söndag 13 februari 2011

Fråga mig inte hur jag bar mig åt...

Vi var ju inte alls klara där.
Det jag skulle säga, var, att om man är, som jag är, dvs helst väljer fisk och grönsaker, men ändå ibland får lust att äta lite animalisk föda så är det en himla bra matkasse.
Det jag var ute efter var att äta mer grönsaker ("Är det möjligt?" mumlar vän av ordning (Åh, vad jag vill ha en sån!) och då svarar jag att "Jo då, jag är ganska dålig på att få i mig grönsaker, färska, typ, eftersom det är så smidigt att hysta fram någon grönsaksblandning ur frysen...)
Plus att jag ville lära mig att laga sådant som jag inte kan.

Köttbullarna är jag faktiskt extremt nöjd med. Jag har bara gjort köttbullar en gång tidigare i mitt liv... Min vilde far överlät en jul åt mig att göra dem.
"Kan du verkligen det?" sade han lite tvivlande.
"Hur svårt kan det vara? Det är bara att drämma till med lite färs och kryddor och steka..." sa jag, lika tvärsäker som vanligt när jag inte vet ett dugg.
"Jooo... Men du äter ju inte mycket kött... Och säger att kött är det värsta du vet att steka..."
"Äh! Klart att jag kan!" 

Kvällen innan julafton var jag bortbjuden, det blev sent, så när jag kom hem, vid halv tolv gick jag till angrepp mot köttfärsen.
Ner med eländet i en bunke, saltade och pepprade lite lagom, (tyckte jag själv) i med ströbröd och ägg och sedan formade jag något som kunde liknas vid deformerade runda bullar.

Satte på stekpannan och slängde i färs.

Det såg bra ut.
Sedan skulle jag vända på dem.
De föll i atomer som om de hade haft betalt för det.
Jag svor.
Och försökte platta ihop dem.
Det gick icke.
Dessa färstrådar ville inte veta av varandra.

Jag svor några eder till men köttbullar är inte rädda för hemska eder.
De flinade glatt och fördelade sig i pannan och tänkte bli köttfärssås.
Klockan gick.
Jag svor.

Till slut hade jag fått ihop några köttbullar som jag hade skrikit till lydnad tror jag.
Lade allt i plastbunke, kylde av och tog hem i triumf till min vilde far på julaftons morgon.


Min vilde far, som är van vid både det ena och det andra nöjde sig med att låta ögonen vidgas lite misstroget när han såg vad jag klabbat ihop.
"Det blir nog bra, det här! log han, "Det är ju inte hur de ser ut som spelar roll, utan hur de smakar."
Vi värmde köttbullarna.
Min vilde far tog en.
Jag strålade och väntade på komplimanger.
Min far tuggade.
Jag strålade.
Min far tuggade.
Jag strålade fortfarande.
Min far tog en klunk julmust.
Och sade, försiktigt, diplomatisk som han är "Heh... Det var... Det var... De smakar..."
"Jaa?" strålade jag lite mindre självlysande.
"De smakar... Hmm... De smakar faktiskt ingenting!"
"Va!?"
"Nej... Jag kanske är förkyld..."
Jag tog en snabb bit.
Det var sant.
Vi kunde lika gärna ha tuggat bomull.
Det smakade absolut ingenting.
"Gud..." sa jag... "det här är det värsta jag någonsin gjort..."
"Nej då..." sade min tappre far och tog en smakbit till, "det här är, det här är ju... Det är intressant att se hur det kan smaka... Tog du någon salt och peppar?"
"Jo då..." sa jag och lutade huvudet mot armbågarna.
"Nästa år gör jag köttbullarna igen... Om du vill... " sa min far. "Eller vill du pröva igen?"
"Absolut inte." sa jag.


Men nu, fem år efteråt så lyckades jag.
Fråga mig bara inte hur jag bar mig åt.

Jag har ingen aning.

6 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Ja men så är det ju. Man försöker och försöker och försöker. Ända till man kan.

Madde sa...

Hoppsan då! Ja då ska du verkligen vara stolt! =D

Madde sa...

Inte över att dom blev goda altså, (jo det med förstås) men att du åtog dig den uppgiften ännu en gång efter ett tidigare nederlag!

Jag skulle inte ge mig på samma sak igen.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
nja, normalt sett skulle jag nog ha lämnat köttbullarna åt sitt öde, det tog fem år innan jag närmade mig dem igen. Men den här gången, så gick det bra. Nu är jag färdig med köttbullar för fem år framåt :)

Shirouz sa...

Hej Madde,
jo, jag är stolt över att jag gick i land med dem, tro mig, jag var förberedd på katastrof igen... :D

Baronessan sa...

Kära matlagerskan. Jag kan trösta dig med att jag ALDRIG gör köttbullar. Särskilt inte till jul! Stå och rulla små jävla bullar som blir 4-kantiga istället för runda och smular sönder - nej det är inget för mig. Jag gör pannbiffar. Samma smet - annan form! Men såklart inte till jul. Då blir det köpebullar.
Men man ska aldrig säga aldrig och en vacker dag kanske även jag blir en köttbullsmatlagare :)