måndag 14 november 2011

Det är lika bra att du kommer hit direkt.

Jag har löst det nu.
På mitt sätt. (som vanligt, ja...)
Du skickar en kommentar till mig och jag skickar en url till dig.
Den nya bloggen är up and running.
Och det känns bra. :) 

P.s: Och skicka med din email-adress annars blir det svårt.... ;)

onsdag 2 november 2011

Hör du, jag har tänkt! Ska vi låsa till här?

Jag har tänkt.
(varvid du då säger strängt "Ska det behöva ta sådan förbannad tid?")
och jag suckar, himlar med ögonen och säger "Ja, om du bara visste..."
Och då säger du "Ok, vad har du tänkt?"
Och jag harklar mig och säger, "Om du bara visste..."
Och så håller vi på så där hela dagen tills du blir trött på mig och läser en annan blogg.

Nävars. Så kan vi ju inte ha det.
Men så här har jag tänkt:
Jag har varit så arg så att det varit sagolikt (tänk eldsprutande drake) så förbannad (tänk en extra stor eldsprutande drake) och lite gråtmild (tänk Dyster, den totalt okända dvärgen i Snövits följe (varvid du säger "Va? Honom har jag inte hört talas om, varvid jag säger "Nej, precis, du har aldrig hört talas om den åttonde dvärgen, Dyster, eller hur?" "Nää!" säger du och jag säger, "Precis! Ingen vet om honom, inte att undra på att han är så dyster!")

Och jag har garvat. Till slut så biter alltid dumheten sig själv i svansen, rycker till och drar för kung och fosterland och får rejält ont i ändalykten.

Och jag har pratat. Mitt i allt så har jag fått en ny vän. Man kan önska att det skett under andra omständigheter, men det är som de säger, mister du en fähund så står det en vän runt hörnet.
Det ska du komma ihåg. När och om du hamnar i fähundslabyrinter.


Men jag har alltså också tänkt.
Och jag har tänkt, att när vi blir 40 följare som läser den här bloggen, då låser vi den och  jag ger er ett snajdigt lösenord, för du vet, jag har alltid sagt att det här är mitt vardagsrum, (okay, jag har ett riktigt också, men det här är mitt nät-vardagsrum) och jag är lite rädd att jag skulle bli hämmad (sluta skratta, jag kan visst bli hämmad och ordkarg. Det är jag säker på.) och inte komma på vad jag ska skriva för att jag sitter och viftar med tårna och undrar vem som läser och inte läser.
Så, jag tänker, ett slutet vardagsrum, med inte alltför många människor kanske kunde vara en idé. Jag är ju en sådan ömtålig liten planta. (jo, det är jag visst. Ja, jag är också medveten om att ibland är jag som en kaktus, modell en sådan där som ser len och snäll ut ända tills man klappar på den och upptäcker att den har miljoner små otäcka taggar som sätter sig fast och inte syns förrän man hämtat förstoringsglas och så vet man vad man gör den eftermiddagen.)


Och eftersom jag har tänkt, så har jag tänkt att jag skulle höra vad du tycker?
Det vore kanske en bra idé, eller vad säger du?



P.s. Tack för era kommentarer, jag har läst dem nu, allihop, jag har helt enkelt inte haft tid (och det är på riktigt, jag har inte ens behövt skjuta upp det som Piraten. Mitt liv har varit som en blandning av Lustiga huset / Berg-och-dal-banan på Tivoli i Köbenhavn och ibland som Spökhuset. Men du vet, vad jag brukar säga. Det är aldrig tråkigt. Aldrig.
D.s. 

Äsch. Och ja, de kommer givetvis att bli publicerade. Tack för många garv och tankar :)

måndag 24 oktober 2011

Förbannat också!

Herregud så in i helvete förbannad jag är! Det sägs att få saker retar upp människor som när det inte är i ordning i tvättstugan.
Jag kan ta att mina grannar är närsynta som grävlingar och inte ser att de lämnar gråsvart ludd på golvet.
Jag kan ta att de inte begriper hur en sopkvast fungerar.
Jag kan ta att de inte förstår att ett luddfilter måste tömmas.
Allt det kan jag ta med ro.

Men!
När jag kommer ner i tvättstugan för 154e gången och torktumlaren är sönder igen!
Då blir jag gramse.
Jag vägrar att tro att torktumlaren står i källaren, hör mina fotsteg och tänker "Nu kanske vore en bra stund att bryta ihop fullständigt?" och sedan ser till att varningslamporna lyser som om tumlaren trodde att den var en åkattraktion på ett tivoli!

Jag är vid det här laget så förbannad att jag har god lust att stå vakt nere vid tvättstugan, med nycklar, stora som småhus och hejda varje granne med ett myndigt "Hördudu, förstår du begreppet "felanmälan"?
När de piper "Jaa..." så fortsätter jag "Eller tror du att när du ser att lampor blinkar i hambotakt på maskinen att det går över bara du smiter tillbaka till din lägenhet, tänder x antal värmeljus och tjurar över att just du inte kunde tvätta som du tänkt?"
"Neeej..." piper de försagt.
För det är ju också som så att ingen har någonsin inte gjort någonting.


Myndigt ska jag rassla med tvättstuge-nycklarna och säga "Förstår du hur en telefon fungerar och hur telefontider läses och begriper du att om du en enda gång inte uppmärksammar maskinens belägenhet att försöka få hjälp, att om du ignorerar det en gång till, så kommer jag att komma hem till dig, sitta i din soffa och slänga all min smutstvätt på ditt golv och anmoda dig att tvätta allt för hand? Dessutom kommer jag att ha inmundigat så mycket vitlök att du aldrig får ur det ur väggarna, jag kommer att gå upp extremt tidigt och köra Lemmy på hög volym. På din stereo. Högt. Samt kommer att skruva bort volymkontrollen, limma igen cd-luckan och trycka på repeat."


Om de nickar ja till allt detta, samt skriver på ett guldkantat kontrakt där de lovar bot och bättring, choklad åt sin granne som har oturen att bo ihop med ett gäng tvättstugebovar, då ska jag börja att fundera på att kanske låna ut nyckeln.

onsdag 19 oktober 2011

En dag ska jag komma i kapp. Och förbi.

...För övrigt var min syster här i helgen. Vi hade sanslöst roligt och ja, det kommer att komma ett kort på henne, för det har jag lov till!
Det enda problemet är att jag själv är med på samma kort och ser som vanligt inte riktigt nykter ut, jag menar, jag ser inte ut som mig själv.
Vi ska se om jag kan tvätta bort tvättbjörnsleendet från mig eller kanske bara sätta en käck hatt över ansiktet, man kan ju göra så mycket med fotomontage har jag hört. Nu ska jag bara lära mig det också och så kan vi se fram emot ett kort nästa århundrade. För vi har ju inte bråttom på den här bloggen.


Och! Jag har fått nya läsare, har jag sett, välkomna hit, det är inte någon som helst brist på hyfs att jag inte uppmärksammat er tidigare, jag är bara som vanligt efter min tid.
En dag ska jag komma i kapp tiden. Och förbi.
Tänk vad ni alla ska bli förvånade när jag är det. (och nej, vi funderar inte på hur det skulle se ut. Jag blir yr i huvudet bara av att försöka klura ut det själv.)

Jag är inte helt nöjd.

Nu är jag inte riktigt nöjd igen...
(and what else is new under the sun? säger du, för just i dag så känner du för att vara lite engelsk.)

Kort bakgrund:
Jag säger ibland att jag inte minns min barndom speciellt bra. Det är inte sant, det vet du ju, om du har varit med ett tag här. Vad som däremot är sant, och som jag kanske hellre borde säga är: Jag minns inte en speciell person speciellt mycket.

Nu har vi klarlagt det. Och hoppar raskt till nutid.
Några beger sig därför raskt till en annan stad för att få veta lite mer.
Men inte blev det så direkt.
Någon hade gett någon rådet att "skriv ner det innan du dör och så får de läsa det sedan."

Nu har det gått några dagar och nu är jag lite gramse över det här.
För det första kan jag inte se varför någon annan ska lägga sig i något de inte har med att göra.
För det andra. Det är ingen bra metod att lämna saker och ting till eftervärlden som inte kan följas upp.
För det tredje. Jag blir helt enkelt förbannad att det ska vara så svårt att tala klarspråk.
För det fjärde. Jag är inte helt nöjd.

På plussidan finns att det blev ett möte som var fint på en hel del sätt.
På minus. Jag minns fortfarande inte mycket mer.
Och blev inte mycket klokare.

torsdag 6 oktober 2011

Får jag ta kväll snart, jag bääävar inför nästa nya idé...

För övrigt har jag haft tvättstugan hela dagen.
Med ett kort avbrott för 2½-an i skogen, då regnet strålade ner från en mörkgrå himmel.
Det gjorde inget alls, jag var så varm, för någonstans hade jag lurat i mig själv att "nu är det höst och då behöver jag både träningsjacka och regnjacka, ja, det gör jag minsann!"

Jag ångade fram ett lokomotiv där i skogen och sedan rusade jag (jo, faktiskt, jag vet inte vad som tog åt mig) uppför trapporna, tillagade en soppa och kände mig riktigt innovativ (så där innovativ att Jamie Oliver skulle ha begravt huvudet i händerna och kvidit "Nej, nej, nej!") när jag i stundens kokhetta slängde i tomatpuré ihop med potatisen och löken och morötterna.

