söndag 28 november 2010

De olika arterna på en julmarknad.

Jag hoppas att jag förstörde nattsömnen för en del med mina undringar,
dock är det ingen som har kommit med något svar än, så jag undrar än...

Men.
Igår var jag på gammeljul på slottet i den lilla staden inte långt härifrån.
Det som förbryllade mig mest var alla korvar.
Det var korv överallt.
Vildsvin och tamsvin och älg och jag vet inte allt...
Däremot var det en klar brist på sådant som jag tycker är livsnödvändigt.
Choklad och marsipangrisar fanns bara på ett ställe.

Och....
Hann jag titta på lite människor, då?
Jo då.
Jag förskanskade mig i öppningen till en mörk gång och kunde ägna mig helhjärtat åt det.
Det roligaste är, att står man i öppningen till en gång, så verkar en del människor tänka "Hmm... Kan man gå in där? Har hon varit där inne? Vad finns det där, månntro?" och så piper de fram och sticker in huvudet i gången, tittar sig omkring, ser att det är rena natta, drar tillbaka huvudet, tittar på mig och går sedan vidare.
Jag kallar dem för "de nyfikna." och kan nog räkna in mig själv till dem.
Man vet ju aldrig, vart en gång tar vägen eller hur det ser ut, innan man sett.

Sedan såg jag också många som jag kallar "lok och vagn".
Vanligtvis är det en dam som är loket, hon banar sig väg fram i slottsgångarna, stannar vid försäljarna, smakar och säger "Hör du, Gösta, kom och smaka på det här!" och vagnen Gösta seglar upp snett bakom, smakar och säger "Hmm..." varvid loket förkunnar "Det här blir bra, det tar vi!" betalar sin korv, eller sill, får den i påse och svänger påsen snett bakom sig så att vagnen kan ta hand om den.
Sedan fortsätter lok och vagn runt i rummen, tills loket slår tvärbroms och säger "Nej, hör du, nu vänder vi!" Och vagnen Gösta som gått i sina egna funderingar törnar in i lokdamen, ryster till lite och säger "Hmm." och vänder på en femöring.
Jag tror att vagnen Gösta skulle vilja befinna sig precis överallt utom just där, i tomteland med sill och korv.
Jag tror att Gösta vill hem och läsa tidningen i lugn och ro.
Men lok och vagn går ihop, det vet vi ju alla, så de tuffar vidare.

Sedan har vi de som "Inte ska ha nåt men ska smaka på allt och avfärda det"
De seglar fram som små vikingaskepp, smakar, fryner och fräser och går vidare medan de pratar om att "Julmarknaden på Skansen, där finns det saker!"
Jag tror att de små vikingaskeppen trots sin motvilja ändå är tämligen mätta när de väl går hemåt. Dock inte belåtna.

Sedan har vi de blyga. De står i utkanten och kommer aldrig fram till smakproven. De vill men de gör det helt enkelt inte. För det är lite jobbigt att tränga sig fram, och sedan, om man provsmakar, och det inte är gott, då känner de sig tvungna att ändå kanske köpa lite, för man fick ju smaka och det är jobbigt att bara gå...
Så de tvekar och tittar och tvekar lite till.
Ända tills de kommer till ett ställe där de vet att de tycker om utbudet. Då handlar de och de handlar rejält. Och kan gå hem, ganska nöjda ändå.

Sedan finns det de som står i öppningar och tittar på folk.
De tittar och tittar och har det gott.

Jag till exempel.
Ända tills jag upptäcker en annan människa, i en annan öppning, som står och tittar på mig.
"Vafalls!?" tänker man då. "Vad står den där människan och glor på? Så ohövligt! Usch!" och så traskar man vidare. Smått påkommen med att titta på någon som tittar tillbaka med samma nyfikna blick...

lördag 27 november 2010

Alldeles för mycket tid.

Jag kom på en sak i förrgår natt.
Finns det någon frukt man kan äta som inte lämnar rester efter sig?
(Jo, jag vet... Jag har alldeles för mycket tid ibland...)
Än så länge har jag inte kommit på någon.

Och den här är fin med...
Varför står alla klockor i reklamen på 9 minuter i 10?
Jag har vetat det.
Men minns inte längre...

Så där.
Nu har ni något att grubbla över om nätterna ni också.
Så slipper jag vara ensam om att vara vaken om nätterna...

onsdag 24 november 2010

Han styr, han....

Snön fortsätter och faller. Mellan 5-10 cm kan vi räkna med.
Hurra!
Jag kan knappt tygla mig förrän jag får frusta ut som en islandsponny i snöeländet och njuta, njuta, njuta av den kalla, friska luften!

Nävars.
Jag tittar ut och förbannar och fryser och tofflar omkring i de tofflor som mina snälla vänner gett mig så att jag lugnt kan utstå attacker mot fötterna från Styre.
Styre och jag har en väldigt speciell relation, när jag tänker på det....

Allt från start så har han visat med hela tassen att han bestämmer.
Antagligen bars han in i det här hushållet och bestämde direkt att varken Asta Katt eller jag var kapabla att ha kontroll.
Godtroden som man är så fogade vi oss från start.
Han var ju så liten.
Så söt.
Och så genomgullig när han sprängde fram över golven och tillrättavisade oss så fort vi gjort "fel".

Vilket innebär att nu har jag 4.9 kilo katt som tror att han är chef över oss allihop.
Ibland har jag gjort misstaget att tillrättavisa honom, genom att sätta ett finger på hans nos, titta honom djupt i ögonen och säga "FYYYY!" med barsk stämma.
Då smalnar hans ögon och en framtass smäller till på fingret som irriterar hans nos.
Inte med klorna ute, men han markerar definitivt att här ska ingen komma och fya honom.

Ibland kan jagar han mig fram och tillbaka i hallen, det tycker vi båda är skoj. Sedan slänger han sig kvickt fram, kopplar tasskrok med framtassarna runt mitt smalben och nafsar.
Det tycker Styre är skoj men jag kan tygla min glädje då.

Ibland ligger han och sover i gungstolen. Då kommer jag och vill sätta mig.
Det ska jag ge fan i, tycker Styre.
Gungstolen och pläden i gungstolen är hans.
Jag får sitta någon annanstans.
Vanligtvis gör jag det också.
Jag är definitivt väluppfostrad vid det här laget.

På natten, när han går och lägger sig, givetvis sist av alla så jamar han.
Som jag förstått det, så vill han att vi alla ska lägga märke till att nu, nu ska han sova.
Sedan ställer han sig på mig, hummar och diskuterar hur trött han är.
"Gå och lägg dig!" muttrar jag.
Det hindrar honom inte från att lägga ut texten ytterligare om hur trött han är, vad han gjort under dagen och vanligtvis slutar det med att jag hummar trött tillbaka.
Då är Styre nöjd.

Sedan ställer han sig bredvid mig och faller ihop som en brädhög på stället.
Andra katter brukar sno omkring innan de ska sova, men sån't larv håller inte Styre på med.
Han ska sova.
Han faller.
Han sover.

Men inte förrän de obligatoriska klapparna bakom öronen.
Två, ska det vara.
Klappar man en tredje gång blir han irriterad och daskar till med tassen.
Sedan ska det vara tyst.

Styre tycker inte om att någon stör honom när han sover sin ack så viktiga sömn.
Min sömn är det däremot inte så viktigt med.
Mitt i natten kan jag väckas för att han kommit på att "Hördu, Asta är väl för jäkligt tjurig, eller vad tycker du, jag menar, jag ville ju bara leka, men hon dammade ju till mig något så ända in i storskogen igår mitt på dagen, är inte det otrevligt? Är det inte? Du? Va? Hör du? Sover du? ÄR INTE DET OTREVLIGT, SA JAG!?"

Jo, nu vet jag ju inte om det är så han säger, men jag tror det.
Han ger sig i alla fall inte förrän jag mumlat med och nickat.
Sedan faller han ihop som en brädhög igen och sover belåtet.

Mornarna har han koll på också.
Ställer sig ovanpå mig och plirar förtjust när jag yrvaket tittar upp.
"Ska du sova länge till? Gå upp nu. Jag vill ha mat. Töm lådan. Jag vill ha mat. Gå upp. Töm lådan. Gå upp!"
Jag säger inte emot.
Jag går upp.

Så fort lamporna tänds förvandlas han och Asta Katt till galna racerförare som sladdar omkring i hela lägenheten, rusar in i väggar och jagar varandra så att de smäller in i mina stackars smalben.
Det är som de tänker, "Åh, äntligen morgon! Vi har längtat efter det här hela natten!"
En morgon beslöt jag att famla mig fram i mörkret, bara för att få lugn och ro.
Det fungerade. Katterna var lugna.
Men nu vet jag inte om det är så mycket bättre att köra stortårna med kläm rakt in i trösklar och stolar och bord, till priset av lugn och ro.
Armbågen mådde inte heller väl av att slå i dörrposten.
Och när jag tände ljuset, så kan jag nästan svära på att katterna satt och flinade åt mig.
Jag är inte säker.
Men nästan.

tisdag 23 november 2010

Jag lovar att jag faller.

"Snön faller och vi med den" sjöng Lundell förra seklet.
Det är så sant som det är sagt.
Släpp ut mig i snön och jag lovar att jag kommer att stå på öronen så att det står härliga till.
Jag har talang för sådant.
Inte för att jag vet vad man ska med en sådan talang till, men är det något jag är bra på, så är det att ramla i snö.

Givetvis har jag också bosatt mig i den delen av staden dit snöslungorna inte kommer i första taget.
Det ska inte vara för lätt att bo, tycker jag.
Inget är så upplivande som att sticka ut huvudet och stå upp till knäna i härlig nysnö.
Det är danande för karaktären och ger dessutom grannarna ett leende när man meddels flamingohopp skuttar sig fram till soptunnan, som;
(surprise!) har ett halvmeter högt snötäcke på locket, så att när man släpper locket, (hastigt, givetvis, för det är kallt som fan och man vill in) ser till att man blir vackert pudrad i ansiktet.

Dessutom har jag sett till att jag har stadens värsta backe att ta mig ner för.
Träden längs med gatan är min bästa vän.
Jag stapplar lite långsamt fram, får fart, slänger ut med armarna och omfamnar ömt varje träd på nervägen.
På hemvägen brukar jag ta tag i dem och dra mig upp när det är halt uppåt också.
Jag är en trädkramare av rang.

Och så har jag skoskav.
Mina fötter är invanda på gympaskor och varje vinter så tänker dessa fötter, "Är hon helt bindgalen, vad är det här för skor? Stora, tunga, klumpiga skor? Var är Reeboken? Det här ska hon inte komma undan med!"
Och så ger de igen med skoskav precis överallt.

Vad jag tycker värst om, är när jag hasar nerför backen och blir omsprungen av hurtiga människor som inte verkar känna av halkan ett dugg.
Där kommer de, med solsken i blick och travar fram som små ponnies, andedräkten står som rök i en skorsten och de tjattrar glatt med varandra och svänger med armarna när de går förbi mig, som hasar fram i slow motion.

Sådan var jag också en gång i tiden.
Oförskräckt och dum.
Vänta bara tills de kommer upp i min ålder och utan ansträngning kan ramla omkull bara genom att stå still på en lagom hal fläck.
Jag pratade med en tjej på gymmet i förra veckan...
Hon sa "Jag hatar när det är halt, jag känner mig fram för varje steg, man går ju som en kommandosoldat!"
"Jaa!" sa jag.
Och hon har ju helt rätt, de hasande försiktiga stegen, huvudet som går som en vindflöjel och snabbt tassande där man bedömer att snabbt tassande går bra.
Så, ser ni någon tassande och hasande i min backe, kanske gluttande fram bakom ett träd som ömt kramas av en figur som kikar fram lite lagom ängsligt, det är bara jag på väg ut.

måndag 22 november 2010

Jag vill nog helst vara egen.

Jag satt här och tänkte på vad jag helst av allt vill bli när jag blir stor.
"Excentrisk!" tänkte jag.
Och så slog jag upp det...
1) som ligger utanför l. avlägsnar sig från medelpunkten o. d.; särsk. mat. om cirklar: som icke hava samma medelpunkt (motsatt KONCEN- TRISK), om ellips o. d.: avdikande från den cirkelrunda formen; tekn. om maskindel o. d.: som är placerad l. har sin axel l. stödjepunkt o. d. utanför centrum; om tryck: som ej värkar i en kropps axelriktning; äv.: som icke är centralt belägen o. d. En excentrisk cirkel.
2) bildl. om person l. ngns läggning l. uppträdande o. d.: som på ett uppseendeväckande sätt- avviker från det vanliga o. regelbundna, underlig, egen, 'konstig', överspänd.

A
tt avlägsna sig från medelpunkten, är inte dumt, tänkte jag. Enda problemet är ju att jag inte är en cirkel. Visserligen har en del av min kropp definitivt börjat gå mot det cirkelrunda hållet, men inte helt och hållet.
2an då?
Som på ett uppseendeväckande sätt avviker från det vanliga och regelbundna?
Nja.
K
an man inte bara få avvika från det vanliga och regelbundna på ett icke-uppseendeväckande sätt?
Det är ju inte som att jag vill ha uppmärksamhet... Hmm...
R
esten då?
Underlig, egen, 'konstig', överspänd.

Mjaa...
Underlig. Jo. Lite underlig. Men inte så underlig så att det står ut.
Egen?
Definitivt!
Egen är en bra sak att ha! Egen är eget. Bättre blir det inte.
"Konstig"
Hmm.. Det låter ju lite så där. Konstig och konstig. Mja...
Överspänd?
Det låter lite för aktivt för att vara jag. Jag är mer underspänd skulle jag säga.
Laid back och allt vad det heter.
Lite Nalle Puh med tassen i honungsburken och allt det där.

Min version av excentrisk är nog helst att vara egen.
Som min vilde fars släkting Tekla...
Hon hade ett namn om sig i byn för att ha hoppat över gärdsgårdar som den en kalv när hon var ung.
"Hon bara hivade upp klänningen en bit och flög över gärdsgårdarna!" sa folk. "Du skullle ha sett henne..."
Jag minns att jag såg ett foto av henne och hennes tvillingsyster. Tekla kunde man lätt urskilja, med armarna kavat i sidorna och vegamössan på svaj.
När jag mötte henne var hon gammal, i fysisk ålder, men lika ung som jag som var tio...
Jag minns hennes tältklänningar med blommor på och vegamössan som hon fortfarande bar, nertryckt över stålgrå lockar.
Hon hade en genomträngande gråblå blick och någonstans minns jag att jag trodde att hon såg allt.
Hon hörde allt också fast hon låtsades inte om det. När hon ville kunde hon visa upp en remarkabel brist på att höra oss andra. Men sänkte vi rösten så hörde hon utmärkt.
Jag minns att hon brukade sitta i sin gungstol, bekvämt tillbakalutad, lätt trummande på armstöden och helst plötsligt ryta i "Va!?"
När vi andra sedan landade i soffor och fåtöljer igen så log hon som en buspojke.

Sån vill jag bli. Höra när jag vill och inte höra ett dugg när det passar mig.

Hmm.... När jag tänker på det, kanske är jag på väg att bli egen ändå...
Min ringklocka har inte fungerat på väldigt länge.
Ett tag tänkte jag byta batterier i den, speciellt första tiden när vänner sa "Hör du, din ringklocka fungerar inte!" när de väl blev insläppta efter att ha bankat på dörren ett tag.
Men sedan vande vi oss allihopa, så nu knackar alla utan att ens (tror jag) testa ringklockan.
Och!
Sedan kom jag på en sak.
Att inte byta batteri är ju det ultimata sättet att hålla folk borta som man ändå inte vill träffa.
Jag menar, om man är försäljare eller trospredikare (tros-predikare som i tro, inte trosor, men å andra sidan, i den här världen förvånar mig inget längre, så det kanske finns både trospredikare av bägge slagen. Vem vet?) så vill det nog till att man är väldigt sugen på att lägenhetsinnehavaren ska öppna dörren för att man ska ge sig till att knacka...
Jag menar, det är lite mer påträngande att knacka på en dörr än att ringa på en klocka, eller är det jag som är ytterst finkänslig av mig?
Jag vet inte.
Men jag vet att jag inte haft några julförsäljare (ja, inte sådana som försöker sälja jul, men du vet, saker till jul, tidningar och sådant....) eller folk som velat berätta för mig att jag har en stående inbjudan till en bbq i den undre världen om jag inte passar mig.
Lugnt och skönt har det varit.
Så jag tror inte att jag byter batteri.

Eller också gör jag det.
Så att jag kan slå upp dörren när mina vänner kommer och säga i ljuv ton "Varför använder du inte ringklockan?"
Hmm... Jag får fundera på det....

fredag 19 november 2010

Inte ens han ville prata med mig...

Igår hade jag en så fruktansvärd huvudvärk att det kan gå till historien som alla huvudvärkars urmoder.
Hade jag kunnat så skulle jag ha skruvat av mig huvudet och lagt det på hatthyllan tills det blivit bättre.
Det kunde jag tyvärr inte.

Så jag gick med huvudvärk och ett stort gråsvart moln med blixtar över mig genom dagen.
Jag var dyster och grå och svårmodig.
Kände mig ensammast i världen.

