torsdag 3 februari 2011

Lite om att pipa som ett marsvin och om hur jag blev "historisk"....

Jag tackar för alla kommentarer på gårdagens inlägg,
jag spenderade faktiskt dagen igår med mycket tankar om "förr",
förutom den tiden när jag var hos optikern och vi kunde konstatera att jag är en "pipare" av rang.
Du vet, man får ju luft blåst i ögonen på undersökningen, där jag var, mitt i en galleria, vid öppningsdags, så pep jag och ryckte till så häftigt varje gång att jag troligen var den morgonens nöje för de som satt och fikade i gången.
"Piper alla så här?" frågade jag efter andra gången när jag lyckades imitera ett skräckslaget marsvin ganska så bra, om jag får säga det själv.
Optikern log och sa diplomatiskt "Mjaee, nej, eller jo, det finns ju en del som piper också"
Snäll människa, det där, tänkte jag. Hon vill inte säga sanningen att de flesta andra inte ens far iväg med stolen allt medan de piper i diskant utan vill få mig att trivas.

Som jag misstänkte så var det inget som helst fel på min syn, det är helt och hållet tidningarnas och böckernas fel som har börjat att skriva med mindre text.

Det var väl det jag visste, men jag skaffade ändå ett par läsglasögon bara för att det var så skojigt att inte behöva hålla all text på en armlängds avstånd.
Dessutom börjar mina armar att inte räcka till, så det var antingen nya glasögon eller schimpans-armar som gällde.

Hm, var var vi?
Just det... Tankar på dåtid...

Som du förstår, (och som jag också skrev som svar på en kommentar) så var inte mina föräldrar speciellt glada över min selektiva skolgång.
Det är nog det enda jag har dåligt samvete över nu, att de fick dra lasset med lärarkontakter,
följa mig till skolan (För att se säkert att jag kom dit. Vilket jag alltså gjorde, sedan klev jag ut genom en annan dörr när de gått.) och försöka förmana mig att stanna där.
"Du har alltid varit envis!" säger min far och det har han rätt i.
Och jag har svarat att jag kunde helt enkelt inte göra på något annat sätt.

I 4an blev jag den första flickan någonsin att hamna i obs-klass i staden vi bodde i, det talade lärarna om för mig med skärpa. "Eftersom du inte går i din vanliga klass, så hamnar du i obs-klass."
Där gick de "bråkiga" barnen, det visste jag ju...
Jag kunde inte riktigt begripa vad jag skulle göra där, jag bråkade ju inte, jag hade bara annat för mig än att gå i skolan.
Och varför trodde dem att jag  skulle jag dyka upp i en obs-klass när jag inte dök upp i min vanliga klass förutom för de lektioner som jag var intresserad av?
Jag vet att jag vred och vände på det mycket, mina föräldrar var minst sagt förtvivlade, eftersom de också visste att det bara var "bråkbarn" som hamnade där.

Jag bestämde mig för att gå till obs-klassen, en gång i alla fall, bara för att se hur det var.
Den låg i andra änden av staden i en helt annan skola och jag var ganska skärrad när jag och min far öppnade porten och började trava uppför trapporna.
Jag kom in i ett helt vanligt klassrum, fullt med  pojkar som inte hängde i lamporna, slog ihjäl varandra eller hade bundit läraren vid en stol.
Det var mycket märkligt, de satt precis som vem som helst, på stolar, vid bänkarna och framme vid katedern stod en ljus man med skägg som levde sitt eget liv.

Min far såg också lugnad ut och överlämnade mig till läraren som log och sade "Jaha, här har vi alltså Ulvstrumpa, du ska se att du trivs här, grabbarna är snälla."
Jag var inte riktigt säker på det, jag visste ju att flertalet grabbar gärna drog en i håret, blåste pappersbollar i baknacken eller drog en i kläderna, här borde de ju vara ännu värre, tänkte jag. Säkert skulle jag få en minst en stol i huvudet.


Nu var grabbarna precis som vilka grabbar som helst, inga änglar, men det var speciellt att ha en ensam tjej i klassen och kanske var det därför de var lite snällare mot mig, det var bara en del som skulle retas men blev snabbt nermopsade av de andra.
Läraren var fantastisk, han var en av sådan som kunde fånga intresset hos vem som helst, han lärde inte bara ut, han berättade, diskuterade, skämtade och hade tålamod med alla.
Jag trivdes som fisken i vattnet och jag missade inte en dag där.

Efter en månad "fick" (vilket jag absolut inte såg som något plus) jag komma tillbaka till min gamla klass, för jag skötte mig ju exemplariskt...
Något märkligt hade hänt under min bortavaro från den gamla klassen.
Från att ha varit den som var minst i både längd och närvaro så var jag helt plötsligt (ö)känd.
Jag var ansedd som "tuff".
Det var mycket märkligt och kändes inte bekvämt ett dugg.
Alla ville veta hur det varit "där borta" och verkade märkligt missbelåtna när jag sade att det varit som vilken skola som helst, fast bättre.

"Men har de inte kniv och slåss hela tiden?" sa någon.
"Nej. Inte ett dugg faktiskt. Det farligaste vi hade där var träslöjd och den enda som gjorde sig illa var läraren när han hamrade sig själv på tummen."
Jag tror inte att någon trodde på mig, det var ju klart att det måste ha varit fullständigt livsfarligt "där borta".


Jag gick ut 4an i den klassen, och ja, du kan nog gissa.... Jag började tillämpa selektiv skolgång tämligen snart igen. Det var aldrig mer tal om obs-klass för mig, märkligt nog.
Sedan flyttade vi tillbaka till min barndomsstad och mina gamla jaktmarker igen.

7 kommentarer:

YvvePyvve sa...

Underbar beskrivning. Vi hade oxå en OBS-klass. Lärare var en gammal major. Barsk och högljudd. Efteråt har jag förstått att han var väldigt snäll. OBS-klassen var i skolhuset fast i ett eget klassrum. De levde sitt eget liv. Hoppas dagens skola har kommit längre... Fast du verkade ha det bra där. Vad blev det av dig sen? Lärare kanske?

/YvvePyvve

Shirouz sa...

Hej YvvePyvve,
jaa, vet du, det hoppas jag också, men jag undrar om det är så, jag har ingen aning...
Oh... Vad det blev av mig? Ja du, med livets osvikliga ironi hamnade jag på ett ställe (som vanligtvis förkortas med två bokstäver där det ena är S och det andra är J....) där jag arbetade med geografi och matematik mest hela tiden. De två ämnen som jag avskydde mest av allt i hela världen när jag var barn...
Turligt nog så upptäckte jag att när jag hade användning för att kunna var varje mjölkpall i Sverige låg och hade nytta av matematik så tyckte jag bra om det.
Jag stormtrivdes faktiskt, men gick in för jobbet lite för entusiastiskt, när det blev personalnedskärningar och turbulens så jobbade jag både över-under-mellan- och fritid. Det gick förstås inte i längden utan jag sprang in i den så berömda väggen. Duktig-flicka-syndromet hade skördat ett offer till, kan man säga...

Shirouz sa...

Hm. Råkade posta innan jag var klar. Nu går jag i det populära programmet för alla som blev utförsäkrade från fk och jag kan lova dig, det är en karusell utan dess like. Det är inte tråkigt en sekund, det kan jag erkänna men mycket uttröttande mellan varven.

Kalle Byx sa...

Du verkar ha lärt dig tillräckligt tycker jag. Du är en mycket underhållande berättare.

YvvePyvve sa...

Ja den där väggen har jag också känt på. Lärorikt men tröttande. Man får vakta sig hela tiden. Jag har ett speciellt tecken när jag måste dra i bromsen. Jag vänder sista siffrorna i telefonnummer.

/YvvePyvve

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
tack, jag blir glad över att höra att jag kan roa :)

Shirouz sa...

Hej YvvePyvve,
jaa, det är sant, jag märker det på att jag börjar glömma saker, då är det dags för mig att dra i min nödbroms.