tisdag 1 februari 2011

Alltid på väg.

Vilka minnen det drog igång, det här med saker man aldrig gjort.
Jag är så glad att min barndom och en hel del av tonåren var fyllt av ett visst mått av galenskap.
Det fanns inga gränser för vad vi kunde göra, visst, om du hade frågat våra föräldrar så hade de en totalt avvikande uppfattning.
Vi liftade runt i Sverige, min vän och jag och det märkliga är, att många av de människor vi mötte, dem minns jag än.
En gång åkte vi med en präst som svor värre än vi, hade sina "predikarkläder" upphängda i baksätets fönster och hade en fin liten skylt där det stod "Tänk på, i vägens vimmel, att det är inte långt mellan trafik och himmel."


En annan gång fick vi lift med en gammal grisbil. Man vande sig vid lukten men det verkade inte våra medmänniskor vi mötte senare ha lika lätt för.
Vi åkte med taxibilar, polisbilar, långtradare, jänkare och vanliga bilar.
Vi åkte med bilar som knappt höll ihop och bilar som luktade läder och dyrt.
Vi mötte handelsresande, mammor med barn, medelålders kvinnor och män och alla var de på väg någonstans.
En del berättade om sina liv, ärligt och utlämnande, jag tänker att ibland är det lättare att prata med någon man aldrig mött tidigare och aldrig kommer att möta igen.
Vi skrattade oss fram med en del och med en del sades inte ett ljud.
Nästan alla frågade när de släppte av oss "Klarar ni er nu?"
"Så klart!" log vi.
Det märkliga är att vi alltid gjorde det, vi hade tur, tur som tokiga och mötte aldrig fel människor.


En gång slog min vän igen bildörren om sitt finger, vi avbröt liftandet och gick ner till sjukstugan.
Väl där stormade sjuksköterskorna fram till mig och sa "Hur är det med dig? Ska du ligga ner? Du är ju likblek!"
Min vän bröt in och vrålade "Det är inget fel på henne, det är jag som gjort mig illa, hon, hon är bara blödig!"
Det blev ett allmänt gapskratt där, på sjukstugan, så togs min vän om hand och jag fick sitta ner och ta ett glas vatten och lugna ner mig....


Vilka tider det var...
Varje vår, när snön började smälta så smått och solen lysa skarpt, så stod vi där, precis som hästhovarna i dikeskanten.
Alltid på väg men sällan med något precist mål.
Vet du, än idag kan jag känna av det, när solen börjar lysa, då vill jag ut igen...

2 kommentarer:

Chorizo sa...

Liftare ser man inte så ofta nu förtiden. Alla har bil eller så åker de buss. De som inte har råd, stannar väl hemma, kan jag tänka. Men lifta verkar de inte göra.

En sak som jag verkligen ångrar är när jag inte tog upp en lifterska på E4:an strax norr om Helsingborg en gång i tiden. En minut senare kom världens störtskur med regn och åska. Allt blev mörkt och blixtrande, regnet öste ned så att jag nästan måste stanna bilen. Jag undrar vad det blev av henne. Torrskodd kom hon inte fram om inte någon annan förbarmade sig över henne i sista sekund. Tänk om jag varit så kvicktänkt att jag stannat. Det är sådant man kan fundera på långa tider efteråt.

Shirouz sa...

Hej Chorizo,
ja, så är det, numera ser man inte mycket liftare på vägen.
Jag är glad att vi åkte omkring, det var en härlig tid, att träffa så många olika människor och inte riktigt veta vem man skulle träffa härnäst.
Och det är märkligt det där, man kan fundera över sådant länge efteråt.