söndag 16 januari 2011

Jag skulle vara en urdålig reporter...

Det töar!
Funderade ett tag på att gå ut på balkongen och hjälpa till med hårfön (det stupade på att jag inte äger någon) eller med eluppvärmt element (stupade på att det står i torpet) funderade sedan på om det kanske räcker om jag går ut och uppmuntrande ylar "Ja, det är bra! Kom igen! Töa på bara! Så där ja! Hurra!" men det stupade på att jag inte vill låta som hon den där gympingledaren vi såg på TV någon gång förra seklet.
Så jag nöjer mig med att gläppa med dörren och le uppmuntrande.
Snart kanske man till och med ser asfalten, vem vet?

Jag är vid det här laget så trött på den här jävla vintern, i och för sig var jag trött på den innan den började och nu är jag helt färdig med allt vad vinter heter.
Jag hoppas bara att vintern också är färdig med vintern.

Och Lundell ställer in, det verkar tungt för honom.
En kvällsdrake slog upp stort med att han talade ut om sin sjukdom, läste man sedan artikeln så fick man sig en rafflande beskrivning hur reportern kunde se att det enbart var Lundells hjulspår till gården, vilket fick mig att undra om det bor en liten Kalle Blomkvist i reportern och hur han kunde vara så säker på att det bara var ett hjulspår, jag menar, har det kommit en liten bil innan och sedan kommer en stor, så försvinner de små, eller också kanske flera små har åkt och, ja, du förstår, va?
Man fick också en rafflande beskrivning av att han hade julsakerna uppe och flaggan i topp.
Spännande så att det förslår, minsann.

Samt, att reportern var framme och knackade på två gånger på dörren. Första gången öppnade ingen men andra så tittade Lundell ut och såg fräsch ut (noterar reportern och det kanske bara är jag som tänker att det låter som om reportern hellre hade sett Lundell i sopsäck, yvigt hår med granbarr i och små sotfläckar i ansiktet.)
Lundell förklarade vänligt att han var utarbetad och att han måste leva sitt liv precis som reportern måste leva sitt. Och det nöjde de sig med.
Allt som allt så var det en liten anka som blev uppblåst till en emu. Som vanligt.

Själv är jag lite fascinerad av att de knackade på två gånger. Ja, jag vet, jag är ingen reporter som måste ha ett scoop, och jag är nog inte material till det heller.
Det kryper i kroppen på mig av rent obehag av att ens tänka tanken på att vara tvingad att göra en sådan sak.
Vore jag reporter hade det nog bara stått "Ljusen är tända, det är snö, det ser fint och rofyllt ut, ingen aning om hur sångaren mår och tänker inte ta reda på det heller."
Och ja, det säljer man ju inga lösnummer på, eller hur?

För övrigt, dagens största nyhet här i hushållet är att jag hittade en Beatles-film igår i en låda.
Tänk så rik jag är!
Såg lite på John Lennon och slås igen av hur förtjust jag är i folk som är lite obekväma.
Lundell, Lennon, Friedman, Twain, Marx och Wilde och så slänger vi in en kvinna också, Parker, givetvis!
Det är inte människor man klappar medhårs hela tiden, men de får en att tänka.
Man rycker till och man vaknar till och man tänker.
Man håller med och håller inte med.
Det behövs sån't folk.

2 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Det behövs sånt folk som du också. Som hjälper töandet på traven.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
ja och jag gör ett bra jobb med töande-hjälpen, det är inte klokt vad det smälter här, härligt! :)