måndag 28 mars 2011

Det står inte välkommen....

Dagens ord är "pentad"
Och nej, inte pentad som i permanentad, utan pentad som i  femtal; särsk. om tid av fem dagar.
Jag slår vad om att ni inte visst det, eller hur?

Hur som helst, ödsligheten verkar gå igen nu i mina inlägg, för nu har jag funderat på påsk.
I normala fall brukar jag tillbringa den ute i stugan, helt själv, förutom spindlarna och alla smådjur som lever där, men i år funderar jag på att göra en helomvändning och fira med vännerna.

Å andra sidan, det här kan vara sista året jag har torpet, ibland känner man saker på sig, som att en era är på väg att försvinna och ersättas av en ny, och då vore det ju bra dumt att inte vara där ute så mycket som möjligt.

Nu kanske du undrar om "Att vara i ett torp helt ensam, kan det va nåt?"
Jo, det kan det, för det är som så här, att man är aldrig ensam så länge man har med sig själv.
Lägg till det stereon som brukar liva upp torpspökena så att de går loss i träskorna uppe på vinden, den nattsvarta katten som smyger över tomten precis i skymningen och ibland får mig att undra om han är på riktigt, eller inte, när jag ser honom försvinna på ett ögonblick.

Lägg till det de andra byborna som fortfarande tycker att jag verkar vara en intressant person.
Det har de ju helt rätt i, så jag kan förstå den lilla vandringsgruppen som trampar fram och tillbaka längs vägen med ojämna mellanrum.
De modigaste är barnen som stannar till när jag sitter på verandakvisten och frågar mig vem jag är och vad jag gör där, inte många av de vuxna vågar fråga förrän de vandrat ett tiotal gånger förbi mig med sneglande blickar...

Ibland frågar mina vänner om jag inte är rädd för att vara i torpet helt ensam.
Jag brukar säga att jag inte vet riktigt vad jag ska vara rädd för, jag är mer rädd i stan en lördagskväll när jag går hem, om jag inte är onykter eftersom jag då inte har vett att bli rädd.

På landet finns inte mycket att vara rädd för, men det finns en sammetsmörkblå himmel med miljoner stjärnor som man inte ser i stan.
Och det finns rådjur som står på åkern och betar och tittar in på mig, där jag står i köksfönstret och säger "Ni ger fan i tulpanerna, hör ni det?" varvid de gläfser av skratt och säger "Vi gör precis som vi vill!"
Och det finns spindlar inne i stugan, men det har jag märkt, efter tuffa prövningar, att rör inte jag dem så rör inte dem mig. Vi har uppnått vapenvila så pass, så att när jag var där ute i helgen och kom in i rummet och såg det magnifika spindelnätet som går från bordet upp till taket så sade jag till min vän "Titta, vad fint de gör!" och när han klev fram så viftade jag med fingret "Inte röra!"

Det märkligaste som händer med mig därute, i torpet är nog hur lugn jag blir...
Första året så hade jag en rörelsekänslig lampa uppsatt vid logen, jag minns på natten, när ljuset tändes och hela gräsmattan badade av ljus, hur jag tänkte "Knackar det på dörren om fem, tio minuter, så kan det vara en dålig sak...." och så gick jag och lade mig.
Det knackade aldrig på dörren, för knytt och oknytt och rådjur och grävlingar har inte lärt sig den konsten än.
Men jag kan inte låta bli att tänka, att hade det varit i stan så hade jag stått i fönstret nervöst spejande efter min nemesis.

Jaa... Lilla torpet... Det är en riktig själsfridnadsboning. Det står inte "Välkommen" på någon skylt utanför, men inne på väggen i hallen hänger en liten bonad där just de orden står.
Och välkommen dit, det är man alltid.

16 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Fridfullare kan det inte bli. Välkommen är man. Men pentad?

Mångmamma sa...

Vilken vacker kärleksbeskrivning!
Och jag kan bara hålla med dig om att det är obehagligare i stan, än mitt ute i skogen!

Gubben sa...

