fredag 24 december 2010

God jul allihop!

Jag har suttit här sedan igår kväll och försökt ladda upp en bild på Styre i tomtemössa (okay då, man ska inte luras när det är jul, jag gick faktiskt och lade mig, men försökte igen nu på morgonen...)
Hur som helst, det fungerar inte.
Så, jag säger det väl med ord.
God Jul på er allihop, en del av er känner jag på ett sätt efter åren här som bloggare, en del vet jag inte vem det är, men lika God Jul till er.
Sköt om er allihop,
och med Lundells ord: Fred och lugn i natt i människoland.

onsdag 22 december 2010

Styre Långskanks tal till varelser med och utan svans

Kära nattsjon, hm, naschon, hmm, nattschon?
Äh.
Kära vänner med och utan svansar!
Styre här, jag hörde att vänner utan svans skriver julbrev och visst har jag fejsbock, men matte sa "Ska du inte skriva ett du med, Styre, du har ju varit med om så mycket, antar jag?"
Jag tyckte det var en bra idé.
Visst kan varelser utan svans ha spännande liv, men det är inget emot mitt liv, det lovar jag!

Jag börjar med det viktigaste först:
Jag upptäckte kokt skinka! Herregud så gott det är!
Men!
Det är inte bara att slafsa i sig skinkan, först måste man slå ihjäl den riktigt duktigt och sedan äter man den samtidigt som man ylar högt och blänger på matte och Asta Katt så att de förstår att det inte är någon idé att närma sig.
Matte och Asta bara fnissar åt mig när jag gör så här, men det är för att de inte begriper bättre, jag menar, den ena har ju inte ens svans och den andra är en luddboll med dålig attityd.
Hur som helst, jag lade den viktiga skink-upptäckten till andra viktiga, som lax och Sheba.

Egentligen vill jag helst inte berätta nästa sak. Men jag gör det ändå, så att alla vänner med svans tar lärdom.
Matte är ju lite konstig och äter grönsaker (smakar inte kött ett dugg, vad är det bra för!?) och en dag bjöd hon mig på en hamburgare.
Det var jättegott!
Först var det faktiskt det.
Sedan kom Asta Katt och dammade till mig över öronen och fräste "Är du inte klok!? Äter du vegititibilioskt?"
Jag begrep ingenting. Men Asta visade mig att på paketet stod det soyabiff.
Soya är tydligen inget djur.
Jag skämdes lite men det kan ju hända den bästa att man tar fel.

Vidare så blev jag sjuk i somras.
Jag åt inte och jag gick inte på lådan och jag kräktes.
Det var jättesynd om mig.
Jag orkade inte ens förolämpa Asta.
Så då blev det åka av.
In i buren och iväg.
Fick träffa en tant som var en verklig kattkännare, för hon sa att "Han är en rolig katt!"
Och det är jag ju.
Jag undersökte noga hela rummet och det osade både katt och hund(!) och tanten plockade på mig och stoppade in en pinne i munnen och sa att jag nog hade en infektion.
Så fick jag medussin.
Den smakade tjära! Matte hade ett fasligt schå att få in den i munnen på mig och jag hade ett fasligt schå att spotta ut den igen.
Det var riktigt roligt när jag väl var på bättringsvägen.

Sedan har vi Asta Katt.
Hon är inte klok. Om vi ska ta det kort, menar jag.
Jaha.
Nu säger matte att så ska jag inte skriva.
Förblaskat!
Asta Katt är en ilsken honkatt som jag aldrig, aldrig vinner över i en enda fight.
Jag vet inte varför, jag är dubbelt så stor som hon, ändå så vinner hon.
Och så svär hon.
Massor.
Själv svär jag inte, för det är en regel att katter under fyra år inte får svära.
På min höjd morrar jag "Förblaskat!"när jag blir arg.
Bryter man mot lagen blir man (det är så hemskt så att jag nästan inte kan skriva det, men man blir hund!)
Det säger Asta och hon vet allt.
Det är också ganska irriterande. Vad jag än säger eller frågar så vet Asta allt.
Hon vet vad en fårfiol är (ett får som spelar fiol) och att när matte kommer hem och luktar konstigt så har hon druckit alkofår (får som är tilljuicade) och när matte säger att det ska vara tyst så menar hon att det är fritt fram att busa.
Allt sån't har Asta lärt mig.

Nu är det inte som så att jag avskyr Asta. Hon är varm att sova intill och vet du?
En dag, när jag låg och sov så gick Asta förbi och gav mig en tvätt!
Jag låtsades att jag inte märkte det, men jag visste väl att hon älskar mig, det gamla pälsskrället!

Sedan har vi matte.
Jag tränar henne så gott det går, men det tar på krafterna.
Ibland är hon så bångstyrig och låtsas att det är hon som bestämmer.
Och så fattar hon dåligt.
Helst vill man ju inte skylta med sina människors dåliga fattningsförmåga, men vad ska jag säga?
Hon frågar jämt "Vad har jag sagt!?" så fort jag sitter på bordet, äter på en blomma, stoppar tassen i diskvattnet och sprayar henne med det eller åker kana på mattorna.
Jag menar, om hon inte kommer ihåg det själv, hur ska jag komma ihåg det?
Och så vill hon inte dela kudde med mig.
Hon är snål med andra ord.
Muttrar om att hon inte vill vakna upp med baktassar i ansiktet och så.
Jag bryr mig inte om det där, jag lägger mig och sedan planterar jag tassarna i ansiktet på henne bäst jag vill.
I morse var det extra kul, då låg jag på kudden med ansiktet nära hennes så det första hon såg var mig.
"Hjälp!" mumlade hon och sen (det här är så hemskt så att jag förstår om ni blir upprörda) så puttade hon ner mig!
Sa att hon inte ville ha nån som stirrade på henne som om hon var frukost på morgonen.
Bah!

Hm. Jag tror att det var allt för den här gången.
Jag ska ha en god jul och det ska du med!
Skicka gärna bilder om du har nån snäll kattflicka i närheten, jag byter henne mot Asta Katt på studs! :D

tisdag 21 december 2010

Vilket jävla år. Vilket fantastiskt år.

Någon sökte på "hur länge ska en sjömansbiffsgryta koka?" och hamnade här.
Svaret är givetvis "Åt helvete för länge, släng den!"

Ibland hamnar folk här av de märkligaste anledningar, kan jag se.
Nu är diskretion en hederssak för mig, så jag säger inte mer om det.
Ni har säkert fantasi nog samt egna fantasifulla sökningar på era sidor, det är jag övertygad om.

För övrigt, dagens ord: Fantasm : fantasibild; hallucination; dröm(bild); gyckelspel.
Det är nog en hel del som har en fantasm om hur julen ska vara.

Jag däremot, vet precis hur julen inte ska var.
Det ska inte vara tunga på julbordet.
Annars går det mesta för sig, om du frågar mig.

Jag ser också att det börjar närma sig bokslut för det här året.
Och vilket år.
Vilket jävla år.
Vilket underbart år.

Sammantaget så kan man väl säga som så, att har man turen (ironi, någon?) att umgås med myndigheter så behöver man inte bekymra sig så mycket om fritidsproblem.
Man är fullt sysselsatt med papper, möten och telefonsamtal.
Är man riktigt ambitiös så drömmer man om det också.
Det gjorde jag ett tag.

Samtidigt under året var jag vid himlen på jorden, Österlen.
Den här gången, mitt i värsta turistplågan.
(och ja, jag kan höra dig "Har du varit på Österlen, det har du inte berättat?" varvid jag svarar "Jomenvisst, förstår du. Jag skulle skriva om det, men så kom annat i vägen. Du vet hur det är.)

