fredag 29 oktober 2010

Jag gör hellre onytta.

Smått stressad och ja, jag skjuter upp igen.
Dammsugaren står och tittar uppfordrande på mig och sängen ska dammsugas och golven ska dammsugas och sedan ska jag gå i närkontakt med den illvilliga svinpälsen till mobil som jag köpte genom att åka in till stället därifrån den kommer, lägga upp mobilen på disken och yla "Den fungerar inte! Hjääälp!"

Jag ser fram emot det. Mycket.
Kameran fungerar, skulle du fråga Asta och Styre skulle de säkert säga att "Hon dyker ju upp precis var som helst med den där förbannade kameran framför ansiktet!"
För så är det.
När de minst anar det så står jag där och fotar.
Styre gäspar varje gång blixten går av vilket gör att han ser fullkomligt rosenrasande ut, Asta blundar varje gång.
Matte svär.
Katterna flinar.
Och ja.
Om mitt tålamod vill så kommer bilderna här någon gång.

För övrigt har jag funderat mycket på det här med olycklig, du vet, jag skrev ju det, i förra inlägget att jag sa att jag var så olycklig.
Nu menade jag inte olycklig utan o-lycklig.
Jag har för mig att det var någon som sa att folk uppåt ofta sätter ett "O" framför olika ord,
oglad, otrött och så vidare.
Jag tycker att det är helt strålande!
Idag är jag fortfarande smått o-lycklig över telefonen, opigg, odammsugarsugen och omotionervillig.

För övrigt har jag totalt snöat in på folk som bor i hus på tv'n.
(Ja, jag vet. Folk bor för det mesta i hus. Jag har märkt det. Men folk som ska göra om sina hus till jag vet inte allt... Eller bygga ett nytt hus. Eller göra en restaurang av en lada. Jag tittar och tittar och blir imponerad av folk som följer sina drömmar, hur galna de än må vara. )
Sedan går jag ut på balkongen och slänger ett öga på det lilla huset som ingen verkar ha köpt och jag funderar på om det inte är kallt för huset att stå helt obebott och ovarmt.
Och jag kollar på hus på nätet.
Hittade ett härom dagen.
Med visthusbod, fd loge och ladugård (hur blir ett hus före detta loge? vad har de gjort där inne? och vad är det nu?) och insynsskyddat.

Sedan tänker jag på mitt torp.
Det är säkert kallt för det att stå ute om nätterna nu.
Egentligen borde jag lära mig att virka (igen) och virka en husvärmare.
I lila och rött och rosa.
Så att alla lägger märke till att här, här ligger ett hus som någon bryr sig om.
Måhända en person med ett märkligt färgseende, men ändå, ett hus som brys om.
Kanske ska jag sätta på reflexer på det också.
Stora, fina reflexer.
Folk skulle komma i horder för att beundra mitt torp.
Och till jul kan jag klä in det i girlanger, sätta en gran på takåsen och låta tomtar kika fram bakom hörnen.
Jag ska fundera på det...

Och ja.
Jag vet..
Det fungerar inte att skjuta upp mer, hur mycket jag än låter tankarna vandra så nog känner jag dammsugarens närvaro.
Lika bra att gå och göra nytta, som det så vackert heter.
Fast jag skulle hellre göra onytta.

onsdag 27 oktober 2010

Jag blir gaaaaleeeen!!!

Jag blir gaaaaleeeennnnnn!!!
Igår när jag tydligen var helt jävla sinnesförvirrad och inte borde ha släppts utanför dörren så bestämde jag mig för att skämma bort mig själv.
Jag fyllde ju år, gubevars!
Hur firar man bättre än genom att åka till en butik och slå sig lös fullständigt bland hyllorna?
Genom att till exempel skämma bort sig själv med en splitterny digital-kamera.
Och sedan, när jag troligen var helt bortom mänskligt förnuft också slå sig lös med en ny mobiltelefon, för att "Jag har ju haft min sedan barna Hedenhös traskade runt i skogen och den är så fin och den är ju så nersatt och den är ju lila och förtjänar inte jag att skämma bort mig själv en aningens aningens just idag när jag fyller år, fallera?"
Till saken hör också att jag är en idiot när det kommer till andra tekniska saker förutom datorn...