Alla borde ha ett litet torp. Eller i alla fall en fredad vrå där man själv bestämmer ALLT! Som att;
Sommartid, vadå? Skiter väl jag i! Jag har ju inte infört vintertid än :D

PS: Behåll torpet!

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
precis så är det :)
Ja, pentad, jag har svårt att få in ordet i en mening men misstänker att det sätter sig i huvudet på mig så att jag aldrig glömmer vad det betyder, nu när jag väl en gång har läst det....

Shirouz sa...

Hej Mångmamma,
och tack, ja, det är en kärleksbeskrivning, så är det bara :)
Ja, skog och natur är alltid så mycket fredligare än livet i stan, fast, jag ska erkänna, jag är rädd för grävlingarna som skenar fram som små ånglok på nätterna.... Men det är nog det enda jag är rädd för där ute.

Shirouz sa...

Hej Gubben,
vad rätt du har i det! Jag tror att ute i torpet ska jag ha sommartid jämt, eller ännu bättre, ingen tid alls, ut med klockorna bara och sen gör jag precis som jag vill när jag vill :D

Och jo, jag behåller torpet ett år till, det är nya ägare till det nu, så vi tar det ett år i taget har vi sagt, och jag vet inte, någonstans känns det som att något annat torp står och väntar på mig, men vi får se, det är bara en märklig känsla jag har fått...

Anonym sa...

Hehe, dryga rådjur som gläfser av skratt och inte lyssnar när man säger åt dom! Jag kan se framför mej Mor Strumpa som står i sitt förklä i fönstret i torpet och hytter med näven, papiljotter i håret och mjölkpallen i näven, lol!
/Fimpen was here/

Shirouz sa...

Hej Fimpen,
oh, jösses, Mor Strumpa hade jag nästan glömt bort! Fan, vad roligt det var :D
Och hrm, ja, lite lik Mor Strumpa är jag nog då. Misstänker jag ;)

Anonym sa...

Den du nästan glömt bort är nog Mor i Skutan. Mor Strumpa är ju DU!

Shirouz sa...

Är jag Mor Strumpa!? lol! Ja, då är det Mor i Skutan jag glömt bort totalt. :D

Laila sa...

Det låter så alldeles underbart ljuvligt där ute på torpet, så jag blev riktigt ledsen när du skrev att det kanske är sista sommaren där... jag visste inte att du hyrde.
Men jag tror du stannar ett tag till - eller hur?

Håller med dig, jag bor ju också mitt ute i bushen och här finns inget att vara rädd för! Nja möjligtvis då om man skulle möta ett vidsvin, men jag tror de hellre springer undan om de kan.

Baronessan sa...

Jag håller med du. Under 15 år gick jag igenom en skog för att ta mig till och från mitt jobb. Folk undrade hur jag vågade under den tiden det var kolsvart ute. Jag svarade bara: "vaddå, vem skulle stå mitt ute i en kolsvart skog och vänta på mig". Det enda jag var rädd för var att ficklampan skulle slockna så att jag inte skulle hitta hem men det hände aldrig.

Shirouz sa...

Hej Laila,
ja, det är underbart där ute, men det märkliga är att det känns som något nytt väntar på mig. I år stannar jag i alla fall, det är jag helt säker på.

Shirouz sa...

Hej Baronessan,
ja, precis, mörkret är ju inget skrämmande i sig och jag går tusen gånger hellre i skogen än knatar fram en fre- eller lördagsnatt i stan, det är en sak som är säker.

winnerhorse sa...

Vad fint skrivet! Visst är det så. Vissa ställen och framför allt hus inger en det där lugnet. Här är jag. Ensam i huset i skogen och mår toppenbra. Och i andra hus kan man bara inte slå sig till ro. . Både min dotter och jag ändrade hela helgens planer för att vi så starkt kände - här vill vi inte vara - huset var hemskt och vännerna förvånade. Intressant. Ett subtilt sinne.

Shirouz sa...

Hej winnerhorse,
välkommen och tack!
Ja, visst är det märkligt? En del hus kan man helt enkelt inte slå sig till ro i, det är något med dem som inte känns bra. Det är märkligt, det där...