Till detta hade jag bestämt att ha morotsbröd med pepparrotsost.


För de som är intresserade kan jag härmed meddela att morötter och tomatpuré inte är bästa vänner.
Samt att pepparrotsost och morötter inte heller är någon hit.
"Det här var verkligen inte gott!" sade jag strängt till mig själv medan jag åt.


Tröstade mig med en dammsugare från Delicato (märk väl att det inte går an med några andra dammsugare, de måste vara där ifrån.) och påmindes om min dröm härom natten...

Jag drömde att en människa kom hem till mig, tog min lilla ask med två kvarvarande dammsugare och sade "De här måste slängas!"

Jag vaknade faktiskt med ett litet skrik.
Det är inte klokt vilka otäcka drömmar jag har ibland.


Och ja. Jag har fortfarande tvättstugan, geniet som bor inom mig tyckte att "vore det inte en jättebra idé att tvätta precis allt, även det som måste tvättas separat och göra det helt tomt i tvättkorgen för en gångs skull!?"


Givetvis tyckte jag att det var en bra idé- nästan lika bra som tomatpuré ihop med morötter.
Nu sitter jag här och tvivlar så smått på min egen genialitet.
Och tänker; att även om jag i förra inlägget hävdade att jag nog är lite släkt med getterna, så någonstans inom mig så bor det även en fårskalle som kommer ut och luftar sig ibland.
Och jag hoppas att jag har slut på goda idéer för i kväll. Det tar på krafterna att vara jag ibland och följa mina egna goda ingivelser.

Get-te-tråkigt.

Jag blir mer och mer säker på att det är en del get i mig.
Ibland är jag så förbannat envis och ger mig inte, även om jag vet att jag borde.
Som nu.
Jag läser världshistoriens dummaste bok och i normala fall har jag inga problem med att kasta sådana böcker in i en vägg med schvung, men den här är det som om jag har bitit mig fast i.
Jag säger till mig själv "Hon brukar vara rolig! Hon blir säkert snart rolig!" och så läser jag vidare och morrar irriterat när jag vänder blad och något är "jättespännande" och "jättekul" och "jättehäftigt" och jag vet inte allt.
Det är korkat, det är dumt och det är skrivet på samma talspråk som om boken vänder sig till en envis get som vägrar att släppa boken för att geten tror att det ska bli roligt.

Så man kan säga att den har hittat rätt målgrupp.
Det är som att tugga ett stort rosa bubbelgum, modell xl som aldrig någonsin från början ens hade någon god smak och även om man tänker att man borde spotta ut det så gör man inte det, så där går man och tuggar och tuggar och ser ut som en, ja, just det, en get.

Nu är jag i mitten av boken och det är så infernaliskt dumt och så infernaliskt tråkigt att jag börjar ifrågasätta min egen humor. Kanske är det så roligt att jag inte begriper det? Kanske det är en ny form av ironi? Kanske är jag för gammal? För getaktig? 

Men jag släpper inte boken. Jag ska ta mig fan i genom den om jag så ska behöva tugga i mig pärmarna också. Och något säger mig att det lär bli en stor besvikelse när jag är klar.
Det är som sagt bara halva boken kvar. Den måste bli rolig, snart! grumsar jag ilsket och slänger några getögon ner i boken igen.
Fan tro't.

onsdag 5 oktober 2011

Tack, tack, tack!

Bara så att du vet, jag blir så förbaskad glad och stolt när jag får uppmuntran,
som nu, när jag fått en award av Helena  
 Med awarden följde fem frågor som jag ska försöka att svara på:

1. Varför började du att blogga? 
Jaa du... Från början så skrev jag på engelska, för mina vänner i en 3d-värld.
Varför jag gjorde det har jag ingen bra förklaring på, mer än att jag ville skriva och att det var så förbannat roligt att göra det. I början på nätet, när det var ungt så kände jag inte mer än en enda svensk, alla mina andra vänner kom från jordens alla hörn.
För mig var nätet nämligen som en revolution, jag kunde sitta och prata med folk i Ryssland, Japan, USA, ja, precis överallt, när jag ville i realtid! Det är fortfarande något av det häftigaste jag vet med nätet, att nästan vem som helst finns bara ett knapptryck bort. 

Sedan började jag att läsa lite svenska bloggar och kommentera, en bloggvän frågade varför jag inte skrev på svenska, något jag inte hade tänkt på innan, men när han föreslog det så tänkte jag "Jamen, varför inte?" 

Så det gjorde jag.
Och resten är historia, som man brukar säga.
Varför jag skriver? Bara för att det är så underbart roligt att få göra det. Och för att det är skönt att ha ett ställe där jag kan lägga mina tankar, osorterade och röriga precis som jag vill.


2. Vilka bloggar följer du?
Se till vänster, där är de jag läser med nöje. Det finns några till som jag dyker in på och tänker "Jag måste bokmärka den här" och sedan glömmer jag det. Det är härligt att ha ett minne som en ordinär höna mellan varven...

3. Vilka favoritfärger har du? 
Lila!!! Åh så jag älskar lila! Ibland är det tyvärr en olycklig kärlek när jag inte alls passar i en viss kulör av lila men så gärna vill ha den. Och havsblått. Du vet, i alla toner som havet kan ha. Ack! Och gult. Faktiskt. Jag blir så glad av gult att jag undrar varför jag inte har ett enda plagg som är solgult. Märkligt...

4. Vilka favoritfilmer har du?  Bluesbrothers. Ettan så klart. Trainspotting. Fruktansvärt otäck mellan varven men så bra. Och: Blinkande lyktor! Det går inte att se den utan att bli berörd. Jag gråter som en grävling och jag skrattar om vartannat när jag ser den. Det är, (antar jag) ingen film som alla tar till sig. En del ställer sig frågande till att det går som det går för personerna när man betänker att de gjort vad de gjort. En del säger att den är väldigt otäck. Allt det där är sant, det är en film som spelar på många plan och en av de filmer som jag återkommer till. 

5. Vilket land drömmer du om att få besöka? 
Irland! Sol och bad intresserar mig inte ett dyft, jag har inget intresse av att ligga platt (nåjavars, om man bort-tänker kulmagen, vilket vi alla nu gör för att vara trevliga mot mig...) på en strand och pressa för att bli brun.
Men Irland! Regn och rusk och öl och blåst och jag vet inte allt. Jag blir så glad bara jag tänker på det. Och hav och irländare och herregud (kanske inte i egen hög person) och pubar och whiskey och dragiga hus och Pogues och fioler och åh vad jag vill dit!
 Danmark vill jag ständigt tillbaka till. Det är något mellan mig och det danska landet, jag känner mig hemma och jag känner mig som att jag borde bo där.
Och Österlen. (Det kan visst vara ett eget land om man bestämmer det!) Första gången jag var där så var det som att komma hem. Och varje gång jag kommer tillbaka känns det som att landskapet frågar "Var har du varit? Skönt att du är hemma igen." och jag bara ler.. Jag kan inte göra mycket annat.)


Gud vad pratigt det blev... Som vanligt...
Nu ska jag ge awarden till fem andra, som jag tycker mycket om.
Först ut har vi:
Pennelinas Ordbruk Du vet, hon har en sådan blogg, det kan hända att jag går in och läser när jag är nere och jag går ut från hennes blogg och är så förbålt styrkt och peppad och känner att "Jo, men allt är faktiskt möjligt!" Och hon sjunger. Bra dessutom.


En av de första svenska bloggar jag började läsa, hon är så förbaskat bra, "just a little more bite" som de säger i Schweppers-reklamen och hon skriver inkännande och bra och med humor!


Ytterligare en pärla, humor och en känsla för ord, samt att det är hennes förtjänst att jag kom hem med en massa Terry Pratchett härförleden.


Sanslöst duktig med ord och en humor som inte går av för hackor!

Och sist, men inte minst:


Ytterligare en ordkonstnär, jag vet inte hur hon gör det men hennes ord stannar länge.

lördag 1 oktober 2011

Jag tar risken.

Just nu sitter jag för övrigt och väntar på Witchen, jag jagade ut henne redan igår för att förlusta sig i parken, allt emedan jag själv var helt säker på att artisterna skulle uppträda i dag.
Witchen hade rätt.
Det var uppträde igår.
Jag hade bestämt att gå ut idag, jag.
Tjurig som en bulldogg så hävdade jag bestämt att jag skulle minsann ut i dag och inte igår, även fast Witchen påpekade att det gav nog artisterna som uppträdde i parken fullständigt fan i.


Så idag har jag arrangerat en liten karaokefest, med Lemmy och grabbarna, några öl ska knäckas och framemot tio har jag planerat för soffstund med roasten av mr Sheen.
Efter det borde vi vara småtrötta och småfulla så då slänger jag fram en panna kaffe samt choklad så att vi får nya krafter.
Framemot tolvtiden börjar vi säkerligen gäspa storligen, eller också har vi kommit in i det sällsamma läget när man löser "Allting och allt" och känner hur fasansfullt intelligenta vi egentligen är.
Någon gång under kvällen kommer troligen jag också att börja hicka.
Det tycker jag hör till god ton under en festlig kväll.


Sedan, innan vi skiljs så kommer vi att tala om för varandra att "Nu ringer du när du kommit hem!" och så ringer jag så fort hon kommit utanför dörren och säger "Jag är hemma nu!"


I morgon kommer jag säkerligen att vakna med små envetna kopparslagare som vrålar i öronen att "Den där sista ölen skulle du ha gett tusan i!" och "Är du medveten om hur högt ni sjöng igår kväll?" och "Har du sett hur det ser ut på vardagsrumsbordet, hur svårt är det egentligen att äta ostbågar?" och "Ja, du har faktiskt rätt i vad du sa igår, du är väldigt lik Lemmy så här på morgonen, eller om det någon av medlemmarna i Kiss du liknar. Skynda dig ut till spegeln får du se!"


Men jag är modig, jag.
Jag tar risken.
Nu ringer det på dörren.
Kvällen kan börja.
Ha en bra en, ni också.

Jag och jag...

I morse tänkte jag "det här tänker jag absolut inte skriva om!" när jag stod och nöp mig själv i ansiktet och på halsen.
"Varför gör jag så?" undrar jag för mig själv.
Och jag flinar lite lagom generat och säger att "Jo, den här ansiktscremen säger att man ska göra precis det, efter applicering."
"Varför då?"
"Eh, det ska tydligen hjälpa till för att cremen ska gå in i ansiktet..."
"Varför då?"
"Jaa.. Inte fan vet jag. Man nyper sig själv och ansiktet blir uppretat och när det blir uppretat så äter det creme."
"Tror jag verkligen på det?"
"Nej. Inte riktigt. Men se så fin och rosig jag blev."
"Jodu. Och jag hade blivit precis lika rosig och fin om jag hade gett mig två lavetter på vardera kinden. Och det hade dessutom varit gratis."

Sådana där diskussioner har jag med mig själv på morgonen.
Och så skriver jag om det också.
Fast jag inte skulle.

onsdag 28 september 2011

Nå, vad har du lärt dig?

Igår, när jag var ute och gick i skogen hörde jag plötsligt ett konstigt ljud.
"Skumt..." tänkte jag för mig själv, och innan jag visste ordet av så var jag på väg in i skogen, i de oländigare delarna av den.
Jag smög som Vargtass mellan granar och tallar, ålade över stenar och under grangrenar allt medan jag nogsamt såg till att inte trampa på några kvistar under min tysta färd framåt.

Närmare och närmare kom jag ljudet och när jag väl krupit fram underifrån en gran och kikade fram över en stor sten kunde jag se att det var en man som stod och högg i en tall.
Inga yrkeskläder har han, tänkte jag för mig själv och kliade mig i huvudet, hmm, skumt minsann...


Jag var kanske tio meter ifrån honom där jag stod och spejade, och precis när mannen lyfte yxan en gång till så pep min mobil högt och ljudligt att nu, nu hade jag sms!
Mannen stod som huggen i sten, med yxan över huvudet och jag stod som huggen i sten över stenen allt medan jag tänkte att sådana här problem hade ta mig fan inte indianerna, med mobiler som låter vid de mest olämpliga tillfällen.

Sakta vände han på huvudet och sakta reste jag mig fullt upp från mitt bakhåll bakom stenen och försökte se ut som att "jag går alltid i den eländigaste terrängen, det är inte alls som så att jag vill se vad du gör."

Han å sin sida försökte se ut som "jovisst, jag får faktiskt hugga ner vilket träd jag vill när jag vill." och lyckades precis lika bra med det som jag lyckades med mitt minspel.


Till slut harklade jag mig, kavade mig över stenen och gick förbi honom med raska steg.
Bakom mig var total tystnad och jag hann en bra bit bort innan jag hörde yxan vina igen.


Det var först på återvägen som två saker slog mig.
1. Varför högg han där?
2. Är jag möjligen världshistoriens dummaste människa egentligen? Någonstans inom mig sade en röst "Smart det där, du. När du hör ett konstigt ljud i skogen så älgar du genast iväg mot det. Kanske det vore bättre nästa gång att gå åt motsatt håll i stället?


Samma tanke hade en vän "Tänk om det varit en yxgalning där ute i skogen i stället, och där kommer du som en troskyldig kanin och skuttar rakt i famnen på honom, tänker du inte alls ibland?"
"Hmm, kanske jag inte tänkte just så mycket just då.." sade jag. 
"Nå, vad har du lärt dig?"
"Att sätta mobilen på ljudlöst." sade jag.

(Och jo. Tyvärr, det är sant. Det var vad jag sa...Till mitt försvar vill jag dock hävda att konstiga och mystiska saker får mig att känna mig som om jag vore tolv igen och på hemligt uppdrag. Tyvärr...)

lördag 24 september 2011

...vari jag vecklar in mig ytterligare i resonemang och inte är helt nöjd...

Jag var inte alls färdig där...
Jag kom på en annan sak, precis i början när jag träffade honom så tog Ross, en vän som vi kallar så av outgrundliga anledningar mig åt sidan och sade "Känner du inte att du har blivit hel nu?"
"Eh..?"
"Ja, nu när du träffat honom, känner du dig inte att han gör dig hel?"
Jag funderade en god stund och svarade "Nej. Han har inget att göra med min eventuella hel- eller ickehelhet. Han är en bonus i mitt liv."

Jag vet att en del anser att deras partner ger dem modet att göra saker de inte vågat. Jag tror inte riktigt på det. De ger en modet att våga försöka, som man kanske saknat själv. Men de ger inte kraften att göra det man gör.
Till syvende och sist handlar det om spegling, kanske?
Någon tror på en och eftersom man inte vågat tro på sig själv så speglar man sig i det och ser att "Jo, tamme tusan, det vågar jag nog..."
Och så gör man det.

Men inser inte att det man gör kunde man kanske ha gjort alldeles av sig själv, den dagen man kommit framåt långt nog.
Det är inte att förakta en skjuts på vägen framåt. Absolut inte.

Sedan tänker jag, för det finns ju också olyckliga relationer, där folk spelar mindgames och får en att tappa kontrollen totalt.
Är det spegling där med? Man ser sig själv som en förlorare i deras ögon och tror på den bilden? Och man ger sig?
Jag tror faktiskt det. Med facit i hand, om jag ser många år bakåt så tror jag att det kanske är så.


Och jag tror, att vi som hamnat i den situationen inte gärna ger bort vår kontroll igen. Vi vet var vi har varit och vi vet vart vi inte vill. 
Och vi inser vårt eget värde. Som vi är.

Hmm, det känns som att det här absolut kan utvecklas ytterligare, jag är inte riktigt nöjd med hur jag fått till det... Å andra sidan, skulle jag utveckla och inveckla mig ännu mer så skulle vi stå med världshistoriens längsta blogg någonsin. Det kunde i och för sig vara kul...

Å tredje sidan, går jag inte nu så missar jag solen i träningsslingan och Styre blänger ganska ilsket på mig eftersom jag ännu inte tömt lådan på morgonen, något han anser ska ske direkt vid uppgång varje morgon.

Jag får väl foga mig och tömma lådan och sedan gå ut i solen och njuta. Man kan ha det värre.

Vari jag tar mig tid att vara jävligt personlig. För en gångs skull.

Senaste tiden har jag ägnat mycket tid åt att förklara mig. Förutom att jag drivit en relationsbyrå för brustna hjärtan, eftersom de synes mig vara precis som olyckor, de kommer alltid i tretal...
Min relationsbyrå är tämligen succéartad, om jag själv får säga det, även om en del av mina idéer inte vinner direkt gehör. Ganska ofta, den här tiden har jag fått höra att jag är: kall, tuff, hård och har en förmåga att stänga av väldigt kvickt.
Jag har även fått höra att "Det där funkar för dig, men det funkar inte för mig." varvid jag sagt, med min vanliga milda attityd att "Du vet att det där är bullshit. Det går." Jag brukar också lägga till "Ingen kan rå för sina känslor, men man väljer själv hur man agerar på dem." och "Ingen kan leva på gamla meriter." plus "Om folk behandlar dig respektlöst och du finner dig i det så förlorar du så småningom respekten för dig själv också."


Det är oftast då jag får höra att jag är kall. Och får förklara hur jag tänker.
Och nu, tänkte jag förklara för dig, hur jag tänker, och sedan får vi se, hur du tänker... Om du gör det. (Ja, jag vet, jag kan verka ganska kaxig ibland, och ja, det är jag. Men jag är också en charmig typ samtidigt. Det får folk att stå ut med mig. Tack kära mor och far för den kombinationen...)


Så, låt oss starta någonstans mitt i.
Många har sagt till mig att jag nu verkar ganska lättad och glad, nu när jag vet hur det är, och någon frågade mig "Men, saknar du inte honom?" varvid jag svarade "Hmm, du menar om jag saknar att han ljög mig rakt i ansiktet i över en månads tid? Eller att han inte har stake nog att stå för vad han gjort förrän han förstod att jag hade alla fakta som behövdes på bordet? Eller att han behandlat mig fullkomligt respektlöst? Eller menar du om jag saknar känslan av att vara orolig och ledsen och helt vill i mina tankar? Nej. Det saknar jag inte ett dugg."
Varvid hon sade "Men som det var förr?" 
"Jo, men det var ju också dåtid. Jag kan bara gå på vad han har gjort i nutid och då har han betett sig som en idiot. Jag kan inte se att han är värd att jag ska sakna det."

