onsdag 2 februari 2011

Nej, jag tänker inte skriva "S" som alla andra!

Det är mycket prat om skolan nu,  bland annat kan du läsa hos http://cickisdesign.blogspot.com/ och det fick mig att tänka ytterligare på min skoltid...

Den som varit med länge, har säkert läst om min första skoldag, som jag beskrev, när det bokstavligen kändes som att det fälldes ner galler överallt omkring mig, när det gick upp att där skulle jag sitta fast i nio år, minst...

Inte blev det bättre heller, av att jag direkt uppfattade en del regler som ofattbart fåniga.
Man skulle börja skriva "s-en" uppifrån och ner.
Det gjorde inte jag. Och jag kunde inte begripa varför lärarinnan skulle försöka tvinga mig att göra som alla andra.
Det stod ju ett klart och tydligt "S" där, vad spelade det för roll, hur "s-et" kommit till?
Jag vägrade att ändra på mina bokstäver och skrev dem som jag ville.
Punkt slut.
Lärarinnan fick ge sig. "Alla skriver på det andra sättet." muttrade hon.
Och jag bara tittade på henne och tänkte att det brydde jag mig inte om. 

Men visst lärde jag mig bra saker. Jag lärde mig läsa och skriva.
När jag sedan upptäckte biblioteket, ett ställe där man kunde låna böcker, gratis!
Det var som en magisk port öppnat sig till en underbar värld.
Jag läste.
Och jag läste.
Och jag läste.
Jag läste allt.
Från förpackningar till gatuskyltar till böcker i massor.
Jag kånkade hem kassar från biblioteket och mina föräldrar sa "Måste du läsa vid matbordet?"
Klart att jag måste. Det fanns ju så mycket att upptäcka.

I tvåan började jag skolka.
Jag tyckte att jag kunde allt jag behövde. Jag kunde räkna, läsa och skriva.
Geografi och historia och allt annat fanns på biblioteket och där kunde jag läsa hur mycket jag ville.
Gymnastik tyckte jag var helt onödigt.
Herregud, jag klängde ju i träd, sprang med mina kompisar runt kvarteren, hoppade från gungor när de var som högst och dansade i vardagsrummet till mina föräldrars skivor.

Mina föräldrar var inte helt överlyckliga, kan man lugnt säga.
Jag fortsatte med min selektiva skolgång genom hela skoltiden.
Ibland letade min far efter mig, men han gick aldrig till biblioteket, där hade han hittat mig lätt...
Nu, så här, när jag ser i backspegeln, så undrar jag vad bibliotekstanterna tänkte, de måste ju ha förstått att det fanns en skola någonstans som saknade ett barn... Men de sa aldrig något.

I högstadiet hade vi en gymnastiklärarinna som var ganska otrolig.
Hon ville att vi skulle springa terränglöpning, en viss sträcka, på 20 minuter.
Kom vi inte tillbaks inom den tiden, då skulle vi få springa om.
Givetvis så försvann jag in i skogen och kom inte ut igen förrän lektionen var över.
Inte för att djävlas, men igen, det fanns ingen rim och reson i det hela.
Jag visste att jag inte sprang så snabbt, eller kanske jag kunde, men inte ville och jag förstod inte var logiken låg i att tvinga barn att springa om samma runda igen.
Inte skulle jag orka bättre andra gången?
Det skulle bara vara ett straff, eller hur?



Visst hade jag bra lärare, som tog sig tid med diskussioner och kunde levandegöra ämnen, de lektionerna missade jag aldrig.
Sedan hade jag dem som slog upp läroboken och så fort någon frågade sade "Vi måste hinna i genom det här tills då och då, och sen blir det prov, ni får fråga sen!"
"Sen" kom aldrig.
Inte jag heller, för den delen.
Jag gick till biblioteket och läste det som jag undrade över.


Jag var aldrig ett bråkigt barn, jag var bara väldigt säker på att jag visste vad som var bäst för mig och jag hade vansinnigt svårt för dumheter som att "alla ska göra lika" eller dumma regler som gymnastiklärarinnan hade.
Och sådan är jag fortfarande.
Helt övertygad om att jag visste bättre.
Inte en timme ser jag som förslösad av min skoltid.
Jag lärde mig vad jag ville och behövde.
Vill jag lära mig mer, så finns det böcker.
Eller hur?