Men så ringde telefonen.
"Jaa!?"
"Är det Ulvstrumpa Ulvstrumpson?" kvittrade en glad herre.
"Jaa" mullrade jag dystert som en begravningsorkester.
"Ja, hej, jag ringer från Mummelilull AB." sade han och lät lite tvekande.
"Jaha..." dånade jag dystert.
"Jag har, eller, vänta lite, ringer jag olämpligt?"
"Njae..." sniffade jag tungt i luren.
"Det här är ju absolut inte något brådskande!" sa han snabbt.
"Nähä.." sa jag svårmodigt.
"Jag menar, det här är inget vi behöver ta nu, jag kan ringa igen."
"Jaha..." suckade jag.
"Ja, så gör vi! Jag ringer en annan dag. Tack och hej!" sa den stackars telefonförsäljaren som antagligen var övertygad om att livets alla jävligheter drabbat mig och förskräcktes vid tanken att jag kanske skulle vilja lätta mitt hjärta för honom.
"Hej hej..." ekade jag.


Tänk, inte ens telefonförsäljare vill prata med mig, tänkte jag dystert.
Blev dock lite muntrare när jag tänkte att det måste ju vara något av en bedrift.
Men bara lite muntrare.

Idag är det dock bättre.
Vill inte byta huvud med någon annan.
Däremot väder.
Jag har snö och jävligt kallt, ska vi byta?

onsdag 17 november 2010

Låt inget hindra dig!

Har ägnat mig åt att skriva små blogginlägg hos mina bloggvänner.
Man kan tro att inspirationen har tagit slut efter det.
Men nej.
Jag känner mig inspirerad och motiverad.
Speciellt efter ett inlägg hos Cicki, (och nu är jag så i gasen att jag inte orkar leta upp hur man länkar utan säger och pekar med hela handen att: Länk till henne hittar ni på vänster sida! Där" Ser ni?") om att man upptäcker att man har svårt för hur orden ska komma ut rätt. Eller stavning.

Jag säger som så, att skit i det!
Har du något att säga, så ska inga felstavningar, kommateringar eller något komma i vägen för din lust att skriva.
Det går fram ändå!
Man behöver inte veta hur ett ord stavas exakt, man ska utveckla språket, inveckla det, men för guds skull aldrig avveckla det.
Språket ska vridas om som en blöt handduk och med jämna mellanrum daskas i ansiktet på folk som behöver väckas upp ur törnrosasömn, det ska kittla mellan tänderna och fnittra på papper och datorskärmar!
Språket ska mysa med dig och vara som en fluffig filt när du vill och ibland ska det tredskas och nästan behöva pressas ut med sil.
Man ska ha skoj med språket!
Man ska tamme fan göra precis vad man vill med det, så länge man gör något!

Vad andra må tycka och tänka om hur man säger eller inte säger saker är helt egalt, höll jag på att skriva.
Så är det kanske inte, men du vet ju, eller hur, glädjekänslan när du skrivit något och fått ur dig vad du ville säga och känner dig så förbålt nöjd och glad?
Du vet, visst?
Låt aldrig något hindra dig från att känna det.

Eller känslan av när man rivit av sig ilskan på någon sida och känner sig lugn.
Den är inte dum.
Eller fått tröst av någon som skrivit något snällt.
Inte fan sitter man då och hakar upp sig på om den personen skriver "Du är bra, jag tyker om dej."
Nej.
Det gör man inte.
Man tyker om den personen okcså.
Så det så!

lördag 13 november 2010

Åh! Åh! Åh!

Åh, vad jag nyser!
Snart faller huvudet av.
Eller lättar som en ballong och flyger iväg.

Men, faktiskt lider jag inte lika ohämmat som jag brukar.
Inte än, peppar, peppar, ta i trä.
Jag har nämligen massor med böcker som bara väntat på det här.
Åh!
Och choklad i skafferieskåp.
Åh!
Med chili i!
Åh!
Och chips.
Åh!
(Nej, matlusten är det inget fel på.)

Sitter också och pratar med Fimpen och kom på att jag kan göra potatismos.
Med grädde!
Herregud så gott det är!
Sedan kan man avsluta med en liten klick smör för att göra moset glansigt.
Åh!

Senare i kväll kan det också eventuellt bli en Guinness framför tvn.
Åh!

Och på tvn ska det vara John Pinette!
Åh!
För se, det kan jag bestämma själv, tack vare den lilla dvdn jag händigt har förskaffat.
Jag kommer att skratta eller nysa huvudet av mig.
Frågan är vilket som händer först.

torsdag 11 november 2010

"vari jag kränger ett gosedjur över skallen och känner mina manliga sidor..."

Egentligen är det märkligt att jag har några vänner kvar.
Det slog mig igår, efter att en vän ringde, mitt när jag var i "Slutet på Mr Y" och det var rysansvärt spännande.
"Heeej," sa hon.
"Hej." sa jag korthugget som en revisor i full färd med att såga bokslut.
"Vad göör du?"
"Läser en bok. Var det något speciellt?"
"Nej. Bara pratsjuk."
"Jaha. Jag är inte speciellt pratsjuk, jag vill fortsätta att läsa."
"Okay, då hörs vi." sa hon.
Så lade vi på.
Sedan efter några kapitel, när författaren verkligen fått det att gå runt i huvudet på mig drabbades jag av lite samvetskval.
Lite kunde jag väl ha pratat?
Men jag hade ju inget att prata om?
Och jag var inte upplagd för att lyssna heller.
Inget jag ville säga och jag har så förbålt svårt för prat som bara är prat och inte leder någonvart.

Jag tog en test någon gång, på någon obskyr sidan på nätet, där man kunde utläsa om man hade närmare till sin manliga sida eller sin kvinnliga.
Jag hade definitivt väldigt nära till min manliga sida.
Det kom inte som någon överraskning i och för sig.

Vänner har sagt att jag resonerar som en man, i vissa fall, som till exempel när de är kära i något hopplöst fall och jag säger (och ja, jag vet, återigen låter jag som om jag vore Gudfadern, men det ligger nog tyvärr i min natur, det också...)
"Gör dig av med honom. " eller i mina riktiga skarprättarögonblick "Vad håller du på med? Nu får du skylla dig själv."

Samma sak med småprat.
Jag har inget tålamod att höra om vad vilt främmande människor har haft för sig, vad de kan tänkas ha för sig och hör mig själv säga med ojämna mellanrum "Du förstår att det här är totalt ointressant för mig, va? Jag har ingen aning om vem du pratar om och jag har inget intresse av vad de kan tänkas göra."

Kanske borde jag bli mildare i min framtoning, tänker jag ibland.
Å andra sidan, är det inte bättre att ärligt säga att "Nej, jag vill inte/har inget intresse/ bryr mig inte."
I stället för att sitta och tänka på annat medan folk pratar och tror att man lyssnar?
Jag tycker nog det.

Mina vänner får min fulla uppmärksamhet när de behöver det, men inte när det ska ägnas tid åt recept, prat om människor som är ointressanta eller när det ska småpratas om ingenting alls.

Sanningen är väl också som så att jag inte begriper mig på småprat för småpratets skull.
Jag förstår inte vad det ska vara bra för.
Eller jo. Det gör jag ju.
Det är en social funktion att småprata lite i sällskap.
Det vet jag.
Nu är jag ju inte så där fruktansvärt social i sällskap som inte intresserar mig.

Hmm, ju mer jag tänker på det, ju mer känns det rimligt att jag har väldigt nära till manliga sidor.
Ta det här med blommor, till exempel.
Jag vill inte ha blommor i present av män.
De går inte att äta. Skräpar ner. Får katterna att gå bärsärk.
Bara problem, kort sagt.

Choklad däremot!
Choklad har ett syfte.
Det kan man äta. Det smakar gott. Det ger en ljuvlig känsla.
Eller parfym!
Det luktar gott. Ger en ljuvlig känsla.
Eller en bok!
Den smakar gott. (om man ska tro Styre och Asta Katt...)
Har ett innehåll och ger (förhoppningsvis) någon slags känsla.

Men blommor.
Nej.

Eller kläder.
Jag är i det närmaste helt ointresserad av shopping.
Jag förstår inte tjusningen i att följa med i trender.
Kia och jag var i Tranås förra veckan, ramlade in på Åhléns och började prova mössor.
"Åh! Den här!" sa jag, när jag fick på mig en lurvig rosalila mössa som gick ner över öronen, du vet, en sådan man hade när man var barn?
Till saken hör kanske att jag såg komplett inte klok ut.
Jag såg ut som om jag krängt ett gosedjur över skallen men som jag sa "Det kommer att bli jävligt kallt, den här fryser jag inte i, och om man kan bjuda folk på ett leende, så?"
"Jaa..." sa Kia.

Men sedan slog det mig.
Andra skulle ju kunna komma i en likadan.
Då är det ju inte alls lika roligt.
Hur kul är det att gå på stan och se att tio andra har likadan mössa?
Jag tror att Kia inflikade att det kallas för mode.
Jag hängde tillbaka mössan.
Jag vill vara själv om att se ut som om jag har gosedjur på skallen, annars får det vara.

Hm, jag flöt lite från ämnet, där va?
Men jo.
Definitivt visst manligt beteende i mig.
Absolut.
Det är jag nöjd med.

onsdag 10 november 2010

Alltings jävlighet i en skön mix...

Världen är upp-och-ner.
Bara så att ni vet det.
I Staterna säger en snubbe att de har världens bästa hälsoprogram och någon annan funderar på att ha Sarah Palin som värd för ett naturprogram...
Här i Sverige så översvämmas vi med papper, papper och som om det inte vore nog, ännu mer papper om man har oturen att inte ingå i arbetsstyrkan någonstans.
Det ena pappret kan lätt ersätta ett tredje som man inte fått än allt medan ett fjärde cirkulerar i faggorna just när man tagit ett lättat andetag och tror att "Nu, jävlar, nu är jag klar!"

Samtidigt kommer snön för att toppa lagen om alltings jävlighet.
Och kom inte och säg att "Det lyser upp så fint!" eller "Det är så skönt med riktig kyla" för då jagar jag dig med moppen jag har stående behändigt här.

Har också en konversation med en vän, det gamla vanliga om att placera problemen där de hör hemma.
Jag är en stark anhängare av det.
Man får inte låta andra människors tankar och åsikter om sig själv sätta sig på en som ett klister.
Vill folk prata, så låt dem prata.
Allt medan du går vidare med ditt liv och till syvende och sist så är ju du, den enda som verkligen vet vad som gäller i ditt liv, eller hur?
"Det är inte lätt..." sa hon.
"Vem fan har sagt att det ska vara lätt?" sa jag, "Det är inte lätt, men det går."
Och fram för allt:
När man själv insisterar på att leva sitt eget liv, oberoende vad folk må tycka och tro, så mår man själv så mycket bättre, allt medan de andra är upptagna med ens liv och glömmer bort att de har ett eget liv, som de kanske borde ta i tu med.

Sedan är det ju också som så; att man måste låta folk få tro...
Men....
Man får inte göra det till sin egen tro.
Om det inte stämmer, vill säga.
Då kan man göra det så mycket man vill.

Och ja.
Världen är upp-och-ner.
Bäst att limma fast sulorna i taket så att man inte ramlar av...

onsdag 3 november 2010

Sicken otur.

Sicken otur.
Storm och regn.
Och jag som skulle putsa fönster.
Sicken misär!
Nu får de vänta tills nästa gång jag känner mig putslustig.

tisdag 2 november 2010

Jo, det bor nog en vandal i mig...

För övrigt har jag en tanke.
Ja, jag vet, som vanligt...
Saken är den att Kia och jag slet dän en korkmatta igår och det är ju så in i helvete hälsosamt roligt!
Det slog mig, att det är en definitiv otjänst att lämna allt sådant här med rivande och slitande åt männen.
För det är ju så, eller har jag fel?
Jag menar, att det är männen som oftast gör det?
Och ja.
Säg gärna att jag har fel.

(Ja. Detta är ett av de få tillfällen jag tillåter att någon som helst annan säger att jag har fel, så passa på!)

Allt det här rivandet får min själ att sjunga.
Det är något befriande att inte behöva vara rädd om saker och ting, att själva målet är att riva ner, ta bort och frilägga.
Det är något förbannat skönt att sparka bort en spånplatta eller att riva dän en korkmatta med händerna, det är underbart befriande att slänga saker genom att öppna en balkongdörr och sedan nöjt höra "BRAK!" när det landar på gräsmattan.
Jag vet att jag sagt det förut, men det bor definitivt en vandal inom mig.
En härjande hunner, som Lundell kanske skulle sagt.
Dock, en ganska fridfull hunner, så länge jag inte har ett hus att sätta händerna i....

Kia tittade på mig igår och sa "Det här är en sida som du inte visste att du hade inom dig, eller?"
Det har hon helt rätt i.
Å andra sidan har aldrig någon frågat mig förut om jag vill hjälpa till att riva i ett hus.
Tänk vad jag gått miste om i alla dessa år.
Nu kan jag knappt se en heltäckningsmatta eller ful korkmatta på bild utan att jag mentalt griper efter kofoten.

Sedan är det själva grejen att man vet att återuppbyggelsen väntar.
Det kommer något fint ur det här och igår, när skymningen föll och vi stod ganska så uttröttade och såg det gamla brädgolvet skimra så var det närapå magiskt.
Så länge sedan som det är, sedan någon gick över de här bräderna så var det nästan ändå som så att jag trodde att om man lade sig ner med örat mot bräderna så skulle man höra tassande fötter.
Kia sa att "Nu ska golvet invigas" och började ta av sig skorna och strumporna.
"Ska du gå barfota?" sa jag.
"Ja. Sådana här golv ska gås på barfota." sa hon.
"Det är sant..." sa jag och sedan gick jag ner till bottenvåningen, för en del saker ska man göra helt ensam, som att gå barfota på sitt egna brädgolv i skymningen för första gången.

Det här verkar ju bli en bra dag.

Det här verkar ju bli en bra dag.
Började så smått med att stampa lillkatten (som vi alla vet inte är så liten numera) på svansen imorse så att han vände sig om, blängde med tusen eldar i ögonen och sa "WAuuu?"
(Jo. Som tur är, det var inte så hårt.)

Sedan gick jag in i sovrummet, drämde till mig själv med hurtsdörren rakt i knäet så att jag böjde mig framåt och såg stjärnor och planeter som inga astronomer skådat.

Antagligen är det ett stort, svart moln över mitt hus just nu, fyllt med svordomar, tandagnisslan och Styres förbannelser över sin klumpfotade matte.

måndag 1 november 2010

Jag marscherar inte i valstakt.

Jag funderar en hel del på Ullared för närvarande.
En del säger att de aldrig kan tänka sig att åka dit, en del åker dit så ofta de kan.
Det som fascinerar mig mest är de som är så konsekvent nedlåtande, ungefär som om värdet på en vara och bristen på köer gör att varan är värd mer.
Som om det vore finare att handla på det ena eller andra stället.
Till syvende och sist handlar det ju om kommers, eller hur?
Det blir inte finare även om det har stått guldlaminerade försäljare med pepsodent-leenden och hållit i ens handväska samt hjälpt en att tränga ner fötterna i ett par skor än om man suttit med hundratals andra på en bänk i en "vanlig" affär och själv skåpat ner fötterna i ett par skor.
Tror man att det är finare så är man blåst.
Både mentalt och på pengarna man lade ut.
Så är det.
Och du vet ju, att jag har aldrig fel, eller hur?

Själv har jag inte varit på nämnda Ullared sedan barna Hedenhös var inne och handlade pinnar till brasan men jag följde det med spänning på tv'n...
Det är som att se en annan värld som jag inte hör hemma i och jag ska ärligt tillstå att jag inte riktigt begriper tjusningen.
Å andra sidan så avskyr jag shopping med en glödande passion så det är kanske inte så märkligt.
Men jag uppskattar att ha tillfälle att titta in i andras världar och leka med tanken på att göra det till min också, om jag vill...
Vem vet? Jag kanske skulle älska det?
Åka upp och ner i rulltrapporna, ta en fika med de andra shopp-sugna, rulla en kundvagn fram och tillbaka i gångarna och komma hem med massor, massor, massor av grejer!

För när jag sitter här och funderar så tänker jag på att det är själva utförandet av handlande som jag avskyr, jag har inget emot att komma hem med fina saker, det är just själva transportsträckan som tråkar ut mig.
Kanske borde jag ha en sådan här personal shopper, någon som jag kunde skicka ut med kamera och visa sakerna och så kunde jag sitta och skicka sms som säger "Köp", "Ta bort!" och så vidare.
Det skulle jag gilla...

Om du frågar mig så är den enda shopping jag tycker om böcker och loppisar.
Då har jag tålamod, minsann.
Böcker finns dessutom ofta på loppisar, just nu har jag en favorit, där det verkar vara någon som har likadan smak som mig som ofta lämnar in sina böcker, människan har också den trevliga vanan att köpa nyutkomna böcker och läsa dem så snabbt att jag ena dagen kan stå i affären och läsa omslaget för att nästa dag ramla in på loppisen och hitta samma bok där till ett vrakpris.
Den människan tycker jag mycket om.
För att inte tala om att han eller hon inte ägnar sig åt att göra hundöron på sidan, spilla kaffe i boken eller skriva sina omdömen i marginalen.
Rackarns trevlig människa, som sagt!

Hmm, det var något mer jag skulle säga...
Jo!
Telefonen!
Den är icke längre.
Det blev återköp på den och sedan gick jag en sväng i butiken, för att se vilken annan jag skulle ta.
Jag blev så o-lycklig igen.
Så där riktigt o-lycklig så att jag önskade alla mobiltelefoner åt helvete och morrade i mina tankar att "Jag vill inte ha en telefon som wappar,bluppar,facebookar,blåtandar eller marscherar i valstakt, jag vill ju för fan bara ringa!"
Sedan marscherade jag själv ut, dock inte i valstakt.