Det är då jag får höra att jag är kall. Och det är då jag förklarar ytterligare det här med gamla meriter...

För det är som så här, skulle jag fortsätta umgås med en del människor baserat på deras gamla meriter skulle jag själv inte ha kommit någonstans här i livet. Sentimentalitet är en fin sak, men det får inte hindra en från att se nutiden som nutiden är.

Vad jag har just nu är en total brist på oro och osäkerhet och ledsenhet. Vad jag däremot har är en ganska hälsosam ilska, en humor som jag misstänker aldrig kommer att överge mig, (än en gång, tack mor och far...) och en känsla av att blotta tanken på att umgås med honom är lika lockande som att få en yxa i knät.


Det här med humorn förresten... Jag satt och såg Skavlan igår, om en norsk komediaktör som hade haft två självmord i sitt liv, och hon sade att även i de sorgligaste situationer så finns det ibland komik. Och att hon själv ville fortsätta att leva livet till minst 110 procent, (kan man säga så, även om det inte är en dokusåpa? frågade hon...)
Och jag log och höll med, för jag tror att det i många fall är så, med oss som varit med om att folk valt att avsluta sina liv. Inte för alla, men för en hel del av oss så går humorn som en röd tråd i våra liv och hoppar upp ibland när vi minst anar det.

Som när exet sade, vid vårt sista möte "Det är jobbigt att vara ihop med dig för att du inte har något jobb." plus sade att det var jobbigt att jag behövde gå upp och dricka kaffe och röka på morgonen.

Då fann  jag mig själv le och säga "Jaha. Så bortsett från det var jag helt jävla fantastisk, alltså?"
Då blev han lite arg.
Och ja. Jag vet. Men det var så absurt att höra skitsaker räknas upp i stället för att våga stå för saker som hänt.




Sedan, yttermera, en sak ska vi ha fullständigt klart för oss, att folk som lämnar vår innersta krets genom separationer, de fortsätter att leva.
Det är inte som så att de inte längre finns. Det är en väldigt stor skillnad i min värld.
Jag tror, eller rättare sagt, jag vet att jag inte tar någon människa för given. Jag vet att folk försvinner, ibland på ett "finns men syns inte-sätt" och ibland är återkalleligen borta.
Det innebär inte att jag är mindre fäst vid någon. Det innebär bara att jag ser skillnaden.

Dessutom så vet jag att man överlever det mesta nuförtiden,utom döden.
Och jag vet också att när folk behandlar mig respektlöst, så blir jag lika ilsken som en släkting till mig som är berömd för bland annat just det.
Kanske för att jag helt enkelt anser mig vara värd respekt.
Och kanske för att jag någonstans har italienskt blod i mig som svallar.
(Och ja. Nu skojar jag lite med dig. Det är spanskt blod jag har i ådrorna. Men det svallar ganska bra det med.)


Därför anser jag att ett liv utan en åsna är fullständigt genomförbart.
Därför anser jag också att jag klarar mig bättre utan människor som beter sig respektlöst.
Därför har jag de budorden som jag räknat upp i min relationsbyrå.
Och! En sak till!

Det här livet kan vara så underbart, som Lundell sjunger, och vet du...

Det finns inte en chans i helvetet att jag inte tror och tycker som honom.
För det är det.
Det är inte underbart jämt, men aldrig att jag slutar tro att det händer och kommer att hända en massa underbara, stolliga, vanvettigt roliga händelser fortfarande i mitt liv.
Det synes mig, att det skulle vara otroligt sorgligt om jag trodde att mitt liv hängde på en annan människas göranden och låtanden.
Eller någon annans gillande eller ogillande.
Jag styr hellre själv. Ut mot öppet hav. Eller på grund ibland.
Men, det är jag som styr mitt liv.
 




fredag 23 september 2011

Inte alls speciellt änglalik....

Helt jävla änglalik är jag inte, det kan vi lugnt komma överens om.
Och ja, jag är medveten om att de som känner mig också känner att det rycker lite i mungiporna på dem nu.


Igår tänkte jag tämligen bistra tankar. Jag var hemma hos Kia och hon gick loss på en vägg med en yxa som var så stor att man egentligen borde vara skapt som en skapligt ilsken grizzlybjörn för att hantera.
Nu är inte Kia skapt sådan, men hon är stark som fan.
Hon frågade om jag ville låna den, och jag tog tag i den och kände hur jag knappt orkade lyfta på den.
Jag fick nöja mig med den stora kofoten och lite välvilliga sparkar på väggen.
När hon slog yxan rakt genom väggen så var det faktiskt ganska mycket rock n' roll över det hela och jag väntade bara på att Twisted Sisters skulle sticka ut huvudet genom vägghålet och vråla "We're not gonna take it!"


Det gjorde de inte.
När jag sedan gick loss lite med kofoten så infann sig en tanke som faktiskt roade mig ganska mycket. Jag tänkte som så, att den nya liknar ganska mycket en häst och han har betett sig som en åsna, (som så passande kan översättas med engelskans "ass" ,)  så egentligen passar de ganska bra ihop.
Och sedan drämde jag i med kofoten och kände mig inte alls änglalik, däremot mycket full i skratt och klappade i mitt sinne den lilla djävulen på min axel som fnittrade så att den höll på att ramla av....

onsdag 21 september 2011

NO, NO, NO, NO!

Idag kommer jag på mig med att skratta riktigt hjärtligt för första gången på länge, när jag sitter och ser på Woof hos frisören, i Hair, när han absolut inte vill klippa håret och man ser hur han trular ihop läpparna och sedan bara skriker "NO, NO, NO!"
Jag skrattar dels för att det är en rolig scen, dels för att jag känner igen mig själv så väl.

Det finns ett "NO, NO, NO!" inbyggt i mig vid diverse situationer. Som när jag ska klippa håret.
Eller som nu när tillvaron  helt plötsligt gjorde helt om och gav mig en rejäl örfil.
Det enklaste vore kanske att bryta ihop och känna mig som ensammast i världen.
Men jag vet att det inte är sant.
Eller att bli bitter, sur och jävligt obehaglig att umgås med.
Eller att tro att, jodå, nu är det slut på allt roligt någonsin.

Det enklaste vore kanske att gråta tonvis med tårar så att jag inte kan gå ut utan att skylla på en ilsken ögoninflammation. Att stänga in mig. Tycka synd om mig själv. Känna mig som skit kort sagt.

Men då kommer rösten inom mig: NO, NO, NO!" vrålar den.
En vän, säger till mig att det här kom som en chock. Jo tack. Som en smällkaramell laddad med dynamit.
En annan säger "Men varför?" Och jag säger "Jaa, du..."
En annan, som går i genom samma sak säger "Jag klarar inte det här, jag överlever det inte."
Och jag hör mig själv säga, "Det gör du visst. Det gör vi visst. Du har levt i si och så många år utan den personen, så visst kommer du att göra det. Ingen  har dött av brustet kärlekshjärta på århundraden. Det bara känns så. Just nu."
Och hon säger "Fan, vad du är kall."
Men det är jag inte. Jag är inte kall, men jag är en jävel på logik emellan varven, så drömmare jag är.
Jag vet att det blir bättre. Jag vet att det är så. Och jag vet att vi överlever.

Vad jag också vet är att vid sådana här tider håller man sina vänner nära, jag pratar med Kia och säger "Kom hit, så lagar vi mat och skriker och blir osams som vi brukar."
För ingen kan råka i luven på varandra som Kia och jag, det kan säkert se ut som två italienska matronor när vi grälar från allt om hur många lövbiffar man bör steka till huruvida det var synd om Hemingways fru som också var författare. (Jag hävdar, att nej, det var det inte och hon tvärtom...)


Man behöver liv och man behöver rörelse också. Och man behöver att en dag läggs till nästa.
Eventuellt kan man också behöva att man får sms med erbjudanden om att komma och riva en halv vägg.
Det känns väldigt lockande.
Men som sagt, man överlever. Kom ihåg det. Det bara känns som om man inte skulle göra det. Och, det mina vänner, är en förbannad skillnad, trots allt.

onsdag 14 september 2011

Det kan alltid bli värre...

Om ni till äventyrs undrar vad jag håller på med och varför era kommentarer och mina svar inte dyker upp, så har jag ett enkelt svar: Jag har ingen aning.
Eller också så har jag verkligen lyckats att förfina min och Piratens gemensamma nämnare; att skjuta upp saker till fulländning.
Men var lugn, de kommer. "Jag ska bara..." som det så vackert heter.

I natt gick jag brandvakt, vid tre på morgonen, vargtimmen som den så vackert heter så fick jag kämpa mot en häftig lust att öppna balkongdörren och skrika "Klockan är tre, allt är lugnt!"
Det hade roat mig enormt att göra så, men ity jag är en snäll människa så behärskade jag mig.

