tisdag 28 september 2010

Allt sker under kontrollerade former.

Förutom att göra slut, så har jag återupptagit "Saker jag aldrig gjort" igen.
Du vet ju, ju äldre man blir, desto färre blir sakerna man aldrig gjort.
En del vill man helt enkelt inte göra, en del kan man inte göra och en del saker man gjort talar man väldigt tyst om.

Men!
Som tur är, så finns det fortfarande saker kvar att göra, som jag kan tala högt om, även om jag är säker på att ni skulle föredra att jag berättade om saker jag helst håller tyst om. Det får bli i en annan blogg, kanske en sen natt när jag kommer hem efter alkoholintag och är i det stadiet när man känner att "Jag vill berätta aaallllt, precis aaalllt om mig själv."
Å andra sidan ska ni inte hoppas för mycket på det, jag har datorförbud, mobilförbud och telefonförbud när jag varit ute och rumlat.
Lägg därtill att jag har en enorm disciplin när det gäller ovanstående.
Det kallas erfarenhet, och det kommer med åren.
Man har lärt sig att man helst inte vill vakna med Ågren sittande på axeln småleende och grann.

Å tredje sidan, det finns stunder då jag vaknat och önskat att jag även belagt mig själv med munkavle kvällen innan.
Kvällen innan vill man helst inte komma ihåg men är man begåvad med ett elefantminne så står det väldigt, väldigt klart vad man uttalat sig om, vilka man ogillat och vilka man verkligen tyckt att det varit en excellent idé att gå fram till för att tala om hur man verkligen känner.

Å fjärde sidan så är det ju helt klart som så, att ju äldre man blir, desto färre blir de man behöver tala om för vad man verkligen tycker.
De flesta vet redan vad man verkligen tycker och står kvar ändå i umgängeskretsen.
De andra behöver man inte bry sig så mycket om, och å den femte sidan så är det ju också som så, att bekantskapskretsen direkt inte utökas ju äldre man blir, (jag tänker mig att har man tur så kanske det blir en bekantskapskretsboom när man sitter på seniorhemmet, men medelåldern verkar inte direkt vara en ålder då nya bekantskaper står som spön i backen.)

Hm.
Var var vi?
Jo!

Saker att göra som jag aldrig gjort förut!
Förra veckan skämde jag bort mig själv med att:
1. Riva dän en golvmatta!
Har du inte gjort det förut så gör det direkt. Det är både kul och talar till den lilla vandalen som bor i varje sund person.

2. Sparkat dän en list med simpel fotkraft.
Har du aldrig gjort det, så rekommenderar jag det varmt. Se till att du är riktigt förbannad på något innan du sparkar. Efteråt kommer du att bli förvånad över hur glad och nöjd du känner dig. Det är ilsketerapi om något.

3. Hjälpt till att slå sönder en vägg.
Jag rekommenderar det å det varmaste. Kofoten och jag är numera bästisar. Det har inte gått så långt att jag går och lägger mig med kofoten på kudden, men det är inte långt därifrån.

4. Lärt mig hur ett golv och en vägg är uppbyggt.
Har ni någon aning om det, egentligen?
Har ni det?


För de, som till äventyrs nu hukar sig och undrar hur min lya ser ut numera.
Lugn.
Bara lugn.
Allt sker under kontrollerade former i Kias hus.
Denna lya är (fortfarande) intakt.

Men snart ska jag lägga ett golv i min lya, tror jag.
Då kan ni komma tillbaka för lägesrapport.
Uppför ni er riktigt väl kanske ni får sparka in en dörrlist också.

Jag tror att jag gör slut nu...

Jag går i mina penséer just nu.
Först och främst:
Jag tror att jag gör slut nu.
Det har varit ett trevligt år, men nu har du förlorat din charm.
Visst har vi haft våra fina stunder och visst har du fått mig att tänka på annat.
Precis som det var tänkt.

Men jag känner mig låst.
Jag kan inte träffa andra medan jag träffar dig.
Och du vet, jag vill verkligen träffa andra nu.
Jag vet att du inte tar illa upp att jag säger det, för det är säkerligen något du är van vid.
Och det är inte precis som du bara funnits där för enbart mig, jag vet ju att vi är många...
Men jag har kommit i från det som är viktigt för mig, du vet, att läsa, tänka, att vara i känslan som är just nu, och nej, jag säger inte att det är ditt fel, för du gav mig precis vad jag ville och önskade, stunder då jag inte tänkte på något annat än dig och just då var det precis vad jag behövde.

Men jag är inte nöjd med det längre.
Du ger inget tillbaka.
Och när du säger till mig att jag måste komma tillbaks om fyra timmar, för annars ruttnar du så blir jag gramse.
Du får inte bestämma över min tid.
Det är jag som ska bestämma över den.
Jag kan inte passa på dig jämt och ständigt för att se till att du inte ruttnar, jag kan inte hålla koll på klockan för att titta till dig jämt, eller jo, jag kan det, men jag vet inte om jag vill längre.

Du kanske tänker att jag skriver "Jag vet inte om jag vill längre..."
För det är ju så, jag vet inte, men det lutar åt det.
Jag har inte talat om det för dig, men på sista tiden har jag gått ifrån dig allt oftare.
För att vara ensam igen.
För att läsa.
Titta på tv.
Klappa katter.
Du har inte blivit sämre som sällskap men det är inte som förr.
Jag vet ju också att du alltid kommer att vara som du är.
Be om min tid och mitt intresse.

Fimpen sa härom dagen att det är ett år sedan jag började med dig "och sen har inget varit sig likt.." kom det lakoniskt.
Det är sant.
Kanske hade jag inte så mycket att säga längre, där ett tag när den värsta turbulensen var i gång.
Eller stryk det.
Jag har alltid mycket att säga, men det som sades sades inte på skrift utan verbalt.
Då var du bra att ha att göra med.
Du frågade inte hur min dag varit eller vad jag tänkte på, du bara sa till mig vad jag skulle göra och så gjorde jag det.
Lite som en maskin.
Nu blir jag som sagt lite gramse på dig när du ställer dina krav.

Och härom dagen hörde jag mig själv mumla "Nej, jag har fan inte tid med det här!"
Men visst har jag det.
Det är bara att jag just nu inte vill.
Så jag tror i alla fall, att vi definitivt ska ta en paus.
Kanske kommer jag tillbaka, du vet, det är svårt att göra slut helt tvärt, men jag tror att vi hädanefter kommer att ses mer sällan.
Och jag kommer ju fortfarande att utnyttja dig, (jo, jag vet, det låter plumpt, men det är ju så det är...) för att hålla kontakten med de vänner jag har genom dig, men dina spel får klara sig utan mig, för ett tag i alla fall, kära Facebook.

fredag 17 september 2010

Odrägligt nöjd.

Jag har så förbannat ont i smalbenen att jag är färdig att vråla rakt ut bara jag står upp.
Jag har så ont i ryggen att jag är färdig att byta ut den mot ett kvastskaft i stället.
Jag har så ont i armarna och de känns lika långa som orangutangarmar.
Det är ett under att de inte släpar i golvet när jag går.
Jag luktar Fenom, Mr Muscle och gummihandskedoft till och med i håret.
Jag är röd som en ilsken tomat i ansiktet.
Håret ligger platt som en hjälm runt ansiktet.

Och jag är odrägligt självbelåten just nu...
Har nämligen äntligen storstädat badrummet.
Från golv till tak.
Nerifrån och upp.
Runt och runt och fram och tillbaka.
Har knycklat in mig bakom toalettstolen och nästan fått ringa bärgare för att komma loss.
Har också haft ovärderlig hjälp av Styre Långskank som översynat arbetet med morrhåren fundersamt spelande.
Både han och jag var dyngsura när vi väl var klara.
Asta Katt nöjde sig med att begapa eländet tryggt förankrad i hallen.

Styre tar igen sig nu, liggande raklång i soffan med tassarna i vädret som vanligt.
Själv kommer jag antagligen också att inta en liknande position väldigt snart.

onsdag 15 september 2010

Lär dig allt om gym. Jag vet!

För övrigt, om ni undrar hur det gick med gym-upplevelsen...
Vi köpte träningskort igår.
Och så vill jag klarlägga (nu när jag lärt mig flytande "gymiska" att det heter absolut inte band utan löpband.)
Och grejerna man lyfter och kånkar och svettas som en gris i heter inte helvetesmaskiner eller tortyrredskap utan stationer.

