onsdag 9 mars 2011

Är din tid dyrbar, lille vän?

Du, jag har en fundering.. (och ja, titeln ska ses som en parafras...)
Om vi ser det här livet som en tidsbank, något jag kommenterade ett inlägg med, mest på skämt, men sedan började jag fundera på om det inte är så man ska se det...

Så. Om vi ser det här som en tidsbank och sedan räknar in alla timmar där vi lägger ner tid på människor som irriterar oss och tar energi från oss, också populärt kallat  energivampyrer här...
Om vi spenderar flera timmar i veckan på sådant med påföljande irritation och ilska och vet att vi kan göra något åt det, som att eliminera dem från vår sfär och inte gör det...
Vems är felet då?
(Ja. Jag vet. På något konstigt vänster får jag det alltid att låta lite Gudfader-aktigt. Jag ber om ursäkt för det. McBain och andra hjältar får mig ibland att låta lite hårdkokt...)

Samtidigt vet jag att en del människor kan man inte eliminera ur sin sfär, hur gärna man än skulle vilja.
Då biter man ihop och tandläkaren gnuggar händerna när man gnisslar sina tänder så att det låter som om man vore en mänsklig grottekvarn.
Man försöker ignorera dem, man ger dem så lite tid och uppmärksamhet som man kan utan att bli direkt ansedd som en ohyfsad grobian.

Men!
Alla andra!
De som man kan tänka på och fråga sig "Är den här personen viktig i mitt liv? Betyder han eller hon något för mig? Måste jag träffa den här personen av olika orsaker som jag själv inte riktigt kan styra? 

Tycker jag om dem ändå, trots att de är som de är? (Och ja, det lever jag på, att mina vänner tycker om mig trots och för allt jag är. Plus att jag är en riktigt charmig människa om jag vill. (Och egenkär, ja. Det är bättre att jag säger det än du...)

Om man svarar "nej" på alla  frågorna så ser jag ingen mening med att ha sådana människor i mitt liv.
Svarar jag "ja" så har jag skäl att ha dem kvar.

Jag har ju gjort mig av med en hel del släktingar (sorry, jag hör att Gudfader-anspelningen kom igen här, men jag lovar, de lever alla i högönsklig välmåga.) och det är bland det bästa jag gjort.
Min vilde far är inte helt överlycklig, han vill helst att alla ska vara vara sams, och visst skulle det vara bäst om det vore så, men en del släktingar jag har får familjen Adams att verka som en mönsterfamilj.
När jag var tvungen att umgås med dem, vid släktkalas och andra äventyr så lämnade jag ofta dessa med ilskna röda fläckar på kinderna och en brinnande längtan att sparka några av dem på smalbenen.

Jag kan ge er ett exempel hur konversationen kunde gå, så ni förstår hur trevligt vi hade det;
Min kusin säger "Åh, nu när Majbjörn (hennes son, fingerat namn...) har skaffat en stor villa med åtta rum så har räntorna gått upp så dant! Men han klarar ju av det, de har ju välbetalda jobb, både han och "MajkenUlla, kusinbarnets tjej, fingerat namn...) har ju såå bra jobb och nu tittar de på ny bil!"
Jag "Vad behöver de åtta rum till? När de bara är två? Till sina egon eller?"

Ja. Ni förstår. Kusin och jag har inte riktigt samma värderingar. Jag behöver inte ha samma värderingar som resten av världen för att umgås med den, men jag har lite svårt att tycka synd om käre kusinbarnet och hans tjej, där de springer i statushjulet allt vad de orkar. Man kan välja det själv.
Så ni förstår ju att det är välgärning för både henne och mig att inskränka våra kontakter till ett absolut minimum.

Och jag vet att jag ofta tänkte att det är ett tyvärr negativt mirakel hur man kan ha så diametralt motsatta uppfattningar om vad som är viktigt i livet och om hur olika man kan vara varandra, trots blodsband.
Jag är ganska säker på att de tänkte likadant. Det enda som förband oss var att vi har lika svårt att hålla tyst när vi inte håller med.
Numera önskar jag min far trevlig resa och ha det så roligt och själv kan jag utan saknad eller speciellt mycket irritation tänka på dem.
Det är en lättnad som ni säkert förstår.

Så, jag tänker så här, om man inser att ens tid är dyrbar och vi har en tidsbank, då är det väl bättre att vi sätter av tid till dem vi håller nära och kära och till de eventuellt nya bekantskaper som kan ge en skjuts i positiv riktning, än till att hålla på och sätta in tid som vi aldrig får ut något positivt utav?

7 kommentarer:

Mångmamma sa...

Men visst är det just så.
Energitjuvar/vampyrer bör sorteras bort, allt för att tiden är för knapp för att behöva läggas ner på människor man inte trivs med, eller har utbyte av.
Jag har (tyvärr) varit tvungen att skära hårt bland familj och släkt för att inte bli arg, sårad och ledsen.

Shirouz sa...

Hej Mångmamma,
ja, så ser jag på det också, det är bättre att omge sig med positiva människor, än dessa energislukare.
Jag har skurit ganska hårt i mitt släktbestånd också, och jag tycker att det är skönt på ett sätt, samtidigt som det är synd att man inte har något gemensamt med dem.

Ika sa...

Du är så klok och det är så sant det du skriver.
Jag har nästan ingen kontakt med släkten från min pappas sida; vi står helt enkelt inte ut med varandra. När jag hör om "lyckliga familjer" där alla älskar alla kan jag känna ett sting av vemod, jag vill också ha en stor släkt där vi omfamnar varandra.
Men sanningen är att saker några av dem sagt och gjort är inte OK. Så, tack och hej energivampyrer.

Ha en bra dag i solen min bloggvän!

Cicki sa...

Gud så full i skratt jag blir. Du vet, hon den där "vännen" som jag skulle maila dig om men inte gjort. Vi träffades igår. Då berättade hon om sin son och sonhustru. Det gör hon ofta. Det är väl inget fel i det egentligen att man pratar om sina barn. Men då säger hon att de är sååååå enkla fortfarande fast de tjänar så mycket pengar och är så högt utbildade. Hallå, hon är imponerad över att hennes son, som hon själv fostrat, över att han behandlar henne som en vanlig människa. Jag hade fullt sjå att hålla i hakan som ville trilla ner av förvåning.

Shirouz sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Shirouz sa...

Hej Ika,
tack för dina fina ord,
och jo, men visst är det så, en del saker som händer och som görs är helt enkelt inte okay. Jag kan också känna att jag önskade att man var en stor härlig släkt som man faktiskt ville träffa, men så går det inte alltid att få det.
Då har man sina vänner, som tur är, tänker jag.
Skulle jag umgås med "statuskusin" samt några andra så vet jag att det inte skulle ta lång tid innan vi skulle vilja lugga varandra hårt. Därför är det absolut bäst som sker. Vi har inget gemensamt. Och vi tål inte varandra heller.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
jaa, vad säger man? :D
Hon låter ju lite otäckt lik min statuskusin, fast min statuskusin skulle aldrig vilja kännas vid att kallas enkel, det skulle vara en förolämpning i hennes öron, för där är allt status som inte är enkelt.