Det enda som är bra med att vara vaken på nätterna är att man har gott om tid att fundera, jag såg "Vem tror du att du är." med Dregen, där han pratade om sin fars bortgång och han sade något om att när sådana saker händer när man är yngre så får man ett annat perspektiv, och att man bortser från skitsaker.
Jag nickade när han sade det, för han har så rätt.
Jag tänker inte utveckla det ytterligare, i mitt sinne har jag en bloggväns kommentar om att hon inte ville skriva en sob story (inte son of a bitch story alltså, vilket jag är bra på, utan sob....) och jag vet att när jag läste det så nickade jag för mig själv.
Så vi låter det vara med det.

Eller kanske inte riktigt, det intresserar mig väldigt mycket, just nu, det här med att söka rötterna, min syster och jag planerar en resa tillbaka till rötterna.
Jag pratade med min moster härom dagen och när hon berättade så kunde jag inte låta bli att säga "Det är en samling oroliga själar..." vilket hon höll med om...
"Oroliga och förbannat roliga..."sa hon och jag hörde att hon log.
"Ja. Det går hand i hand." sa jag.

Och det är sant, min syster får mig att garva åt mycket man inte borde garva åt, min moster har en särdeles sjuk humor så att mitt i när hon berättar något sorgligt så kommer det dråpliga fram som en välbehövlig andningspaus.
Det kan alltid bli värre, och ibland blir det det, men någonstans så finns det också stunder för att le åt eländet.

Jag tror att det är förbannat viktigt att aldrig se sig som ett offer.
När man börjar göra det, så kan det vara kört.
Det finns så otroligt mycket som dukas upp på våra livsbord, så mycket som vi kanske aldrig tror ska hända och så mycket som aldrig händer.
Men kan man ibland ta ett steg bort från sig själv, när saker lugnat sig en smula så finns det ibland något roande i situationerna man kommer i.
Ibland.
Inte alltid.
Men de gångerna när ibland infaller ska man ta vara på. Det är jag övertygad om.

Min vilde far är också mycket för dråpliga situationer. Finns det inga, så skapar han dem gärna. Något som irriterade mig något makalöst och generade mig, när jag var tonåring.
Nu roas jag av det, och ibland oroas jag också och undrar om jag kommer att bli likadan när jag blir äldre, om jag kommer att slå mig i slang med intet ont anande personer i snabbköpet och se gravallvarlig ut medan jag säger de mest befängda saker bara för att få se deras reaktioner.
Jag tror inte att jag blir sådan, men man vet aldrig.



tisdag 13 september 2011

Ska jag göra en gigantisk Kermit?

Med de drömmar jag har så behöver jag inte så mycket mer fantasi dagtid.

Härom natten så sitter jag och Stephen King vid mitt köksbord och fantiserar ihop nästa skräckfigur till hans nya bok.

Vi kommer överens om att den nya figuren ska vara en grodan Kermit i jättestorlek, översållade med ljust, ljust gröna toppiga pärlknappar.
Så bra! strålar Stephen.
Briljant! säger jag.
Sedan skålar vi i tunna kaffekoppar och det klirrar som av kristall i hela rummet.

Själv vaknar jag och känner mig så där förvirrad och undrar än en gång vad min hjärna egentligen försöker säga mig.
Ska jag försöka att sy teddydjur? Som bot mot teddygrisen som jag kastade?
Ska jag se upp med grodor hädanefter?
Eller ska jag bli bästis med Stephen King och förpesta hans tillvaro med världens sämsta rollfigurer till skräckromaner?

Eller är det nu det är läge att köpa tunna kaffekoppar för att jag måhända får oväntat besök som kommer att ha med sig små pärlknappar till mig som presenter?
Vilket skulle få mig att undra så alldeles. Vad gör man med pärlknappar?
Eller, vänta, jag vet ju det!

Man gör en gigantiskt Kermit-figur och skickar till Stephen King med en lapp "Here's your new character!"

Det spelar väl ingen roll!

Jag har tänkt på Thoreau ett tag nu, igår natt låg jag och retade upp mig (ja, igen) på alla som tjatar om "Men han var ju inte helt ensam i Walden!"

Det spelar väl ingen roll, för fan! tänkte jag (ja, igen...)
Tankarna han tänkte, orden han skrev, de kan ingen ta ifrån honom, sedan så spelar det väl ingen roll huruvida han satt helt själv med huvudet mot ett träd och klurade eller om han hade befunnit sig i en sauna bland sjutton sjövilda finnar som idkar bastubad!?
Eller hur?

Och nej. Han var inte i någon sauna. Vad vi vet. Och det hör inte hit.


Vad vi däremot vet, (eftersom alla vet att jag har rätt, ständigt och jämt) är att han var en cool katt.
Vad vi också vet är att han sade "Things never change. People do."
Vi vet också att han frambringade ett stort leende på mig när han skrev om pressen och anmärkte att man skulle låta bli att läsa sådant för mycket.


Dessutom var han polare med Ralph Waldo Emerson, en till cool katt.
Det är om honon bland annat rabaldret är, "Gick inte Thoreau dit och åt?" och så vidare.


Huvudsaken är att Thoreau åt så att han inte höll på att svälta ihjäl och blev tvungen att gnaga bark från träden.
Hade han varit tvungen till det hade han inte kunnat skriva Walden och inte heller inspirera människor.
Eller hur?

måndag 12 september 2011

Jag gjorde det!

En sak:
Vem i helvete kom på den briljanta idén att det en cyklist helst av allt vill ha är en lång sträcka med kullersten!? Va!?

Jag gav mig ut förut, när "väggarna började krypa inpå" som Lundell sjunger i en text.

Tog cykeln och begav mig ut ur stan.
For ut ur stan.
Längre bort ut.
För att sedan mötas av att cykelvägen är kullersten i en halvannan alldeles för lång stund.
Visst, jag har åkt bil där förut.
Jag har tänkt på att "det är nog lite jobbigt, att cykla här..."

Nu kan jag meddela herr- och damsällskapet att : Ja. Det är in i helvete jobbigt. Man skakar så att man känner sig som ett popcorn i en kastrull som är jagad av en stor klick smör.
Man far omkring som om någon stoppat ner en i en centrifug, med alldeles för lite andra kläder att studsa emot.

Ni kan själva tänka er mitt språk som på intet sätt var rosor och violer där jag färdades fram.
Dock, så funkade det på det sättet, att tankar som jagat mig var som totalt bortblåsta.
Jag var så arg att jag troligen skummade som en tryckkokare där jag for fram.

När skak-och-rysta-om-turen var över så var jag så ilsken att jag for bort en bra bit mot den lilla byn som ligger helt oskyldigt härute på slätten.
Det gick jättebra.

Sedan började det regna.
Jag brydde mig faktiskt inte speciellt om det, för mina tankar umgicks redan med återvägen.
Ska jag köra landsvägen eller inte, tänkte jag, när jag vände och for hemåt på icke-skak-väg.

Envis och ibland lite fårskallig som jag är, så kom jag att tänka på att det kanske var lite annorlunda att cykla kullerstensvägen tillbaka.
Nej, fråga mig inte varför jag fick för mig det.
Jag blev riktigt förtjust i den tanken och därmed var det bestämt.

För alla som undrar kan jag meddela att det var precis lika jobbigt tillbaka.
Den enda positiva tanken som flög genom huvudet på mig var att "5-10 gånger fram och tillbaka här måste göra underverk för gäddhänget."

Lika skummande ilsken svängde jag äntligen av och tog sedan alla uppförsbackar som finns hem till mig.
Jag har nämligen en teori, eller okay, jag har ganska många, och en som jag gärna vidareutvecklar för folk, är att när man tar ut sig så att det flimrar framför ögonen och benen skakar och man kommer in i en riktigt duktig djupandning, då är det som bäst.
Man orkar helt enkelt inte tänka på andra saker som är jobbiga eller irriterande i det läget.
Allt man orkar tänka på är "framåt... andas...framåt..andas..."
Jag säger ofta att enda anledningen att jag rör på mig är för att det ska bli tomt i huvudet, och ja, du får säga "Tommare än vanligt, menar du?"



Och när det är så där tomt, med bara två tankar, så kommer de, endorfinerna, när jag känner; som Lundell också sjunger i en helt annan text "Det finns glädje, det finns hopp".
Ser man sedan till att vara lagom otränad som jag är nu, så pyser man över av stolthet när man vinglar av cykeln som en bakfull desertör, signalröd i ansiktet och svettandes som en lagom stor stadsfontän och man jublar på vägen ner i källaren; Fan, jag gjorde det, jag tog mig runt och över backarna, jag gjorde det!"



söndag 11 september 2011

Snusförnuftiga ordspråk dyker alltid upp när man minst vill ha dem...

...För övrigt är det inte så där jätteroligt att vara just jag, just nu.
Det är då det här kommer in, personligt och privat att skriva om, tänker man... Och så bestämmer man sig för att man är privat men inte direkt personlig.
Livet går vidare, säger man. (och ja, det går bra att läsa "jag" i stället för "man".)
You win some, you loose some. Säger man.
Man ska inte gråta över spilld mjölk, säger man också.
Efter ytterligare snusförnuftiga uttalanden till sig själv blir man trött på sig själv och vill nästan slå sig själv med en ordspråksbok i huvudet så att det blir lite tomt och lugnt där uppe i hjärnkontoret.

Men det gör man inte. Man tänker ytterligare snusförnuftiga tankar, man förbannar, man undrar och man frågar för sig själv och sig själv.

