söndag 6 mars 2011

Mitt namn är Långskank. Styre Långskank. Och jag vill ha min kattmat rörd, men inte skakad.

Det tog på krafterna att åka till veterinären.
Katterna tog det bättre än jag, själv var jag nästan utanför bilen (okay, en gång var jag utanför bilen rent fysiskt när jag klev av och tog en cigg för att lugna mina nerver, och ja, jag vet att man inte blir lugnare av ciggen utan tvärtom, men säg det till en inbiten rökare som varit helt bergsäker två gånger tidigare på att "Nu, nu kör vi ut i snön och under snön finns säkerligen ett dike som bara väntar på att låta bilen hamna upp och ner, oss människor vackert hängande i säkerhetsbältena och katterna tumlande runt i kattburarna som i en centrifug...") när vi mötte stora lastbilar på den där gräsliga lilla grusvägen.

Asta underhöll oss med skönsång hela vägen dit, under besöket, där hon också fällde en halv kattpäls, och på resan hem.
Styre sa inte ett ljud.

Han åkte bil, blev vägd och vaccinerad, klev in i buren, åkte bil hem, klev ut och tittade sig omkring som om han tänkte "Vad var det där bra för nu då?"

Sedan kastade jag mig på telefon för att försäkra de små liven, pratade med en vansinnigt trevlig människa och hon sade
"Sture, sa du?"
"Nej. Styre."
"Styre??"
"Ja. Som Sture fast med "y"."
"Styre!?"
"Ja. Styre..."
Och hon började fnissa för att sedan komma loss ordentligt i ett riktigt härligt stort garv.
"Oh. Förlåt... Styre, sa du?" sa hon och försökte återfå kontrollen.
"Ja..." sa jag småskrattande.
"S T Y och sen?"
"R och E. Styre. Som i cykelstyre, om man vill det."
Fniss i luren igen och sedan ett stort skratt.
"Jag har aldrig hört någon katt heta Styre..."
"Nej, jag vet. Jag får den reaktionen ofta," sa jag.

Sedan samlade vi ihop oss och lyckades försäkra båda katterna utan fler skratt just då.
Men...
Det fick mig att tänka på, att ofta när jag pratar om Styre, med folk, ansikte mot ansikte så brukar det rycka lite i mungiporna på dem.
Men de börjar aldrig storskratta direkt.
Däremot.
Tala med någon i telefon och de skrattar högt och hjärtligt, samt envisas de första gångerna med att säga "Du menar Sture, va?"
Lyckan är total när jag vänligt säger "Nej. Styre."
Ibland talar jag också om hans efternamn...
"Nej. Styre. Styre Långskank heter han."
Och sedan lyssnar jag nöjt i luren på fnisset.
Tänk att ett namn kan skänka så mycket glädje.
För att inte tala om hur mycket glädje han skänker som katt här i hushållet.
Och Asta med, givetvis.
Fast hennes namn drar aldrig ner några fniss. Jag kanske får döpa om henne så att hon inte känner sig förfördelad.

5 kommentarer:

Mångmamma sa...

Vi hade en gång en katt som hette Ziggy Stardust, kallad Sigge - givetvis.
En Asta har jag också känt men det var en svart minigris som levde fritt i ett stall vi hyrde tillsammans, några andra tjejer och jag.
På den tiden jag fortfarande var en tjej!

Shirouz sa...

Hej Mångmamma,
det var ett coolt namn!
Asta här är en minikatt, Styre vägde 6 kilo nu och Asta vägde 3.6 så det är lite skillnad när de vaggar fram här i lyan tillsammans.
Men, vad hon saknar i storlek kompenserar hon med ett blixtrande humör. Jag brukar säga att hon säkert var en sträng gammal skolfröken på 1800-talet som inte tvekade att använda pekpinnen, för här pekar hon med alla tassarna och fräser när något inte passar henne.
Blir hon riktigt sur så går hon och sätter sig i skurhinken och blänger....

Kalle Byx sa...

Kul text om ett kult namn på en kul katt.

Mångmamma sa...

Vilken underbar beskrivning av en kattdams temperament!
Gillar!

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx och Mångmamma
tack! :)