Det enda jag saknar är ett säkerhetsbälte på roddmaskinen.
Det kan ju inte vara meningen att man nästan ska flyga ut genom fönstret (som är fyndigt placerat bakom roddmaskinen) när man tar i för kung och fosterland?
Eller, det kanske är en del i företagsidén, ett sorts naturligt bortfall av de som inte riktigt gör rätt?
Enligt min synpunkt så ska man ro som om fan själv vore efter en, men kanske jag ska börja ta det lite lugnare.
Eller nästa gång komma iförd vadderad kroppsstrumpa och käck roddhjälm?

Lite fördomar så här på tisdagsmorgonen kunde väl sitta fint?

Jag har inte kunnat sluta att helt tänka på gamlingarna på Tjust sedan i söndags kväll...
Jag satt där, så fridsamt i min paulun och zappade när jag ramlade in i Veteran TV, där jag fick höra att det är vanligt med psykofarmaka bland gamlingarna över 80 år på Tjust.
Sedan blev en äldre dam intervjuad och hon sade att "De mäter sina kakor med centimetermått för att det ska bli jämnt."

Den meningen kan jag inte skaka av mig, hur mycket jag än försöker.
Dels, för att det är något så sorgligt över tanken, hur de bakar, mäter sina kakor och sedan äts de upp av någon som inte har en aning om hur mycket jobb som lagts ner för att det ska bli "rätt".

Dels för att det är lika sorgligt hur småsaker tar över ens liv och blir viktigast i världen, allt medan man försöker hålla kaoset stången, genom att tänka att "Blir de här kakorna perfekta så har jag lyckats."
Och sedan när de har lyckats så mår de inte väl ändå.
För det är inte där problemet egentligen ligger, hur kakorna blir spelar ingen roll.
Det underliggande som man inte kan eller vill hantera finns kvar och därmed spelar det ingen roll om man bakar som en mästare, städar som en expert eller lagar mat som en halvgud.

Jag vet ju inte vad som ligger bakom, utanförskap, ensamhet, åldrandet i sig, men en sak vet jag, det är inte typiskt just för äldre, det här försöket att kunna i alla fall kontrollera någonting medan det känns som allt går åt helvete ändå.
Det är så sorgligt och det är för djävligt...

Du vet, jag har en riktigt rejäl fläskig fördom och kanske man skulle kunna kalla den en teori,
eller rättare sagt, kalla det vad du vill, men det här tror jag nästan är sant...

Att folk som har hemmet i toppskick också har ett kaos de bär på.
Jo, jag vet.
Jag kan höra dig säga emot..
Jag har absolut inga bevis på att det är så här jämt, men visst har jag exempel.

Sedan hör det väl också till att jag aldrig trivts i ett perfekt städat hem, kommer jag hem till någon och hittar böcker på bordet, sockor i soffan och ett köksbord med breven från igår och annonsbladet tronande ovanpå så trivs jag.
Jo, jag vet, det är antagligen för att då känner jag mig hemma.
Men det är det här med liv, det ska synas att det bor människor i lyorna, annars blir det som ett mauosoleum och mauosoleum har jag aldrig varit förtjust i.

Å andra sidan så har jag ännu fler fördomar, om jag tänker efter...
Som att ett hem utan böcker inte är ett hem på riktigt.
Eller om jag kommer hem till någon som har enbart "Absolute-skivor".
Visst, jag vet, det kan vara som så att de lånar alla sina böcker på biblioteket och att de har andra intressen än musik.
Men då är de (och här har vi ytterligare en fördom, idag tycks vara dagen för då jag ska outa mig själv totalt..) också troligen tråkiga.
Jo, jag vet.
Det behöver folk inte alls vara.
De tycker troligen det samma om mig.

Å tredje sidan så kan jag möta folk ibland som jag helt instinktivt inte tycker om.
Jag behöver bara se dem och så vill jag gå därifrån.
Det hände bland annat med en tjej som började på min arbetsplats.
Åh, så illa jag tyckte om henne.
Och inget ont hade hon gjort mig.
Nej då.
Jag bara tyckte illa om henne direkt.
Hon å andra sidan var inte så överförtjust i mig heller.
Vi undvek varandra så gott det gick, men det var svårt när vi hade samma arbetspass.
Tonen emellan oss var artig och iskall.
"Usch, vilken jobbig människa!" tänkte jag och hon tänkte likadant om mig.
Så där höll vi på ett bra tag.
Iskallt hövliga och höll nästan andan när vi var i närheten av varandra.