Samtidigt, någonstans så är jag fast och fullt övertygad om att i sådana här lägen måste man ta fasta på de ljuspunkter som finns.
(Och ja, du får gärna säga "Men hördu, det där är lite Pollyanna-varning på det uttalandet?"
Varvid jag säger att "Visst, men jag menar inte att man ska bli som skämtteckningen "Foten i kläm? Javisst!" med ett stort leende.)

Dock. Även om det är mörkt just nu så finns det ljuspunkter.
Sedan om man har tid över kan man lägga tid på att fundera huruvida man gjort rätt eller inte.
Det är en riktigt bra sak att sysselsätta sig med om man har gott om tid om nätterna och anser att sömn är för veklingar.
Jag kan verkligen rekommendera det.
Eller också kan man tyda sina drömmar. Som mina senaste som alla handlade om chokladaskar som alla visade sig tomma.
Det kan man göra, och så kan man fräsa åt sin hjärna "Hördu, det där var väl lite övertydligt? Var det det bästa du kunde komma på?"


Sån't kan man sysselsätta sig med. Eller också kan man lägga sig med en bra bok, choklad (som faktiskt finns kvar i huset) och nöjt konstatera efter en kvart att man läst massor och inte begripit något.
Men du vet. Det blir bättre.
Och annorlunda.
Det är det enda som är säkert.
Och att det här huset aldrig kommer att stå utan choklad.

Tunnelseende.

Igår kväll, eller läs natt, så ansåg jag mig själv vara ganska nykter hela tiden.
I dagens klara sken så kan jag lugnt konstatera att riktigt så var det nog inte.

Det är också tur att man har goda vänner, plus en utmärkt balans, för åkturen från klubben, som blev ganska hastig gick undan av bara tusan, eftersom jag inte hade bara en hare, utan ett helt koppel med cyklister framför mig.

På nervägen hade jag ett gäng med ungdomar framför mig som jag tog häng på, eftersom jag tänkte att ungdomar stannar inte för någonting.

Det gjorde inte de här heller, så i rasande fart körde vi över övergångsställen, väjde för gående och nere i tunneln vände de sig om och såg smått förvirrade ut när de märkte att deras fyrmannagäng hade utökats med en dam i medelåldern som låg tätt intill för att sedan blåsa förbi dem med ett leende.
Ja, du vet ju. Jag vann igen....

Efter den mycket stimulerande jakten på tillbakavägen, (som jag givetvis vann också..) ramlade jag uppför trapporna till Witchen, frågade om kaffet var klart och när hon sade att hennes gubbe tittade på tv, så spejade jag frågande in i vardagsrummet som för mig syntes totalt tomt.
"Jaså.." sa jag prövande, "han tittar på tv, säger du?"
"Jaa?" sa hon.
Slug som Sherlock Holmes spände jag ögonen Witchen och frågade "Var tittar han på tvn?"
"Eh... I vardagsrummet.." sa hon lite undrande.
"Mhm..." nickade jag och tog mig om ett imaginärt skägg.. "I vardagsrummet, där tittar han på tv, säger du? Men rummet är ju tomt?"
"Hrm. Om du tittar in ordentligt i rummet, så sitter han till vänster. I fåtöljen."
Det gjorde han mycket riktigt. Och flinade ganska gott.
Jag antar att det är det som kallas tunnelseende.

Efter att min slutledningsförmåga och briljanta tankegångar och syn hade skjutits totalt i sank blev jag utfodrad med kaffe, som var mycket gott.
Därefter rådbråkades kvällen, öl dracks, katter klappades, ösregn påbörjades, fortsatte och avslutades allt medan vi satt där så rofyllt och pratade.


När jag reste mig för att gå hem hade fullmånen kommit fram igen och hemresan gick som en dans.
Det enda som irriterade mig en smula var att källarlåset hoppade retfullt fram och tillbaka när jag skulle sätta i nyckeln.
Det tyckte jag var riktigt oförskämt gjort. 
Så jag tog tändaren och lyste på nyckelhålet allt medan jag fnissade för mig själv att det var bäst att jag tog det lugnt med tändaren så att jag inte eldade ner hela huset bara för att försöka komma in.
Man får så märklig humor när man är bara lite onykter, eller hur?


Sedan ramlade jag uppför trapporna, klappade ett styck Styre och ett styck Asta, Motörhead lades in i cd-spelaren och till dem somnade jag väldigt gott.
Vaknar som sagt i dag. Utan baksmälla. Men med en stilla övertygelse att fullt så nykter som jag kände mig var jag definitivt inte.
Dessutom kan jag se att jag nog har en talang för tresteg, eftersom en sko står i hallen och den andra framför spisen. Jag är tämligen säker på att jag studsade runt hörnet och där slängde av mig den andra skon. 
Jag menar, inte bara blir jag otroligt skärpt och briljant, jag blir också smidig som en gasell när jag är nästan nykter.

måndag 5 september 2011

Jag är definitivt inte riktigt klok.

Arla morgon...
Jag tar ut cykeln för att påbörja min träning igen...
Slänger mig upp på den, ska växla...
Och det fungerar inte som det ska.
Den hakar sig, hoppar över och beter sig som en bakfull myterist som vinglar omkring på ett såphalt däck.

Jag morrar. Mitt morgonhumör är normalt sett inte att leka med, det vet du vid det här laget, och du vet också att jag är envis som fan.
Så jag ger mig inte.
Jag cyklar cirka två km innan jag kryper till korset och ringer min vän och säger "Växlarna funkar fan inte!"
"Men du gör så här...." säger han pedagogiskt.
Pedagogik på morgonen är totalt bortkastat på mig på morgonen.
Så jag lyssnar, medan det ångar ur öronen på mig av information, avbryter honom och säger med Clint Eastwood-stämma, "Bra. Då gör jag så."

Snäll är han också min vän, och känner mig så pass väl att han vet att jag troligen kommer att styra till det alldeles, så han säger "Ska jag komma och fixa det?"
"Nej," säger jag, "men det funkar ju på en, ibland två växlar, så jag kan ta mig till ditt jobb och så kan du komma ut och hjälpa mig där om du hinner."
Det tror han att han gör, det tar två minuter, säger han, vilket innebär att för en teknisk morgonilsken person som mig skulle det ta en timme och troligen skulle jag när jag var färdig stå med en cykel i lego-bitar.


Så jag tar cykeln, åker över järnvägen och tänker "Hoppas att det inte kommer någon hare för nu har jag inte stor chans..."
För saken är den, att jag säger nästan alltid att jag inte är en tävlingsmänniska....
Men sätt en stackars människa på cykel framför mig och jag måste om!
Lite begränsningar har jag, om det är en riktig tävlingscyklist, som verkar van så lägger jag mig.
När allt kommer omkring så har jag bara tre växlar normalt och vet att jag inte har någon chans.



Så tänker jag alltså, och vinglar fram lite lagom, på 2an, utmed vägen, när jag plötsligt känner någon annans närvaro.
Svänger in till höger, prydligt på cykelvägen, och blir omkörd!

Av en man, i yngre medelåldern, på en fin träningscykel, utan pakethållare.
Han är klädd i vanliga kläder och han gliiiiideeer förbi mig nonchalant!
Och då är det ju klippt...


Helt plötsligt blir min hjärna till en kall kalkyleringsmaskin. "Han har inte träningskläder. Han vill nog inte bli för svett för han ska nog till jobbet. Han har ryggsäck. Han sitter inte som en riktig träningscyklist. Han använder inte växlarna fullt ut. Och han gled förbi mig!!"


Borta är allt förnuft och sans. Borta är alla tankar på att jag är hemskt otränad, att jag är en lagom småknubbig kvinna på snart 50 och att jag bara har mellanväxeln att gå på.
Jag ska om!

Kosta vad det kosta vill!
Jag låter honom ta täten nerför backen ner mot tunneln vid Netto, och ser belåtet att han inte använder nerförsbacken för att skaffa sig fart i uppförsbacken som kommer efter.
Jag å min sida trampar som om fan själv vore efter mig i backen ner, får fart i uppförsbacken och ja, jag gliiiiideer förbi honom i uppförsbacken.
Tyvärr, jag är inte bättre människa än så.


Kommer förbi honom, hör hur han växlar och jag har en känsla av att jag när jag lutar mig fram över styret påminner hemsk mycket om Snobben när han är Den Röde Baronen.


Jag nästan halvligger framåtlutad och tanken far genom huvudet (jo, faktiskt) att det här är totalt vansinne. Jag måste lägga av. Jag får inte bete mig så här. Jag är ju som en av Pavlovs hundar och reagerar direkt...

På raksträckan så svänger jag modigt mellan barnvagnar och hundgående människor och får nästan lägga handen över munnen för att inte skrika "Ur spår! Vi tävlar här!"

Kostar på mig att kasta en blick bakåt och ser att han också antagit tävlingsattityd, nu ligger han också över styret, framåtlutad och den åsynen räcker för mig för att låta benen gå som pistonger, jag sladdar ut på stora vägen och får vänta innan jag kan svänga över till fabriken och jag nästan ber högt "Låt honom inte komma i kapp, jag är ju så nära att vinna!"