Skämma bort sig, var ordet, sa Bull...
Nu är jag så förbannat förbannad att det är ett under att jag inte sprutar ånga och är explosivt tegelröd i ansiktet.
Redan igår stupade jag när det kom till en så enkel sak som att få ihop kontakten med kontakten till kameran.
Ringde en vän (på den gamla trotjänarmobilen) och sa med panik i rösten att "Det går inte och det står att man inte får använda våld!"
"Lugn," sa han.
Varvid jag ylade som en ilsken räv tills han sa "Jag kommer strax..."

Så där satt jag. Ylade och morrade.
En annan vän ringde för att prata av sig, det fick hon inte, jag ylade och gick på som en ångmotor tills hon också sa "Lugn, han kommer väl alldeles snart, sa han inte det?"

Och så kom han, utan brännvinskrus men med ett frejdigt leende, bände loss småsakerna ur mina händer, fixade ihop kameran på ett litet kick och sa "Det är en fin kamera, det här, du kommer att ta många bra bilder med den."
Och så började han pilla och peta och visa alla moderniteter som fanns, varvid jag gömde huvudet i händerna och stönade "Jag är så olycklig, så olycklig, jag begriper inte allt det där!"
Vännen sa att jag skulle börja begripa, det är bara att pröva sig fram, sa han.
Så jag får väl göra det.

Men...
Sedan kom vi till telefonen.
Som var så fin och så lila och så jag vet inte allt.
Han fixade ihop den också medan jag stödrökte en cigg på balkongen.
Så skulle han dra igång den fina, lila, jättemoderna telefonen.
Det fungerade inte.
Telefonen sade hovsamt att "Minneskortet är fullt."
"Jag visste det, det var ju ett fyndex," sa jag, "någon klåpare har väl laddat allt han kan på kortet." och så begravde jag huvudet i händerna igen.
"Lugn..." sa vännen.
Så trixade och fixade han lite till och då spottade mobilen upp sig och talade om att den ville ha kontakt med återförsäljaren och att det inte gick att komma till någon meny.
"Morrrrrrr" sa jag.
"Lugn..." sa vännen.
Fixade och trixade lite till och mobilen vibrerade lite våldsamt och sa kaxigt att "Kontakta återförsäljaren!"
Efter detta gick mobilen alldeles på egen hand in på facebook och vägrade lämna den platsen (precis som majoriteten av befolkningen här i världen som facebookar...).
Jag var vid det här laget antagligen ganska purpurfärgad själv i ansiktet medan jag sa att "Den gamla mobilen duger, jag vill inte vara med längre!"

"Lugn," sa vännen.
Fixade och trixade och mobilen ryste till, gick in på FB och meddelade sedan spydigt att kontakt med återförsäljaren ville den ha.

Vid det här laget, nu på morgonen så vill jag det också.
Närkontakt.
Nävars.
Inte så våldsamt.
Men jag vill inte ha en mobil som hellre facebookar än är med mig, höll jag på att säga.
Jag vill ha kontakt med mina vänner.
Inte någon ilsken mobil som beter sig som om E.T. var fastkedjad i telefonen och vill ringa hem!
Jag blir galen!

En liten fotnot...
Långsamt börjar det sjunka in varför min vilde far, sa som han sa, när vi pratade igår på morgonen...
Han sa nämligen så här:
"Du får pengar av mig i present."
"Åh, tack" sa jag, "vet du, hmm, då ska jag köpa en digitalkamera!"

Och det blev tvärtyst i luren.
Sedan kom det:
"Ska du verkligen göra det?"

Min far, han känner sin dotter, han...
Jag själv, känner uppenbarligen inte mig själv alls mellan varven.
Ja, pappa, jag köpte både kamera och mobil, får jag säga idag, och nu är jag hemskt, hemskt arg och olycklig.
Min vilde far vet bättre än att säga "Vad var det jag sa...."
Men han kommer att fnissa.
Det vet jag.

tisdag 26 oktober 2010

Nu fyller jag igen!

Japp!
Idag fyller jag år, jag blir 47 och med tanke på den åldern torde en viss mognad ha infunnit sig, kanske ni tror att jag tänker säga.
Men nej.
En sak ska ni ha fullt klart för er, den där tanten ni ser på bussen, gråhårig och böjd, hon känner sig inte ett dugg äldre än kanske 27, gubben som sitter och hostar bakom er, han undrar vart fan tiden har tagit vägen.
Den lille grabben som hoppade av bussen precis nu, han bär redan portfölj och funderar på varför mamma är så tyst och varför pappa alltid är som ett åskmoln.
Den snart medelålders kvinnan som lutar huvudet mot glaset sitter och funderar på varför det blev som det blev och varför det inte blev som det skulle.
De två som är nykära är explosivt lyckliga och för dem är hela världen rosaröd medan de upplever den härligaste känslan i hela världen.
Och den känslan, kan jag meddela herrskapet är lika intensiv vare sig man är 7, 17 eller 77.
Troligen också om man orkar fylla 107 och träffar en toyboy på 94.

Skulle jag kliva på den bussen skulle jag nog se ganska nollställd ut.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och jag vet inte riktigt i vilken riktning jag är på väg.
Man kan ju tro att vid denna ålder borde man ha åtminstone en susning.
Men nej då.
Jag har flera vägar att gå, en del verkar tilltalande, en del mindre tilltalande, jag har en del människor jag nog bör göra mig av med. (jo, jag vet, fantastiskt hur den delen av meningen lät som något ur Gudfadern och vibbarna av hästhuvud i sängen blev lite otrevliga, eller hur? Å andra sidan, så vet du nog att jag inte tänker fullt så våldsamt.)
Mer som så att en del människor har man kommit så långt man kan komma med och man börjar undra varför man umgås med dem när det man får ut är mest dåliga vibrationer.
En skämtare skulle säkerligen säga, (och ja, jag kan inte neka mig nöjet) att huvudsaken är att det vibrerar, men tyvärr är det ju inte så.
Det är lite ledsamt att tänka på, men ibland är livet lite ledsamt. Vore det inte det, så hur skulle man då veta om när livet är lite glatt, som någon tänkare någon gång sa, eller något liknande i alla fall...

Sedan tänker jag på de jag absolut inte vill göra mig av med, de som driver mig till tårar (tack för i lördags hör ni, gör ni om något liknande igen så ta med en stor näsduk jag kan gömma ansiktet i och gråta som en snörvlande grävling i.) och får mig att tänka att "något måste jag fan i mig ha gjort rätt här i livet med sådana vänner."
Vi hade det trevligt och jag blev våldsamt gratulerad och jag säger som jag sa då; "det här ska ni få igen!"
(Ja, jag vet. Det är skumt hur allt låter smått våldsamt ibland, eller hur?)

Sedan tänker jag smått nostalgiskt på alla jag lämnat bakom mig och alla jag har framför mig att möta, någonstans i hörn av hjärnan umgås jag med tankar på en bloggsammankomst, det skulle förnöja tillvaron och jag ser er sitta i min loge, alternativt på min fräsiga gröna gräsmatta medan konversationens vågor går högt.
Det kanske skulle vara trevligt, jag vet inte, men jag funderar, som sagt.

Sedan funderar jag på om det är dags att växa upp, bli stor och ansvarsfull och hmm, mja, nu blev jag fundersam, vad är det, att växa upp, egentligen?
Jag tror att jag förblir som jag är, med vissa förbättringar och försämringar, precis som vanligt.
För övrigt, så anser jag att man ska fira när man fyller, varje år, och ja, jag kan lika gärna erkänna, jag skulle gärna fylla år en gång i månaden, bara för att få ha kalas och se de jag tycker om och höra av dem jag tycker om.
Absolut!

torsdag 21 oktober 2010

Nu får jag lägga av!

Det blir lite komprimerat här.
Jag försöker nämligen att smita.
Skjuta upp, som det också kallas.
Ingen gör det så väl som jag, det vet vi ju alla.

Egentligen borde jag fara omkring som en tornado i lyan och damma, dammsuga och skura golv som en annan Vim-gumma.
Men jag har förstrött mig själv med att läsa bloggar, svara på kommentarer, (mange tak som de säger i södern!) sedan ryckte jag mig själv i kragen och sade "Lägg av! Du får läsa de andra bloggarna i kväll!"
Det höll jag med om och så loggade jag in mig på Fb i stället.
Jag behöver bara en liten koll på om något hänt, sa jag till mig själv.
Tog en ordentlig koll eftersom jag ändå var där.
Inget hade hänt.
Tänkte att, kan det verkligen vara så illa? Och tog en titt till bara för att kontrollera ordentligt.

Inget hade hänt som direkt berörde mig eller kunde få mig att tänka att; nej, jag kan inte städa i dag!
Sedan brakade Fb ihop, ville inte.
Nåväl, sa jag till mig själv, nu lägger jag av, marsch iväg till dammtrasan!
Men, kanske skulle jag skriva något? På bloggen? Jag har ju inte hört av mig och det har hänt massor!
Bara en liten rad?
För att visa att jag är här än?
Det borde jag göra.
Så här sitter jag nu allt medan jag strängt säger till mig att nu får jag lägga av!

Men bokhyllorna springer ju inte i väg. Eller golvet. Och köksgolvet har jag redan skurat efter att Styre Långskank sprang omkull vattenskålen.
Så lite duktig har jag allt varit.
Egentligen borde jag ju berätta för er om min tripp till huvudstaden i lördags, den första på nitton år.
Jo, jag sa: nitton år!

Efter vad jag kan förstå är det en precis lagom tidsintervall.
Lugn nu...
Jag har inget emot er huvudstad, (jo, visst är det också min, men inte i hjärtat... Min hjärtehuvudstad ligger någonstans på Österlen, så är det bara...) men det är för mycket.
För mycket människor, trafik, för mycket stress och för mycket oljud.
Jag är mer en Edward Persson-typ som vill se människor komma och gå vid en landsväg,
gärna med en katt uppflugen på en mjölkpall bredvid mig.
Och det var lite för få mjölkpallar i huvudstaden för mig att sitta på.
Däremot har jag full respekt för alla som tycker om storstäder.
Världen måste få innehålla både Edward Persson-typer och storstadstyper.
För att inte tala om, folk som gör saker direkt och folk som ständigt skjuter upp saker.

Det värsta är att jag känner att jag inte kan skjuta upp närkontakten med dammtrasan ännu längre.
Usch.
Nåväl.
Det är väl lika bra att jag tar mig i kragen (igen) och lägger av här för nu.
Men, innan det, hur är det med dig? Är du storstad eller Edward?

Förresten...
Om jag hade en krona för alla gånger jag säger till mig själv "Lägg av!" då vore jag baske mig triljonär!

onsdag 13 oktober 2010

"Folk tycker så mycket om mig."

Egentligen är det förunderligt så mycket tankar som ryms i en hjärna.
Ibland tittar jag på Styre och Asta och tänker, fan så skönt det måste vara att vakna, äta, gå på lådan, sova, äta, leka, sova, äta, driva matte till vansinne och sedan sova igen.
Att aldrig direkt planera för något, oroa sig eller ligga vaken och fundera på "Vad menade hon/han med att säga så där?"

Fast vad vet jag om det?
Kanske ligger Styre ibland och tänker på hur han ska attackera Asta Katt medan Asta Katt ligger och oroar sig för att dammsugaren ska komma fram när som helst.
Men jag tror inte det...

Härom dagen pratade jag med en vän och hon sa att hon hade en vän som konstant talade om för henne hur omtyckt hon var.
Alltså, hur omtyckt hon själv var.
Det är inte ofta jag är mållös men jag kippade lite efter luft och stammade "Vänta lite nu, säger din vän till dig att hon är så omtyckt?"
"Ja," hon slår ner mig i skorna med hur mycket folk tycker om henne och säger "Lilla guummaaan" till mig, ungefär som om jag vore tolv och inte torr bakom öronen."
"Hon säger att hon är så omtyckt?" upprepade jag klentroget.
"Ja!"
"Men så säger man väl inte?"
"Jo, liksom, hon är så populär och det är inte jag. Så känns det som att hon menar."
"Så hon säger att hon är så omtyckt?" hackade jag som en papegoja som hakat upp sig.
"Jaa! Fattar du dåligt, eller?"
"Lite. Jag har aldrig hört talas om något liknande förut..." mumlade jag tveksamt.
"Men hon finns!"
"Det tvivlar jag inte på. Men... Har du frågat henne vad hon tycker om sig själv?" sa jag.
Det hade hon inte, men skulle göra vid tillfälle.

Jag vet inte hur det är med dig, men för mig låter det som en person med ganska lite självförtroende, eller?
Samtidigt fascinerar tanken mig, att man skulle låta andra människors omdöme om en själv färga sin tillvaro rosarött.
Vad händer den dagen när någon inte tycker om en?
Ska man ändra på sig då?
Vända kappan efter vinden och samla på sig ett gillande till?

Jag ska inte säga att jag tycker att det är upplivande när folk inte gillar mig, men det stör mig inte nämnvärt.
Man kan inte älskas av alla, och man behöver inte älska alla andra.
Man kan för övrigt inte göra det såvida man inte är fullständigt inställd på att slita häcken av sig för att vinna gillande och gilla.

Och en annan tanke som slår mig, vågar man vara obekväm då?
För det måste ju vara en katastrof om folk tycker att man är det?
Du vet ju vid det här laget, antar jag, att jag utan att försöka nämnvärt driver mina vänner till vansinne ibland, och det returneras med varm hand.
Men vi tycker ju fortfarande om varandra.
För att vi är lite kantiga ibland och lite runda ibland.
Det är aldrig konstant och alltid solsken i mina vänners och min värld.
Det finns skuggor och nyanser, det är det som gör det värt att vara vän.
Så är det.
Tror jag.
Jag ska fundera vidare...

fredag 8 oktober 2010

Lilla farmor...

Hej, hur är det?
Det är lite grått och trist här, så jag tänkte att nu behöver jag ett leende och kanske du också...
Min vilde far, min kusin och hans fru (de enda jag kan med i min släkt för övrigt, ja, det vet du ju vid det här laget, eller hur?) och Fimpen gick upp till vår vän häxan förrförra helgen (jag ska komma på ett bättre smeknamn på henne, eller kanske hon gör det själv, vi får se...)

När vi satt där så sa någon att min vilde far är så pigg för sin ålder och fortsatte "Du kommer ihåg farmor, va?"
Jag nickade.
"Du vet, när hon var på pensionärshemmet och hade fyllt 90 så stod hon på farstutrappen och tittade när 2 andra pensionärer i 70årsåldern kom förbi, lite stapplande och med käpp.
Hon puffade till mig och sa "Jag hoppas att jag inte blir så där när jag blir gammal!" och så log hon illmarigt."

Jag log, jag med.
Det var länge sedan jag tänkte på min lilla farmor, men det där var hon i ett nötskal.
Krutgumma, säger en del.
Nej, säger jag.
Tanten var rena dynamiten.

torsdag 7 oktober 2010

Jag tycker inte om er.

Ingen kan vara så elak som jag, det är jag ganska övertygad om.
Senaste dagarna har jag svurit ve och förbannelse över den delen av mänskligheten som envisas med att gå till jobbet eller med att gå ut och hosta och nysa över resten av den bräckligare delen av befolkningen (ja, det vill säga mig själv.) och jag har förmodligen varit rödögd av både förkylning och ilska.
Jag är fullt medveten om att det är en hälsosam attityd att inte stanna hemma för att man är lite förkyld.
Jag vet det.
Jag är fullt medveten om att folk säger att de förlorar så mycket pengar.
Jag vet det.
Men så ger ni förkylningen till mig, som alltid, alltid, alltid blir slagen med samma kraft som om någon boxat till mig i magen, sedan hoppat på öronen på mig och sedan avslutat med att damma till mig i ansiktet med kalla fiskar.
Jag blir aldrig "lite förkyld" som resten av normalbefolkningen.

Och jag avskyr er andra varje sekund och minut av tiden då jag är förkyld.
Jag tycker inte om er alls.
Jag tycker ni är elaka.
Osannolikt elaka.
Jag tycker att ni borde hoppa åt helsike och försvinna från jordens yta.
Jag tycker att ni är ogina, egoistiska själar.
Om ni över huvud taget har en själ.

Jag morrar mellan hostattackerna och jag förbannar er varannan sekund mellan nysningarna, den andra varannan-sekunden går åt till att fundera på om det är möjligt att nysa skallen av sig.
Antagligen inte, tänker jag, när huvudet känns som ett bowlingklot så lär det nog sitta fast.
Jag drömmer rödglödgade feberdrömmar om hur jag lämnar tillbaka förkylningen till den där den hör hemma.
Jag sitter med lock för öronen och drömmer om att gå hem till er och spela Metallicas senaste skiva på repeat mitt i natten för er.
Kort sagt.
Jag lider.
Och jag är elak som aldrig förr.


Fast nu börjar det gå över.
Jag börjar bli lite mer människa och mindre förkylningsmonster.
Jag börjar tycka om mänskligheten lite mer.
Snart kanske jag gillar er allihop igen, som vanligt.
Det gör jag nog.
Men kom inte med en ny förkylning till mig igen, för då är det klippt.
Det vet du.
Aaaaaatscchooo!

tisdag 5 oktober 2010

Får du ihop ditt pussel?

"Det är inte lätt att vara kvinna. Det är inte lätt att vara man.
Och sedan finns det inte så mycket mer att välja på."
Så sa någon som tänkt till för länge sedan.

Det är fan inte utan att man blir sorgsen, jag läser en undersökning om att hårda normer styr hur kvinnor ska se ut och jag tänker som så, att det gäller nog män också.
I vår värld, i det mänskliga menageriet som Desmond Morris kallade det, så är vi väldigt snara på att skilja ut folk som skiljer sig från vad vi anser ska vara vår norm.

I varje gäng, bekantskapskrets så kan man se en slags universell klädkod, nej, alla har inte exakt lika, men ändå så är det sällan som man har en färgsprakande punkare i ett gäng av kostymnissar, eller hur?
Vi tycker om att vi är lite lika, det är tryggt och det känns bekant.
Vi tycker inte om främmande djur i våra vardagsrum och varje ny bekant mönstras och skärskådas för att se om de passar in, eller inte i våra mallar.
Ibland känns det som varje människa mer eller mindre är som pusselbitar, som ska fyllas i på de rätta ställena.
Ibland är man tvungen att kasta ut en pusselbit, den har blivit knagglig och tjatig med tiden, den vrångar sig i hörnen och irriterar oss där den ligger.
Så ut med den!
Sedan hittar vi kanske en ny, den passar kanske inte helt perfekt, men får vi bara slipa till hörnen lite, både på oss själva och på den så blir det nog bra.
Eller inte.
Så där håller vi på hela livet.
Mönstrar och pusslar och mönstrar och slänger ut och tar in nya bitar allt eftersom.
Det som ibland bekymrar mig är de bitarna som inte har ett mönster som omedelbart ser ut att stämma, de bitar jag kastat iväg och ändå har en naggande känsla av att de hade passat perfekt i något hörn av min tillvaro.
För att inte tala om de bitar jag pusslat dit som verkade så perfekta ända tills jag såg bakom ytan och upptäckte att insidan inte alls stämde överens med ytan.

Samtidigt håller man på och formar om sin egen pusselbit allt eftersom.
Jo, jag vet.
En del håller formen i alla år.
En del ändrar sig aldrig.
Med en del är det att aldrig ändra sig, det enda rätta.
Med en del, så är det totalt fel.
Det finns få saker som gör mig mer irriterad än pusselbitar som är så självgoda och ignoranta att de aldrig ens funderar på att fila lite på ett hörn för att se om inte runda hörn är att föredra framför den skarpa kanten. Eller tvärtom.
Sådana pusselbitar slänger jag i papperskorgen.
Där ligger de kvar.
Oföränderliga och belåtna med det också till synes.

Det är märkligt egentligen...
Jag undrar om man någonsin får ihop sitt pussel...