8 kommentarer:

Mångmamma sa...

Vilken fantastisk inställning till skolans värld!
Jag som är född i akademikerfamilj, där det drällde av lärare både högt och lågt, är alldeles fascinerad.
Jag hade inte vågat vara så självständig, då.
Visst skolkade även jag men först framåt högstadiet/gymnasiet sådär.
Trots allt hade jag rätt lätt för mig och har avgångsbetyg i alla ämnen, en del till och med riktigt bra!
Min Pysselkung, snart 7 år, envisas med att skriva just S,en nerifrån och upp och vet du vad?
Jag bråkar inte ett dyft om det med honom, han är barn nr fyra in i skolans värld och jag är övertygad om hans egen kompetens för att hantera de kommande åren!

Av mina barn som hittills gått/går i skolan har jag två som glidit på bananskal genom åren med toppresultat och en parvel som verkar ha fotografiskt minne och språköra för det som intresserar honom men inte lätt alls att begripa logiken i matte!
Tur i oturen då att det var ett av mina sämre ämnen så jag har varit tvungen att hitta egna sätt att göra matten begriplig för mig själv - det underlättar när jag ska hjälpa honom!

Tack för din kommentar inne hos mig med!

Bitten sa...

Nog verkar det som om du lärt dig mer än de flesta. :-D

Anonym sa...

Applåder härifrån:-)

Mimmi

Madde sa...

*gillart!*
Vilken skön stil du verkar ha haft som barn =D Och har fortfarande för den delen.
Vem bestämer huruvida det är rätt eller fel, vart man börjar på s:en?? Min syster börjar med prickarna över i,j,ä,ö och har alltid gjort. sen hon började skriva.

Shirouz sa...

Hej Mångmamma,
jag har tänkt på det mycket så här i efterhand, hur det kom sig att jag var så självständig, till viss del tror jag att det beror på att jag blev tagen på allvar av mina föräldrar, jag var en liten person, men mina åsikter räknades och om jag hade rätt i sak så ändrades mina "barnregler" eller vad man nu ska kalla det.

Att sedan komma till skolan där en del regler bara verkade finnas för att "det skulle vara så" gick helt enkelt inte ihop med min bild av hur det skulle vara.
Sedan hade vi ingen skolträning på min tid, vi var där en gång och hälsade på fröken och jag såg väl det mest som ett trevligt besök men när det verkligen sjönk in, på min första skoldag att jag förväntades att vara där i flera år så blev jag helt förtvivlad. Visst hade jag hört att barn gick i skolan och att jag också skulle gå i skolan, men det blev plågsamt klart just där och just då att min frihet var över.
Jag ler här, vad bra att Pysselkungen får skriva sina S som han vill, det är gott att höra, jag är lika övertygad som dig om att han är kompetent att navigera sig fram genom sina skolår :)
Och tack för att du tittade in!

Shirouz sa...

Hej Bitten,
jo, jag ser det väl som så att jag har lärt mig det som har intresserat mig,det finns massor som jag inte vet. (Och nu vet jag att mina vänner som läser här skakar på huvudet och troligen säger "Otroligt att hon erkänner det, annars så säger hon ju alltid bestämt att hon aldrig har fel... ;)

Shirouz sa...

Hej Mimmi,
tack :)

Shirouz sa...

Hej Madde,
tack, jag tänker som så, att frågar du min far så kommer han bestämt att hävda att min stil var så oskön som den kunde bli mellan varven...
Vi har pratat mycket om de här åren och han skakar på huvudet och säger att "Du var ju så envis! Jag följde dig till skolan och såg dig kliva in genom en dörr och inte kunde jag i min vildaste fantasi tänka mig att du skulle kliva ut genom en annan så fort jag hade åkt! Sedan förstod jag ju att det var just det du gjorde, men jag kunde ju inte stå på vakt hela dagen..."
Och visst är det så, vem har rätt att bestämma hur man skriver? Alla sätt är ju lika bra :)