Han kommer inte i kapp, för han fortsätter rakt fram, men det spelar ingen roll, sista metrarna lyser jag som en sol, andas som en astmatisk kanin och jag nästan ramlar av cykeln och jublar för mig själv "Jag vann! På en enväxlad cykel, jag tog honom!!!"


Benen bär mig knappt och när jag står lutad mot en container och försöker få ordning på andningen så att jag kan ringa och tala om att jag nu är vid fabriken så tänker jag igen att jag är nog definitivt inte riktigt klok.

Å andra sidan, spelar ingen roll, jag vann ju!

torsdag 1 september 2011

...vari jag påstår igen...

...för övrigt har jag ju alltid rätt, det vet du ju. Och du vet också att det är ett av de kanske lite mer irriterande släktdragen som min vilde far och jag har dragit ut till sin spets och fulländning.
Och ja. Det blir jobbigt när både han och jag har rätt samtidigt.
Men!
Jag tänkte att jag skulle komma med lite fler påståenden utan att kommentera dem, så att ni får glädjen att dels se vad jag har haft för mig, och dels kommentera med era egna tankar och ord.

1. Om man vill göra något så finner man alltid på skäl för att göra det man vill. Eller uppfinner skäl. Eller motskäl. Vad en del däremot inte förstår är att det per automatik inte blir en rättighet bara för att man vill.

2. Om man vinner en nalle, modell stor, så ska man bli lika glad som när man var barn även om man är 47 år. Annars ska man fan inte ha någon nalle.

3. Om du tittar på mig så tittar jag tillbaka. Och det är inte jag som viker undan med blicken först. Dessutom har jag gott om tid och vill du ha ett vm i stirrande, så varsågod. Dessutom har jag dålig syn och glömmer nästan alltid glasögonen hemma så jag kan stirra på dig i eoner utan att egentligen se dig.

4. Ingen kvinna ska behöva utsättas för att nästan alla hennes Reebok lämnar in på samma gång. Någonstans måste det finnas en regel mot det.

5. Jag är fortfarande allergisk mot boleros.

6. Även om du tror att det inte kan bli jävligare, så var lugn, det kan det. På ett helt nytt sätt.

7. Och, även när du är som längst ner och tror att du inte orkar längre, så gör du det.

8. Det fina här i livet är att vara oförutsägbar. När folk kan dig innantill och utantill, precis som de kan sin garderob så är det dags att möta dem med sombrero på huvudet och en stor tältklänning.

9. Alla borde ha en stor lila/svart-randig väska, med en skinande silverblank dödskalle på med röda rubinögon. Samt tumklovar och patronhölster.

10. När folk säger "Det är absolut vansinne!" om något man tänker göra, så är det i regel oemotståndligt att inte göra det.

11. Det är absolut ett fullgott skäl att inte svara i telefon eftersom man lyssnat på Motörhead i hörlurarna och varit upptagen med att trumma i takt på bordet.

12. Folk använder på tok för lite chili.

13. Folk med ett pedantiskt hem har det i allmänhet väldigt rörigt i huvudet.

14. En kaka till är varje människas mål i livet. Vare sig det är en riktig kaka eller någon slags dröm om något.

Sanningen ligger någonstans mitt i. Eller inte alls.

Om ni börjar undra varför era kommentarer inte syns så beror det inte på att jag helt plötsligt blivit en vilds(v)int (förlåt, jag kunde inte låta bli, det har varit mycket grisar och svin på tapeten på sistone...) moderator som tar bort alla kommentarer.

Jag ligger helt enkelt efter, som vanligt, ja... Och du vet ju, när jag får något i huvudet som jag vill skriva ner så ska det ske fort, så att det blir tomt och trevligt som vanligt i hjärnkontoret, nästan lite så där som en ödevind där man kan höra spindelväven frasa i vinden om man lägger öronen mot dem...

Men. Jag hade något på hjärtat. Raskt över till det:

Saken är den att folk gärna berättar saker för mig. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror ibland att folk tror att eftersom jag tycker om att vara tyst och betrakta så är jag också en god lyssnare.
Det är jag. Det har de rätt i.
Problemet är bara att jag sedan ibland går och funderar länge på vad jag hört.
Jag vrider och vänder på det. Tänker "om det var så här i stället.. eller så?"

Nu har jag fått höra en berättelse om samma sak av tre olika personer.
Jag känner ingen av dem, men som sagt, eftersom jag påminner om en snäll St bernhard med konjakskagge så har folk hoppat upp i knät på mig, satt sig tillrätta och sagt "Jo, du förstår, så här var det.."
Och jag har lyssnat och sagt "Mhm..." och inte så mycket mer, eftersom det inte gällt mig eller haft någon större betydelse för mig hur det har varit.

Dock... När jag hör den andra versionen av samma skeende så blev nog mitt "mhm..." till ett litet mer "mmmhmmm...."
När den tredje versionen kom så blev det "Mhmmm... Hm. Mhm?"

De tre personerna, var för sig skuttade lättade bort från scenen och hade avbördat sig vad de behövde och lämnade mig sittande vridande och vändande på ett mynt som hade visat sig ha minst tre sidor.

Vilket konfirmerar min tro på att varje historia har alltid minst två sidor.
Vilket gjorde mig riktigt nöjd, eftersom det alltid är skönt att få rätt.
"Och sanningen, vad var den?" kanske du säger.

Varvid jag säger " Du vet, det där talesättet "This is my truth, tell me your's..." (vilket för övrigt också är namnet på ett album av Manic's, vilket var och en av oss musikintresserade bör veta)
I alla fall, för var och en av dem som berättade, så var det deras sanning. Den riktiga sanningen, helt opolerad ligger kanske i mitten på var och ens beskrivning, eller kanske inte alls. Det spelar egentligen ingen roll, för mig. Inte så länge det inte har någon avgörande betydelse för mitt liv och leverne. Huvudsaken är att alla tre var nöjda med sin redogörelse och gick vidare med sina liv. Kanske kommer de på senare att det inte alls var så det gick till, eller så de trodde att det var. Då antar jag att deras sanning har förändrats. Eller också väljer de att tro att det inte var sant det som de trodde då. Även om det var sant då. Men inte längre..."

Så säger jag. Varvid du säger att "Du får lägga ner den där björnmans-boken du läser ibland i, du blir ju tamme fan helt obegriplig mellan varven. Eller ännu mer obegriplig."
Och då ler jag.
Stort.
För jag vet att du kommer att gå och fundera på om jag har rätt...

onsdag 31 augusti 2011

Jag är så jourhavande, jag.

Och nej...
Jag har inget direkt jäkelskap för mig just nu.
Jag har däremot kastat mig in i ett hektiskt sällskapsliv, där jag vikarierar som jourhavande psykolog, jourhavande uppsträckare, (vilket innebär att man säger "Skärp dig för fan!) jourhavande "honsomharhandomalltmeninteharenaningomvarhonharhänderna", jourhavande yrskalle, jourhavande "vadfanärdetförfelpåfolk?" och jourhavande festfixare för en kärringfest.

Syster är jag däremot på heltid nu för tiden.
Det är så jävla coolt så att jag ler bara jag tänker på det...

För övrigt, det snurrar på något så trint ända in i den här. Ibland är det som en karusell och ibland som en berg-och-dalbana.
Som jag brukar säga; vad det än är, så inte har jag tråkigt.

Mer kommer senare, nu ska jag flänga ner med en kattbur (jourhavandekattbursutlånare) samt sedan åka iväg för att fika (jourhavandefikakompis) och när jag kommer hem ska jag läsa mer i min otroligt vansinnigt spännande bok (jourhavande läsare) samt laga till en otroligt kulinarisk lunch (jourhavande  majsschnitzelskrängare.)

Och ja. Det finns plats för fler jourhavande sysslor. Bara säg till, så dyker jag upp.

"Det gäller nog dig med..."

...och sedan blev hon så där tyst igen...
Skulle du kanske säga om du varit med ett tag på den här bloggen.
Hade du varit mina föräldrar skulle du ha sagt "Neej! Nu är hon så där tyst igen, nu håller hon på med något jäkelskap igen!" och så skulle du ha rusat i väg genom rummen för att hitta mig vid den sjusärdeles stora röda lampskärmen som jag precis hade förbättrat genom att trycka dit miljoner små svarta tuschduttar på.

Och så skulle du stå där och inte veta om du skulle skratta eller gråta när jag vänder mig om och säger "Titta, blev det inte fint!?"

Och ja. Det har hänt. Min vilde far visar föredömligt uppträdande genom att fortfarande ha lampan i sin ägo, dock inte i vardagsrummet och ibland när jag kommer in i garderoben med honom i släptåget så suckar han och säger "Herregud, den där lampan... Oj oj oj..."
"Men visst blev den fin!?" strålar jag, lika glad som när jag var barn.
"Jätte...."
"Och det bästa av allt, det finns ingen i hela världen som har en sån!"
"Det gäller nog dig med..." brukar min far muttra medan han skakar på huvudet och motivilligt ler, "Det gäller nog dig med..."

tisdag 23 augusti 2011

Har du tänkt på alla dem som har tittat ut?