Sedan, en kväll när jobbet varit ovanligt likt att jobba på ett zoo med att gå in till hungriga lejon iförd en köttkostym... (jo, folk kan faktiskt i vissa situationer vara lika rov-hungriga som lejon, låt dem bara vänta ett antal timmar på försenade tåg som envisas med både signalfel, överkörda älgar och för att toppa det riktigt snyggt; lövhalka, så har du en skock som du inte vill vara ensam med ens om du får en miljon i ovikta sedlar...)

I alla fall, när den kvällen var över så blev vi sittande kvar, dels ville vi kolla att alla kroppsdelar fortfarande var intakta och dels orkade vi inte gå därifrån.
Och vi började prata.
För trötta för att orka tycka illa om varandra och sammanbundna av en känsla av "Fy fan... Vi klarade det, alla har åkt och vi får äntligen gå hem..." så pratade vi, som sagt.
Till vår gemensamma förvåning så hade vi gemensamma intressen.
Till vår gemensamma förvåning så hade vi likadan humor.
Till vår gemensamma förvåning så började vi att gilla varandra.
Inte så att vi direkt gick hem och skrev upp varandra på våra julklappslistor, men vi kunde tåla varandra.

Det slutade med att vi inte bara tålde varandra, vi åkte på semester ihop.
En resa till London, som än idag står i ett skimrande ljus.
Speciellt ölfrukosten på Special Brew på ett ganska sunkigt hotel vid Paddington Station.
Det hör inte till mina vanor att skratta på morgonen, men med hjälp av den delikata flytande födan direkt på morgonen så skrattade vi oss igenom en hel frukost bestående av halvskrämt bacon, ägg som var stekt "sunny side up" som värden sa, fast för oss liknade det mest som de slängt i ett ägg i stekpannan och sedan ångrat sig och tagit upp det direkt.
Toasten kunde man ha använt som bumerang om man känt sig hugad, kaffet var traditionellt svagt, men vad gjorde det?
Med Special Brew går allt ner och smakar tämligen delikat.

Och jo, jag vet...
Jag flöt iväg i minnen nu igen...
Vad jag skulle komma till för slutsats är väl förborgat även för mig, det kunde vara något så pragmatiskt som att "Döm inte hunden efter håren" men, du vet, det gör vi ju ändå.
Kanske "Döm hunden först efter håren men gå efter borsten sedan och kamma igenom pälsen ordentligt och se vad du hittar. Antingen är det loppor eller också så kanske du hittar små guldbitar..."
Någonting sån't, va?

Å fjärde sidan, det där lät ju förbövligt klokt och lillgammalt.
Det finns en femte sida, en del folk kan man helt enkelt inte tycka om.
Det är helt okay.
Man behöver inte tycka om alla.
Egentligen räcker det gott med att tycka om sig själv, (nej, stryk det, älska sig själv, för vad man än må tycka om sig själv, sig själv är man fast med för resten av livet, så det är lika bra att börja gilla sig själv om man inte redan har gjort det.) tycka om sina vänner, (jodå, älska dem också även om de driver dig till vansinne med jämna mellanrum, det är vad vänner är till för...), älska en han eller hon, beroende på ens läggning, (japp, även om de driver en till vansinne med jämna mellanrum, för det är vad de bland annat är till för...) och älska sina djur, (för djur bör man ha, om man kan och inte är allergisk, lika väl som man bör älska sin trädgård, om man till äventyrs har någon, annars kan man älska sin grannes trädgård. Kanske helst på avstånd, när jag tänker efter, det är ju inte säkert att grannen vill hitta dig i sitt äppelträd när du ska baka äppelpaj....

Och, oh..
Så pladdrigt det blev här på slutet... (För övrigt kan jag mycket väl höra dig som sa "Jag tycker det var pladdrigt överlag, jag... På det skulle jag nog svara att det är nog en rättvis synpunkt....)

tisdag 14 september 2010

Vem vet vad hon hittar härnäst?

Igår skulle ni ha hört konversationen Kia och jag hade...
Kia: Titta, titta!
Jag: Titta, titta!
Kia! Jag vet!!! Jag vet!
Jag: Men kolla!!!
Kia: Jaa!
Jag: Lägg av!!!
Kia: Jag vet!
Jag: Ah fy faan, vad häftigt!
Kia: Jag vet!
Jag: Alltså!!!
Kia: Eller hur!?

