tisdag 1 februari 2011

Det kan inte bli bättre.

Jag kom på en sak, såg ni det där programmet med han som satt och läste en bok och gapskrattade?
Tittade man bara hastigt så såg det ju ut som han hade en riktigt rolig bok, typ "Tre män i en båt" eller något, men såg man efter mer noggrant såg man att författaren var Sartre.
Genast blev det ju riktigt roligt då, i alla för mig, som har stoppat ner Sartre skavfötters med Camus när det gäller genre.
Inte för att jag vet om jag har riktigt rätt i det heller, Camus har jag läst och en sak är säker, där slås inte några klackar i taket men han skriver bra. Iskallt bra, kan man säga.

Sartre har jag däremot inte riktigt frotterat mig med.

Vilket fick mig att tänka på Tre män i en båt. Det kan vara en av världens roligaste böcker någonsin. Vilket fick mig att tänka på att jag har endast två av "Tre män etc" vilket fick mig att tänka på att jag borde jaga upp den tredje som jag bara läst om.

Vilket fick mig att tänka på när jag hittade just "Tre män i en båt".
Det var en het sommardag och jag klev in på loppisen där böckerna stod i hyfsad oordning.
Inte för att jag skulle ha någon bok, men jag kan inte låta bli att titta när jag ser en bokhylla, så har det varit sedan jag var barn och lärde mig läsa (ett av de få glädjeämnen som skolan faktiskt lärde ut och som jag har haft nytta av.) Det andra glädjeämnet var läraren i matematik i högstadiet, som när jag hade räknat ut ett tal alldeles fantastiskt fantasifullt skakade på huvudet och sa "Kära Ulvstrumpa, tänk så här, nästa gång, är det här riktigt logiskt?"


Detta har jag kommit fram till kan tillämpas på nästan allt här i livet.
"Är det här riktigt logiskt?" kan man tänka och sedan gå vidare eller bestämma sig för att vad man bäst av allt vill ha just då, är något riktigt ologiskt.

Kanske inte så illa ändå, att gå relativt oförstörd ut ur skollivet med tankarna och fantasin i behåll.
Jo. Jag vet.
Det låter nog som jag inte är någon större fan av skolsystemet.
Det är svårt att vara, så länge det är en korvstoppningsmaskin.
Jag har inget emot att lära mig saker, men jag har definitivt problem med att vara i en grupp där alla ska läsa lika mycket samtidigt och vara på samma steg.
Visst, det är helt omöjligt att ha en skola baserad på individer, det vet jag också.
Men därför är det så mycket viktigare att också bevara sin individualitet, genom skoltiden, eller jag menar, livet ut, så klart!
Man får inte, eller, visst man får, men jag tror att man gör sig själv en otjänst om man börjar snegla mot olika grupper för att "passa in" eller söker trygghet i större grupper för att man är otrygg i sig själv.
Jag tycker att man ska polera sina skavanker, kanske inte visa upp dem som pokaler och troféer men man ska inte försöka ta bort dem.
Det är klart, om man har som skavank att bita på tånaglarna vid middagsbordet, det kanske man kan stävja tills man är mol allena, men du fattar hur jag menar, va?
Polera det som är bra, det som är mindre bra men som man trivs med och inte vill göra sig av med och det man vill göra sig av med, det gör man sig av med.

Om man kan. För det är ett jobb, det också.


En kväll, när jag var ute och skulle äta med en vän, slog mig en sak. Jag har nämligen tänkt mycket på det här med att passa in på senaste tiden.
Jag passar inte in precis överallt, har aldrig gjort och aldrig velat. Sedan nu, med åldern så har jag märkt att jag ibland tänker "Men kan jag ha det här?"
Helt främmande tankar normalt för mig... Och jag har mentalt luggat mig själv och sagt "Men ge dig för fan! Klart du kan!"
Men de tankarna har så smått oroat mig lite. Vill jag helt plötsligt passa in någonstans nu?
Så märkligt. Och var vill jag passa in? Och varför?
Det visste jag inte.

Jag kunde inte tänka mig något sällskap jag ville omslutas av.
Märkligt.
Sedan såg jag en notis i tidningen om kvinnor och hur de döms och själva dömer andra.
"Ingen behöver ha grått hår längre!" hade någon sagt.
Det retade mig.
"Klart att ingen behöver. Men alla kanske inte vill färga håret!" tänkte jag ilsket och kände igen mig själv igen. Det var skönt.
Sedan tänkte jag vidare, om det nu är som så, att kvinnor gärna dömer sig själva och andra kvinnor, då är det ju bättre att de får döma sig själva och andra, medan jag går min egen väg.
Och, när jag väl kommit till den punkten så var ju nästa fråga självklar:
Hur skulle jag kunna ta någon annan väg än min egen?
Varför skulle jag vilja göra mig själv den otjänsten?
Så. Nu känns det bra igen.

Jag går ut som jag vill. Med lite grått i håret. För att jag vill! 


Hm, ja, just det. 
Jag började berätta om när vi skulle ut och äta, vännen och jag...
När vi skulle in, så kom jag att tänka på Frasier och Niles, två av mina favoriter och jag kom att tänka på att lite är jag allt lik Niles.
Jag dammar inte av stolar innan jag sätter mig, men jag har mina saker för mig, var lugn för det.
Så jag frågade vännen: "Du vet, Frasier och Niles, är jag inte lite lik Niles?"
Vännen bara stirrade på mig och sa "Du är precis som Niles! Att jag inte tänkt på det tidigare!"
"Vad bra! sa jag, "Han är roligast av dem!"
Sen var jag nöjd för hela kvällen.
Jag är både smått gråhårig, har lite roliga kläder emellanåt och är lik Niles.
Det kan inte bli bättre.


















Inga kommentarer: