måndag 21 februari 2011

Jag funderade på dig.

Det märkligaste som inträffade när jag var ofrivilligt av- och nerkopplad från nätet var att jag började fundera på er.
Jo. Just på dig.

För en sak, som slog mig, var att förr i världen, när jag var barn, och tonåring...
Okay, när jag varit vuxen med...
Då hade världens värsta sak som kunde inträffa varit att någon läste mina dagböcker.
Gud nåde den som bara slängde en blick mot någon av mina böcker...
Nu för tiden, satt jag och tänkte i förra veckan, nu för tiden delar man med sig frikostigt av en hel del tankar och tyckanden till människor man inte vet ett dugg om.
Sedan tänkte jag vidare..
Jag tänkte att antagligen så är det flertalet jag inte vet ett dugg om.
En del kanske jag inte ens vet om att de läser.
Och de kanske läser och tänker att de vet en hel del om mig.
Vilket nog är så sant som det är skrivet.
Sedan tänkte jag vidare; en del kanske tittar in och läser här, ungefär som man förr i världen gick och tog en fika hos folk man känner.
Fast, det är klart, så gick det ju inte till, riktigt, förr i världen heller.
Man anmälde allt sin ankomst lite och sedan dök man upp.
Fast nu är det som så att folk kanske tittar in på min blogg och fikar ihop med mig, fast jag inte är där.
Eftersom jag ändå är där, tänkte jag, i skriven form alltså.
Så märkligt när man tänker efter...

Och jag tänkte vidare, att kanske några, som jag sett bor i närheten av mina trakter,
tänk om jag gått förbi dem när jag varit i storstaden här intill?
Kanske har vi knuffat till varandra och har ingen aning om att den ena skriver vad den andre läser.
Visst är det märkligt?
Eller kanske läser jag någons blogg och nästa gång jag är på semester så sitter vi på samma restaurang, i varsitt hörn och när vi kommer hem, så bloggar du om samma ställe som jag, och jag skriver en kommentar som säger "Där har jag också varit!" och du svarar "Jaha, när var du där?" Och jag svarar "Då och då!" och du säger "Nähä! Då kanske vi var där samtidigt!" och jag svarar "Kanske det, vi var där på kvällen!" och du säger "Vi med!" och sedan sitter vi och grubblar på vem den andre kan ha varit, men se, det kommer vi inte på.
Du tror att jag var den medelålders tanten med röda slingor i håret och jag tror att du var den inte riktigt så medelålders tanten med svarta slingor.
Allt emedan vi bägge två egentligen satt där med vackert varggrått hår, varsin turné-t-shirt och hivade varsin öl. Men ingen av oss hade glasögonen på oss, så vi såg inte varandra, där vi satt.
Så märkligt kan det gå till. Det är jag säker på.

8 kommentarer:

Laila sa...

Oooo ja, jag blev alldeles full av kommentarer här... eller? Kanske var det istället så att jag blev alldeles full av nickningar och instämmanden? Och när man tänker lite mer på skrivandet, så visst är det så att man censurerar sig själv lite innan man trycker på "publicera-knappen?" I värsta fall kan man ju gå in och ta bort det en kvart senare - då kan ju inte så många hunnit läsa...
Jag kan också tänka att vad synd det är, att man faktiskt aldrig stöter på dem man läser o tvärtom. Jag menar stöter på och presenteras för. Nåja, kanske inte alla, för vem vet vilka underliga människor man delar med sig av sina tankar till! ;-) Men visst finns det en hel del där ute som man inbillar sig ha åtminstone en del gemensamt med!
Tänk om man skulle ha en bloggträff nånstans nån gång!? :-)

Själv väntar jag med spänning på den dag jag blir produktiv med bloggandet igen, för jag vet inte vad som hänt. Förmodligen för mycket Facebook. När man läst allt där och sedan skrivit lite o lagt upp lite bilder o dessutom lånat ut datorn till hästar och katter, då är jag liksom trött på skrivande...

Pennelina sa...

Tiderna förändras :-D Det är ett som är säkert!

Kramar från mig <3<3<3

Kalle Byx sa...

Jag har ljust hår. Och glasögon. Tänker på dig också.

Cicki sa...

Jag tar en fika med dig när jag läser. Helt klart är det så.

Shirouz sa...

Hej Laila,
jo, visst är det så, en viss självcensur har jag också definitivt.
Ja, visst funderar man på vem som läser? På ett sätt känns det lite kymigt att en del känner en blott och bart genom det skrivna ordet och sedan, precis som jag känner er genom era ord, man blir nyfiken på människorna bakom orden, bloggträff skulle man kanske fundera på! :)
Vet du, jag tror att fb förstör lite, för precis så har jag känt med, när jag skrivit och läst och sedan Styre så finns det liksom ingenting kvar. Man orkar inte tänka eller skriva något speciellt, eller också har man inte tid för att man suttit och harvat i något spel.

Shirouz sa...

Hej Pennelina,
ja, det är en sak som är säker, kram till dig med!

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
och jag har varggråbrunt och glasögon, som jag borde använda oftare än jag gör. Härom dagen var jag ute och blev helt fascinerad av hur mycket jag såg. :)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
och det brukar jag göra hos dig också.