Folk med rationella förklaringar till allting är bland det tråkigaste jag vet.
Jag var i De Laglösas by, i söndags och försökte ta kort på dammen och all grönskan och öppningen vid bron...
Det gick inte.
Allt skimrade som om någon hade strött silverglitter över trädens blad och dammen såg ut som en spegel, och bron verkade varje gång ha gjort ett litet skutt så att man inte riktigt skulle kunna se hur den öppnade sig ut mot sjön.

Jag försökte flera gånger, tills jag lade av och sade till mig själv; Det är klart att det inte går, det är ju en magisk plats!

Samma sak med bygatan, den ville inte riktigt, huset där min mormor och mor bodde, när min mor träffade min vilde far ville inte alls visa sig från sin bästa sida, den fint snirklade texten med husets namn liksom krökte sig och ormade sig så att man inte riktigt kan se vad det står.

Och verandorna, som går utanpå huset, med trappsteg upp till andra våningen i bästa kobojsar-stil (nej, det ska inte stå cowboy-stil...) verkade försöka smyga iväg till hörnet av huset.

Själv satt jag på en stentrapp och tittade på ett av de fönster som min mor antagligen har suttit och tittat ut genom, snart är det 50 år sedan hon kom dit.
Det är inte utan att jag undrar vad hon tänkte, där hon satt, hon som kom från storstaden och landade här, ute på landet, längst ner på en bygata, med inte mer än fem, sex hus....

Jag lekte lite med tanken på hur coolt det skulle vara om folks spegelbilder i fönster och speglar skulle finnas kvar, för eftervärlden, tänk att kunna gå fram och se folk från förr, titta tillbaka på en...

Och jag tänkte på att efter en herrans massa år, när min mor inte längre fanns, så hamnade jag, på samma bygata och levde där på somrar och lov...
Det är märkligt hur saker och ting verkar länkas i en kedja som följer, jag vet inte om jag ska säga ett mönster, men ibland får jag känslan av att allting hänger ihop på något sätt.
Och om det inte gör det, så länkas det ihop ändå, på något vänster. Eller höger.

Och jag tänkte på honom, som satt vid fönstret och skrev att det var så ensamt att sitta vid fönstret och titta ut på vägen, han satt också här, på samma bygata.

Jag tänker på vilda Tekla, byns original, som hoppade över gärdsgårdarna som en vild kalv och fick de andra kärringarna att snattra om att "Det är ju inte klokt så hon beter sig, som en karl!"
Tekla hade moped, vegamössa och ståltrådsfärgat hår och pepparkaksbruna ögon, du vet, riktigt brunbrända pepparkakor. Hon var min fars moster och vi hade rasande kul tillsammans.
Också hon satt också här, och tittade ut på vägen.

Min vilde far och jag börjar prata minnen, om farmor och min vilde fars farbror som så fort något hände skyndade sig ut under förevändningen att cykeln behövde pumpas.
Han hade byns mest välpumpade cykel, som du nog förstår...
Och det är klart, min vilde fars farbror hade ju inte vetat att något hände om inte han också hade suttit och tittat ut..

Så, när jag går, så vinkar jag lite, åt alla dem som satt och tittade ut, och inte minst till mig själv, som barn, för ja, självklart satt jag också där ibland och tittade ut..

torsdag 18 augusti 2011

I de laglösas by...

Jag satt förut och läste en blogg som är så välskriven att jag känner att jag gör absolut mänskligheten en tjänst om jag är tyst. Trogen min vana så går jag tvärtemot den känslan och tänker skriva lite om vilka tankar den väckte...
Och ja. Om du sköter dig så ska du få länken dit. Jag ska bara fråga först.

Det handlade om barndomen och barndomens barn och lite märkligt är det, för på söndag åker jag tillbaka till en av mina barndomshem på jorden.
Jag har haft ett flertal, men det här är speciellt...

Mina somrar tillbringade jag i en by som kallades "De laglösas by" av innevånarna.
Det tilltalade mig enormt, jag hade ju läst Mark Twain och Bombi Bitt och tyckte att det var hur passande som helst att jag bodde där också.
Jag var allt lite laglös tyckte jag om du frågade mig...
Om du frågade min far skulle han säga att "Hon gör som hon vill, det har hon alltid gjort" och så skulle han ha suckat och sucken skulle ha varit både lite stolt och lite trött.

I de laglösas by fanns också barnen, vi var ett fint gäng, en hop killar och två tjejer. Vi tjejer var också en av grabbarna i gänget.
Varje sommar möttes vi, vi pratade aldrig om vad vi hade haft för oss under de andra årstiderna, utan vi möttes på bygatan och tog på något sätt vid där vi hade slutat föregående sensommar.

Vi lekte röda/vita-rosen och det värsta straffet som kunde utmätas var att bli fången utanför utedassen...
Vi åkte minimotorcykel som galningar, (för min del räckte det med en åktur, då jag for upp på gräsplanen och kastade mig av och sedan var en provkarta över alla blåmärkenas färger...) en crossbana som finns där nu, den var vi med och gjorde ursprunget till..

Vi satt på syskonen Karlssons övervåning och berättade så hemska spökhistorier så att vi hoppade högt när deras katt hoppade ner från ett skåp och sedan satt vi och retades "Ha, du blev rädd!" "Inte då, jag är inte rädd ett dugg!" och sedan innan vi visste ordet av hade vi utmanat varandra ner till stenåldersgraven där vi  visste att det spökade...

Herregud så rädda vi var allihop, när vi smög fram och inte blev vi mindre rädda av alla skuggor som lekte i skogen, och när dessutom Olle började prata om att älvorna brukade dansa där och dra med små barn i dansen som sedan försvann för att aldrig komma tillbaka då sprang vi.
Inte för att vi var rädda, som vi försäkrade varandra utan bara för att vi faktiskt måste gå hem, just då.

När det regnade så var vi på min vind, där hade någon förtänksam själ ställt in ett pingisbord, vi spelade vattenpingis och var i regel lika dyngsura som om vi hade varit ute när vi väl var färdiga med ett set.

När det var fest på dansbanan var vi där. Vi visste allt om alla, vi spionerade ju på de vuxna och visste deras egenheter och när de kom uppklädda så visste vi också precis vilka de tyckte om, vilka som var lite osams, vilka som kunde tänkas ge oss en slant till chokladhjulen och vilka som skulle sitta ensamma lite senare vid ett bord och småsova.
Vi dansade aldrig.
Vi kom inte ens på tanken.
Möjligen kunde vi stå utanför dansbanan, hänga mot räcket och småfnissa över hur fåniga vuxna är.

När dansen var slut och de vuxna försvann så gick vi ner till brygghuset och badade, längre in i skogen fanns en badplats som kallades "De räddas badplats", dit gick folk för att vara i fred.
Ytterligare en bit bort fanns en kanonbadsjö.
Dit gick vi aldrig.
Vi hade vårt ställe, där folk förr tvättade, med en hal brygga och forsen som strömmade på andra sidan dammluckorna.

En sommar hade vi en gummijolle som vi for iväg i.
Under bron och sedan ut på sjön.
Givetvis tappade vi paddlarna och sedan led vi lyckligt sjönöd i flera timmar.
Vi talade om de obebodda öar som säkert fanns, med infödingar och allt, och de beskedliga alträden blev till fruktansvärda fiender på stränderna som bara väntade på att grilla oss på kannibalgrill.
En krusning på vattenytan var absolut inte en gädda utan en stor boaorm som bara väntade på att hoppa upp och strypa oss allihop när vi minst anade det.

För att ytterligare berika vår tillvaro så krängde vi fram och tillbaka i båten och frammanade en storm.
Alla ramlade i och vi skrek och ropade på hjälp så att tre av byinnevånarna kom sättande och trodde att fan själv var lös.
Sedan såg de oss, där vi stod och bottnade och skrattade och sa "Ni ungar är inte kloka nånstans!"
"Man ska inte ropa varg..." sa grannkäringen när jag kom hem och jag bara tittade på henne och tänkte att det var väl  underligt sagt ändå...

Allt var inte idyll, vi hade syskonparet som hade en major till far som absolut trodde på att slå in lydnad i barnen. När en av dem hade åkt omkull med crossen så grät han, vi andra trodde att han slagit sig, men han grät av rädsla för att komma hem med crossen som det blivit märken på.
Det tog några dagar innan syskonparet kom tillbaka till vårt gäng, märkbart kuvade och vi andra, vi avskydde deras far helhjärtat.
Det gör jag än, om jag tänker efter och säkerligen är jag inte ensam om det.

När jag tänker tillbaka så undrar jag vem som var ledaren av oss allihop, ibland var det jag, det vet jag, jag tyckte om utmana de andra för att se vem som klättrade högst, vem som vågade slänga sig från den högsta punkten i höladan rakt ner i höet.
Annars var det nog Ronny, han var störst av oss alla och hade en självklar ledarattityd, han kom på vilka lekar vi skulle göra och vilka vi inte skulle.
Anders höll sig alltid i bakgrunden, han sa aldrig mycket men han log nästan jämt. När han var med märktes han inte direkt men det underliga var att vi märkte när han inte var med.
Det var som att vara ute och gå och helt plötsligt inte ha någon skugga, mycket märkligt.

Och nu åker jag tillbaks dit, det är inte utan att jag undrar om jag skulle känna igen någon av dem, idag, eller om de skulle känna igen mig.
Jag ska i alla fall hålla utkik efter dem, absolut...