onsdag 23 februari 2011

Om vi leker med tanken på att vi inte är odödliga...

Jag läser den här boken, om en kille som tar kontakt med sina gamla barndomsvänner; "Mannen som ville bli vuxen" heter den.
Mannen, som heter Danny, ska snart fylla 30 och börjar jaga efter sin barndom.
Till en av sina barndomsvänner så skriver han brev, som svar på de brev han fick när han var barn.
Han får aldrig något svar, förrän alla breven kommer tillbaka, med adressaten okänd, då börjar han söka lite mer på vänner som känt vännen och får tag på en kvinna via telefon, som säger att vännen han söker är död. Gick bort när han var 18 år.
Mannen som ville bli vuxen tappar lusten då, att söka efter fler av sina vänner. Det hade inte slagit honom att för en del så kanske livet inte hade gått vidare...
Han ägnar sig åt huset, pysslar med det, men en av vännerna han tagit kontakt med, men ännu inte träffat hör av sig igen och igen via mail och ger sig inte, till slut ringer hon och som han säger,  det är svårare att avvisa någon när man har rösten i telefonen, än vad det är att avvisa via mail.
Så de kommer överens om att träffas.

När de väl sitter på puben är han fåordig, tänker på annat, frågar henne två gånger om hon är gift och så vidare.
Hon frågar då om han är helt okay och han skärper till sig och berättar allt.
Hon säger något om att "Så, när du fick reda på att Andy var död, då slutade du att leta?"
Och han svarar att så var det nog.
Varvid hon säger att det borde vara tvärtom. Att nu, när han kanske förstår lite mer att livet inte är för evigt, då borde han lägga ner mer tid på att leva och att leta, "Livet är till för att levas." säger hon.
Han går hem och tänker att det är en klyscha, samtidigt som det är en klyscha som är svår att komma undan och lägga på hatthyllan. Eftersom den i all sin klyschighet är sann.

Så han börjar igen. Han söker vidare, på de som är kvar, hamnar i Japan, på en ninjabar bland annat och nu, där jag är nu, så har han bara sin vän i Japan plus sin allra bästa första vän kvar att hitta.

Jag vet att jag tänkte, när jag läste om att han först då, vid nära 30 insåg fullt och fast att livet kunde ta slut och tar slut för en del mycket tidigare, att han, Danny var ganska lyckligt lottad om han inte behövde uppleva det i realiteten förrän vid så pass många år.

Jag vet, det kan låta som om jag vore synnerligen hårdhudad, men det är inte så jag menar.
Vad jag menar är att en del är med om den upplevelsen vid yngre år. Man är definitivt inte bättre skickad att deala med den upplevelsen, vid vilken ålder man än torde vara.
Men.
Det finns också något positivt i det.
För mig innebär det att när man väl är medveten om att livet inte fortgår för evigt, vare sig för dig eller för mig eller någon annan så kan man lägga en del saker där de hör hemma.
Oförrätter som är gjorda mot en, folk man inte pratar med för att de är som de är, allt det ska man vara medveten om, att det har man sin fulla rätt att göra och tänka bistert om, men samtidigt tycker jag nog att man ska fråga sig själv, om det är värt att hålla i gång det bara för att få gå och känna sig oförrättad eller för att vara sur på någon.

"Lätt att säga, men svårt att göra..." säger du.
Och jag säger "Ja, visst fan är det svårt, men vem har sagt att det ska vara lätt?"
Det är definitivt inte lättare att gå och bära agg och vara sur och tvär.
Det ska ingen inbilla mig. Kanske är det lättare att säga "Jag har min stolthet!" som jag ibland hör, men jag vet inte jag, vad gör den där stoltheten med dig, egentligen?
Vad är den bra för, egentligen?
Jag har en teori, (ja, som vanligt) att motsatsen till att känna irritation, inte är att gå och känna sig bitter, utan att helt enkelt inte bry sig.
Precis som med kärlek, du vet, motsatsen är inte hat, utan att känna att vad den andre än gör och har för sig, så är det helt okay med dig.
Jag har också en teori om att lika lätt som det är att gå och vara bitter, lika lätt är det att ta kontrollen över känslan och lägga den i "Jag bryr mig inte-lådan."
(Och här får du gärna morra ilsket och säga "Lätt!?"
För jag tänkte fortsätta med att säga att det är precis lika lätt som det är svårt.
Men det går.

Om man leker med tanken att vi inte är odödliga så tror jag inte att det är de stunder vi gått och varit bittra och sura som fan som vi kommer att minnas tillbaka på med stolthet.
Jag tror faktiskt inte det.
Däremot stunderna när man lagt ner vapnen, och antingen sträckt ut en hand eller bestämt sig för att gå vidare.
Och har man gjort fel, så att man gått vidare men kommit på att det var fel väg, och gjort en snabb rundpall och gått tillbaka och plockat upp dem man ville plocka upp, nog tror jag att man känner sig nöjd då.
Eller vad tror du?

Egentligen, så kom jag att tänka på det här långt tidigare innan jag läste den här boken, du vet, jag har vänner i min närhet som varit och är inte speciellt krya.
Jag har bloggvänner jag läser om, som inte mår bra.
Jag har vänner som förlorat människor de tyckt om allt för tidigt.
Jag har själv förlorat människor som jag tyckt om.
Vad vi alla har gemensamt, synes det mig, är att det inte spelar så stor roll med stolthet.
Kanske har jag fel, men någonstans känns det som att stoltheten är att göra det som känns gott för själen, och inte minst för kroppen.

Ingen av mina vänner, som genomgått perioder av sjukdom håller på och tramsar som fan med att "Jag kan inte ta en chokladbit till för då blir jag fet..."
Ingen av dem säger "Nej, men guuu, så kan man inte bete sig, tänk vad folk ska tänka om mig!"
De skrattar högt och opassande precis var som helst, de blir förbannade så att det märks och hörs och de blir glada och tårfyllda så att hela rum lyser upp.
De ger järnet.
Och för mig är de som en fantastisk drog att umgås med.
Ingen baksmälla, mycket eftertanke och levande mitt i livet.
De är inte snåla med känsloyttringar och de spar inte på något.
Så som de är, så vill jag vara.
Så jobbar jag på att vara.

Inga kommentarer: