tisdag 4 januari 2011

Minnen som vilar på armbågarna...

Lundell sjunger i en Förlorad värld "Det är så underligt, så underligt min vän, men om du frågar nån så svarar han bara: Än sen? Ingenting stannar, ingenting förblir vad det var."
För det mesta håller jag med honom, men idag hade jag en märklig upplevelse.
En som får mig att undra om förlorade världar och tider egentligen är så förlorade ändå.

Jag står och diskar och hör radioprataren säga "Undrade ni varför jag ropade ett namn, nyss? Jo, vi ska prata med henne nu!
Och jag står som som förstenad.
Med en mugg i handen och disksvampen i den andra.
Allt medan tankarna pilar fram i huvudet, "Sa hon verkligen det namnet? Det namnet? Det måste vara någon annan? Men hur många heter så? Herregud.... Jag har inte tänkt på henne på länge, eller jo, det har jag ju, jag har ju tagit fram hennes gamla kakrecept...."

Och så vänder jag mig om och stirrar på radion och hör hennes röst.
Precis som förr låter hon.
Men hon har gått och blivit jägare!
Och pratar om att hon haft en älg som heter Emma på sina marker och jag ler, för det är ju klart att hon har döpt älgen som vandrat där i tjugo år.
Det är hon, som hon är.

Och hon pratar vidare och jag står kvar med muggen i handen, svampen i den andra och bara lyssnar, med ett leende.
Men jag är inte kvar i mitt kök. Inte på långa vägar.
Jag är tillbaka, utanför en gammal röd lada på en äng, där sitter hon och jag, på en gammal sockerlåda och pratar om livet.
Jag är elva år och jag vet allting.
Allt som är värt att veta.
Nästan.
Jag vet till exempel att jag ska skynda mig att växa upp och bli stor så att jag får bestämma själv!
Bestämma vad jag ska ha för kläder och vart jag ska gå och när jag ska gå och om jag ska gå.
Jag ska bestämma precis allt själv när jag blir stor!
Det vet jag.
För jag sitter där med en bussarong som känns som den är gjord av papper, med brandgula körsbär på.
Bara en sån sak.
Brandgula körsbär?
En gåva jag fått i missriktad entusiasm av en släkting och snäll som jag är så har jag tagit på mig den.
Men åh, så jag hatar den.
När jag blir stor, då ska jag strimla den där bussarongen i småbitar och koka gröt på den.
Det ska jag minsann.

Men nu sitter jag här, på sockerlådan och pratar med henne, allt medan Zanto, den stora vildvuxna schäfern springer och jagar bin och humlor.

Och tankarna far iväg till andra tillfällen, vandringar i skogen, den gången vi mötte två älgar när vi plockade blåbär och jag nästan knuffade ner henne i en liten bäck i rena ivern att komma långt, långt därifrån.
Regniga strövtåg och soliga strövtåg.
Stora bjudningar med mycket folk och hennes son som var min idol, han spelade trummor som ingen annan och när han blev arg gick han in i sitt rum, smällde igen dörren och rev av ett trumsolo som hette duga.
Det skulle jag också göra när jag blev stor, tänkte jag.
(Och nej, jag är inte så stor än, men tankarna på trumset finns fortfarande....)
Han gillade Creedence och spelade låtar för mig så att jag kunde upptäcka dem också.
Och hans bästa vän hade raggarbil som jag och min vän fick åka med i när vi fyllt sexton.
Det har aldrig funnits två mer stolta 16åringar den kvällen när vi seglade fram längs byvägen och in till småstaden.
Hade vi sträckt mer på nackarna och satt hakorna högre hade vi säkerligen fastnat i den ställningen permanent.

Så mycket jag inte tänkt på, på länge steg fram med det där telefonsamtalet på radion.
Så mycket bilder, samtal, dofter och minnen.
Jag undrar jag, ingenting förblir som det var, men det gör det, ändå.
Det är inte alltid en förlorad värld, ibland behöver man bara en puff för att komma tillbaka till just den dörren, som öppnar till just de minnena som bara ligger och vilar sig på armbågen och väntar på att man ska titta in.

Och jag, jag tänker nu, jag ska ta kontakt med henne igen.
Skicka ett kort och tala om att jag hörde henne.
Att jag log när jag hörde att hon var jägare, och att hon hade en älg som hon döpt.
Och tacka henne för fina minnen.
Det ska jag göra.

6 kommentarer:

Cicki sa...

Underbart!

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, det var en häftig upplevelse, så mycket jag inte mindes att jag mindes som kom tillbaks :)

Moster Ma sa...

Såna ljuvliga stunder och minnen kommer ibland och de härliga och värdefulla.

Cicki sa...

Det är som nu när jag pratar med pappa. Vi minns tillsammans numera. När Eivor levde ville han inte prata om åren med mamma. Det har han börjat göra nu och vi minns och pratar i timmevis på telefon. Det är helt underbart.

Shirouz sa...

Hej Moster Ma,
jaa, det är de verkligen!

Shirouz sa...

Hej Cicki,
åh, jag kan tänka mig det, det låter helt underbart, just att kunna dela minnen och höra vilka saker den andre minns och tala om vad man själv minns. Det är fint, det! :)