I alla fall.
Österlen i juli.
Kan det vara något?
Tänkte jag, så osocial som jag är.
Kan Österlen vara lika vackert och lika magiskt med folk som kryllar som myror överallt?
Kanske begår jag ett stort misstag genom att åka ner, kanske blir det som en förälskelse som hastigt går över, du vet, när man träffat någon och de verkar fullständigt underbara ända tills man kommer hem till dem och upptäcker att de klipper tånaglarna rakt genom sockorna, enbart lyssnar på Absolute Music, aldrig öppnat en bok (telefonkatalogen räknas inte) anser att höjden av social lycka är att sitta i soffan och se på alla såpor som finns, samt att de har ett vildsvin som husdjur och är lika spirituella som en gran mitt i mörkaste skogen.
Kanske blir det så? tänkte jag.
Kanske jag börjar längta till Mallorca (nej, jag vet inte varför jag skulle längta till Mallorca, jag har aldrig längtat dit i hela mitt liv, men man vet ju aldrig) och önskar att jag aldrig sett Österlen mitt i kaoset.

Men i alla fall.
Jag åkte.

Nu ska det sägas direkt att Österlen vinner inte direkt på turistsvärmar överallt. Detta sagt ur rent personlig synpunkt eftersom jag är av åsikten att saker och ting inte blir roligare för att man köar till dem.
Eller för att man måste trängas med barmagade herrar och damer (isch!) i butiker.
Eller för att alla blir som lämlar och tittar sig omkring och säger "Vart ska vi? Vart ska vi?"
Eller för att en del ser sammanbitna ut som grävskopor där de skyfflar sig fram.

Men.
Skönheten hos Österlen går inte att förstöra hur man än gör.
Det är oförstörbart.
Sandhammaren på kvällen, kvällsdopp i havet och en horisont som aldrig tar slut.
Eller Ales Stenar på kvällen, när folk åkt hem.
Det är så vackert att det gör ont.
Så.
Förälskelsen eller passionen, rättare sagt för Österlen är intakt.
Kanske mer grundmurad nu, när jag sett att det helt enkelt inte går att inte tycka om det även om det springer japaner framför fötterna och fotograferar allt och inget.
Det är precis som en verklig förälskelse, du vet, när du ser att föremålet för din ömma låga kommer strosande i mjukisbyxor med klädsamt häng, t-shirt som troligen någon gång haft en färg, och du tänker "Så fin han är!"

För övrigt var det en jävla massa gnäll på folk att priserna var höga.
Självklart.
Krämarna ska leva på inkomsterna under hösten och vintern, förstår du, (ville jag säga men sa inte, eftersom jag är så väluppfostrad. Ibland.) och om vi nu är här och sliter på gångarna, badar i havet och lögar oss som väldrillade vikingar så får vi också betala.

Och jag blev lite småkär i Glimmingehus.
Där kan man snacka om att kunna bygga hus.
Jag är inte helt säker på att jag vill bo där, men det är något oemotståndligt med ett rejält stenhus med inbyggda trappor som ska göra det svårt för fiender att ta sig upp.
Och kanonluckor och grejer.
Det tilltalar min fantasi.
Vore jag lite mer företagsam kanske jag byggde en egen borg här på slätten, en liten med en vallgrav där änderna kunde plaska omkring.
Jag ska fundera på det...

tisdag 14 december 2010

Nej, jag har inte varit sjömansbakfull. Men jag fnyser.

Jag antar att ni misstänker att jag varit sjömansbakfull eftersom ni inte hört
ett dugg från mig efter det förra inlägget.
Kanske åt hon ihjäl sig? tänker ni.
Allt emedan de som läst kommentarerna tänkt: Kanske hon tjurat ihop fullständigt och numera ägnar sin tid åt att gå i affärer och fnysa föraktfullt åt varenda sjömansbiff hon ser?
Eller:
Kanske hon förätit sig på dillköttet i stället?
Och numera bara dillar för sig själv?
Man kan ju inte låta bli att undra, eller hur?

Nu har jag inte gjort vare sig det ena eller andra, jo, okay, jag fnyser föraktfullt åt sjömansbiffar,
det får jag väl medge, och visst har jag dillat om både det ena och det andra.
Men nu är det nya saker på agendan!

Jag har ett dussin ägg!
12 närmare bestämt alltså!
Och nu, nu ska det bakas!
(Jo, jag hör dig, när du mumlar, "Varför måste hon göra det så storstilat? Kan hon inte baka lite lugnt? Vilket jag själv frågar mig just nu, å andra sidan, är man så lat som jag, så föredrar man att när man verkligen gör något, att göra det storstilat.)

Så, nu ska det bakas korintkakor, såna däringa chokladkakor med strössel på och svart kaffe som glasyr (det är så att jag blir vindögd bara jag tänker på hur gott det är) några sockerkakor och havrekakor och jag vet inte allt.
Katterna ser med respekt (eller är det undran?) på mig nu när jag drämt några påsar vetemjöl i bordet med schvung, efter att först ha konstaterat att den ena läckte eftersom jag helt plötsligt blev helt vithårig.
Sockret står och väntar på mig, likaså äggen som ska knäckas med fermitet!
Här ska bakas, jaa då!
Provsmak hos mig senare ikväll.
Blir det inte bra så hittar ni mig tjurande på balkongen, högtidligt lovande att jag aldrig, aldrig mer ska baka något någon gång.
Men så illa ska det väl inte gå...

Men, nog om mig, hur är det med dig? Vad gör du nu för tiden?

onsdag 1 december 2010

Sjömansbiffsberusad...

Jag märker att jag skriver som mest när jag har saker att skjuta upp.
Som nu till exempel.
Igår drabbades jag av en häftig husmodersattack, så till den milda grad att jag ylade ut på facebook att jag behövde tips på russinkakor.
Och det fick jag!
Nöjd som bara jag kan vara plitade jag ner en inköpslista...
Begav mig till Citygross och där gick det totalt utför.
Ramlade över en skylt där det stod "Sjömansbiff billigt" eller något sådant.
Studerade den, studerade sedan biffen i fråga, där det också stod hur man gör sjömansgryta.
Jag blev helt fascinerad.
Sjömansgryta tycker jag om.
Mycket.
Dock har jag avhållit mig från att göra det själv eftersom jag misstänkt att det är svårt.

Igår måste jag dock ha trott att jag var superkock allra minst.
Jag läste receptet och det vattnades i munnen och innan jag visste ordet av låg en STOR förpackning biff i min vagn.
Halvt berusad av blotta tanken på hur gott det var, vände jag vagnen, travade iväg till grönsaksdelen allt medan jag mumlade "Potatis, lök, buljong, öl, gott, gott, gott!"
Och ärtor.
Det stod det inte, men det ska det vara i.

Sjömansbiffsberusningen höll sig hela vägen genom affären och mästerkocken i mig var också tydligen en mästerbagare, kunde jag konstatera när jag kommit hem och lyckats få med mig så mycket ingredienser så att jag nu kan starta hembageri när som helst.

Idag har dock sjömansbiffs- och bakberusningen gått över.
När jag tittar in i kylen säger biffen "Laga mig! Nu! Gör en gryta på mig!"
och vetemjölet står och studsar små vetemjölsmoln och ryter "Baka med mig nu!"
"Huuu...." ryser jag och piper iväg till datorn.

Det lär bli mycket jobb för mig idag.
Ska du komma över på sjömansgryta sedan, förresten?
Det lär räcka till en medelstor by, nämligen.

Schläpp å...

Jag märker ju att folk börjar dras med i julhysterin...
Först och främst: Schläpp å och fjöla av.
Jag höll på att dras med, jag med, ett tag, tills en synnerligen negativ varelse traskade in i mitt synfält och sa "Fy fan! Man borde åka bort. Långt bort. Och slippa hela det här julhelvetet."
Det var bara gnöl och eländes elände och inget bra och hu så jobbigt och usch och tvi och fan och hans moster.
Jag blev lite negativ själv, ett tag där.
Sedan hörde jag om en dam som slutat att fira jul med sin släkt. "Jag kan väl träffa dem när som helst,"sa hon, "det behöver jag inte göra vid jul, sitta där som en gammelfaster och nicka i ett hörn. Nej tack."
Och så hade hon helt sonika firat jul själv ett tag.
Så ville hon ha sin jul och var glad över det.
"Men, vad sa dina släktingar?" sa reportern.
"Ja, första julhelgerna var det ju ett evinnerligt ringande och frågande om jag verkligen hade det bra. Men sen lugnade det ner sig."

Jag tycker det är strålande, själv har jag ju lagt många släktförbindelser i malpåse och knutit till hårt, en del för att vi absolut inte har något gemensamt, en del för att jag helt enkelt inte kan med dem.
Det är skönt och rogivande och jag har inte ångrat det en sekund.
För, i min värld är det inte lönt att umgås med folk jag inte tycker om, däremot har jag nog blivit softare med åren, förr (ja, du vet, du har ju läst om min arbetskamrat och jag som avskydde varandra högst civiliserat väldigt länge) avskydde jag en del utan att ge dem en chans, numera tycker jag att alla förtjänar en chans, löper det däremot inte väl ut så åker de ut på öronen ur min värld och får fortsätta att leva i sin.
Sedan har vi det där med släkt, blod är tjockare än vatten och så vidare....
Nej.
Det är inte det.
Släkt får man utan att be om det, i vissa fall, guskelöv som vi säger här, i vissa fall så undrar man om det inte är som så att en del är trollbortbytingar som smugit in i vaggan och lagt sig, för man kan för sin själ inte se några förmildrande släktdrag som binder en samman.
Och nu menar jag otrevliga troll, inte de trevliga med guldringar i öronen och rosett på svansen.

Så, det är klart, det finns troll och troll.
Mina troll som jag tycker om, tycker jag om.

Hm, var var vi?
Jo, just det.
Jul.
Om man helt enkelt avlägsnar alla traditioner och "måsten" och "skan" så kan man få en finemang-jul.
Det är jag övertygad om.
Och traditioner kan man skapa själv. Bör man skapa själv. I alla fall en del.
Annars traditionerar man sig bara i gamla traditioner tills man inte vet varför man traditionerar sig fram längs vägen.

På ett sätt tycker jag synd om de som dukar under av alla julkrav, de som förtvivlat försöker att städa hela huset, baka alla kakor och göra sylta tills det sprutar ur öronen. Jag menar, de som egentligen inte vill göra det.
De som vill njuter och har det gott.
Eller de som springer sig halvt galna efter julklappar bara för att det ska vara så, allt medan de skär tänder över julsångerna som skvalar ner över dem i varuhusgångarna.
Det är inte bra att skära tänder. Tandläkaren blir dock glad och det är ju alltid något.

I år, tror jag, att det blir en kattgran åt katterna, med en girland som de kan dekorera som de vill, för det mesta brukar de dock ägna sig mest åt att sparka omkull granen och bita den i grenarna.
I alla fall har det varit så med Asta Katt och Diesel, när han fanns.
I år har dock Styre nöjet att bekanta sig med kattgranen, förra året hade jag ingen, eftersom han var så liten och for omkring överallt som ett skållat troll.
I år är han större och far fortfarande omkring som ett skållat troll, men djärv som jag är, så ska de få sin gran.
Själv ska jag (efter att ha sett hur experimentet med deras gran faller ut) ha en stor gran också.
Tror jag.
Jag är inte säker på hur granen kommer att känna sig av nästan 5 kilo Styre men det kan nog också bli intressant.

Sedan ska jag göra chokladkola till Fimpen, tända adventsstjärnan och vänta på julafton.
Den kommer med Pogues fantastiska "A fairytale in New York".
Det är en tradition som aldrig bryts och den slår heller aldrig fel.