lördag 15 januari 2011

Lever ni i oändlig spänning?

Jag tvivlar inte ett dugg på att jag har hållt läsekretsen i stark spänning de senaste dagarna.
"Hur har det gått?" har ni tänkt.
"Har hon setts skenande nerför backen där hon bor, allt medan hon ylar "Jag ger tusan i det! Jag vill aldrig mer se ett renskinn, en hornknapp eller tillstymmelsen till tenntråd någonsin mer i mitt liv!" har ni funderat medan ni åkt buss till jag vet inte var.
"Sitter hon kanske med nål och tråd och syr som en besatt allt medan skinnlämningar och tenntrådsbitar ligger runt fötterna på henne?" har ni funderat när ni är i tvättstugan.
Visst har ni haft det så?

Jag ska genast tala om att jag har inte setts skenande nerför backen, men det beror inte på att det gått så fenomenalt bra, utan på att allt skenande nerför den här backen är förknippat med livsfara och är det något jag är rädd om så är det mitt liv.
Och så har jag på känn att det inte skulle ge samma effekt att yla samtidigt som jag hasar mig fram i snigeltakt, ömt omfamnande varje träd för att sakta ner farten ytterligare.
Allt detta medan jag noga undviker hundarnas revirmarkering, eftersom jag på vintern är lika förtjust i fasta punkter i tillvaron som våra ludna vänner.

Sytt som besatt har jag inte heller gjort, men, (och det här kommer som en total överraskning även för mig själv) jag är nästan klar med ett tennarmband!
Det är inte perfekt och ett tag funderade jag på att repa upp tenntråden, men så kom jag på bättre tankar.
Det ska banne mig synas att det är första försöket muttrade jag bistert medan jag förtvivlat försökte se var den osynliga nylontråden var.
För den är det.
Helt komplett osynlig.
Att sitta och trä på en nål med något osynligt och sedan sy med något osynligt är ganska spännande.
Man syr och livet går som på räls.
Det går så lätt, så.
Tills man tittar lite närmare och inser att det är bara nålen man stuckit med, för själva tråden ligger och sover i knät på en.

Hade en vän uppe härom dagen som lade allt ifrån sig för att kunna njuta riktigt av anblicken när jag försökte trä på tråden.
Enda gången som jag önskat att jag var ett av mössen i Askungen-filmen, du vet, det där mösset
(heter det verkligen så?) som kan sticka in hela armen i synålsögat också.

Och lugn.
Ni ska få beskåda mästerverket, en dag när jag känner mig stark och vill slåss med kameran.
Tills dess kan ni tänka er hur det ser ut.

Inga kommentarer: