort en målpassning så är han dålig. Ingen bryr sig om han har en dålig dag eller glömt att byta till sina turskor. Han är dålig, punkt slut.
Blir det mål för andra laget genom någon miss-passning så har det andra laget tur och skulle inte kunna göra mål på en skottkärra normalt sett.

Bollen är alltid rund.

Straffar till förmån för ens eget lag är alltid bra.
Straffar för de andra är "En jävla otur!"

Under nittio minuter pågår ett drama, som kan innehålla allt från skratt till gråt.
Skratt när någon gör en schysst tunnel och villar bort motspelaren direkt "ha, där står han med byxorna nere!" myser man belåtet då.
Gråt när bollen vägrar att gå ens väg och man ser liga-guldet flyga bort all världens väg.
För att inte tala om tårar av glädje när man ser liga-guldet flyga mot en.

Jag erkänner villigt och stolt att jag grät när Arsenal tog hem dubbeln.
Sista matchen var mot ManU, har jag för mig,  Kia och jag såg den, när det var klart så rann tårarna i ren glädje.
"Men gråter du?" sa Kia bestört.
"Jag är så lycklig, det här är så jävla stort!" tror jag att jag sa.
För så var det.

Stort att vi tog dubbeln.
Stort och underbart att vi slog ManU.
Stort och dubbelunderbart skulle jag vilja säga.
Dubbelstort och dubbelunderbart.

Därtill, i fotboll, som jag sagt, så är livet så enkelt som det aldrig är i verkligheten, det är svart eller vitt.
Antingen ja eller nej.
Det finns inte plats för några kanske i fotboll.
Och rött.
Rött för kärleken till ett lag.

För den dagen ett lag letat sig in i ens hjärta så är det livslångt.
Vi har våra nedgångar i vårt förhållande, ibland spelar alla som om de hade satt på sig skorna bak-och-fram, ibland tvivlar jag på att det ska hålla mellan oss, ibland så överraskar de mig och får mig att känna att, jo, det här är för evigt, det är det.
Ibland vinner de hela surven och jag är så glad, som om jag själv hade burit fram laget hela vägen på mina axlar.
Ibland förlorar vi precis allt. Jag rycker på axlarna och säger "Nu ger jag fan i det här, det håller inte att hålla på så här. Jag bryr mig inte." men efter ett tag så läser jag ändå sportsidorna och håller koll för att se vad de gör och inte gör.

Nu har vi inte setts på riktigt på ett bra tag p g a omilda kanalbyten i min tv. Men jag håller koll på dem ändå. Väckte du mig mitt i natten och frågade om laget  skulle jag kunna säga "Jag tror att det går åt helvete, men kanske inte ändå, om Man U förlorar lite mer och vi vinner återstående och alla får vara friska och kanske om vi tar in Lehmann igen så blir det kanske, kanske, kanske...."

I kväll spelar vi mot  (just det, det är alltid "vi", kom ihåg det...) mot Spurs.
Jag hoppas att domaren inte är en idiot och att det inte är ett lag med filmstjärnor vi möter. Och att bollen är rund och rullar vår väg.

2 kommentarer:

Lippe sa...

Vad jag önskar att jag kunde känna så för ett fotbollslag!! Då kunde jag också leva mej in på det där härliga viset! Fast man kanske kan lära sig? Men hur väljer man vilket lag man vill hålla på?
De som ligger bäst till just då? Snyggaste tröjorna eller snyggaste målvakten?
Hur valde du? Om du ens vet det?
Hmmm...

Shirouz sa...

Hej Lippe,
mja, jag vete fan om jag rekommenderar det, efter gårdagens förlust så vaknade jag på så dåligt humör att det inte liknade något. Å andra sidan, det är härligt när vi vinner. Om vi någonsin gör det igen.
Jag tror att favoritlaget bara smyger sig på en, utan att man har så mycket att säga till om, jag satt och såg en hel del fotboll när jag skadat mitt ben och helt plötsligt så var jag en Arsenal-fan. Vete tusan hur det gick till. :D