Detta snillena spekulerar-samtal utspann sig framför en serveringslucka som Kia hittat i rummet till huset som hon spontanköpte.
Hon hade helt fridfullt rivit loss en garderob och hittat denna gamla serveringslucka med glas bakom väggen.
Helt fridfullt sitter den där och gör inte mycket väsen av sig, gammal och nött..
Det fick mig tyst ett bra tag sedan, medan jag funderade på vem som sist använde den och vem som var dum nog att vilja smälla upp en vägg över den.
Nu är den i alla fall framme igen....

Sedan gick vi till det hemliga fönstret, fönstret som är igenspikat och har täta gardiner framför sig och som inuti huset är igenbyggt så att man inte kan komma in.
Innanför fönstret var det en stor sågspånsskiva.
Kia gick loss med borr, såg och hammare, det var lite som att se Timell i trädgården och jag stod bredvid och hejade på.
Som jag sagt tidigare så har jag ibland ett övermått av fantasi, jag tänkte mig att någon kanske hade blivit inmurad där någon gång på adertonhundratalet och att vi skulle hitta en mumifierad lämning sittande i gungstolen innanför fönstret... (Jag vet, Bates hotell satte mycket tydliga avtryck i mitt minne...)
Generös som jag är så hade jag delat med mig av denna fundering till Kia som därefter hade meddelat mig att hon inte tänkte öppna fönstret ensam.

Eller också kanske en liten skattkammare, kanske någon som gömt sina surt förvärvade penningar i en liten linnepåse som nu bara väntade på att vi skulle sticka in huvudena och hitta den.
Tyvärr var det inte så.
Eller tyvärr och tyvärr, vi var både extremt glada att inte hitta några människor innanför, men pengar hade varit skoj.
Det vi hittade var gullfiber och tecken på att det varit en yttervägg.
Men spännande var det.

Sedan ryckte och slet Kia upp ett brunnslock.
För att kolla om det var avlopp eller vad det kunde vara.
Under brunnslocket var ett metall-lock.
Kia slet upp det med...
Och...
Dra mig på trissor, vilka enorma stora svarta kolossalspindlar det bodde där!!!
Och vita små kokonger som de hade spindelbarn i.
Rent ut sagt, på hederlig gammal svenska...
Dra åt helvete vad otäckt det var!
Så stora spindlar är inte nyttigt att se.
Absolut inte.
Kia släppte ner locket ganska fort och jag var inte ett dugg ledsen över det.




Sedan flyttade vi ut i trädgården och en ny över-intelligent konversation utspann sig när vi hittade stenrader.
Jag: Kolllaaaaa!
Kia: Jag ser!
Jag: Men där då, vart tar det vägen?
Kia mumlar med näsan tryckt mot jorden, "Jag vet inte, jag vet inte..."
Jag: Där!
Kia: Jaa! Ser du?
Jag: Jaa, ser du?
Kia: Jaa!

Så där höll vi på nästan hela eftermiddagen, med ett kort stopp för ett livsviktigt intag av grön marsipanbakelse och kaffe i trädgården.
Jag kan knappt bärga mig till nästa gång, vem vet vad hon hittar härnäst...

tisdag 7 september 2010

Vad f-n har vi gett oss in på nu då?

Jag hör en sång i mitt bakhuvud.
Den går så här: Dattaratta, dattaraaa, dattarattta, dattaraaa, dattarara, rarara, rarararaaaaaaaa!
Eftersom min läsekrets är enormt intelligenta (man ska flirta med publiken, har jag hört...) så har ni listat ut att det är temat till Star Wars, eller hur?

Själv ser jag mig själv smått utstyrd i en Superwoman-dräkt, med energiflaskor i ett käckt bälte runt höfterna (även om jag i verkliga livet hellre skulle dricka ur dammen nere vid Svartån än att bälga i mig sådant rävgift) och på mina fötter sitter de proffsigaste av proffsiga Nike(? hmm... Nike? När jag är hängiven Reebok i vanliga fall!? Mycket underligt...) och sedan susar jag in på gymmet och lyfter 345 kilo i bänkpress.
Med en arm.

Så där ser jag mig själv.
När jag antagligen i realiteten kommer att stå med min vän och säga "Vad faan har vi gett oss in på nu?" utanför dörren och vi kommer att öppna densamma ytterst tveksamt och ta ett djupt andetag innan vi stiger ner i träningshelvetet.
"Finns det gåband?" sa vännen.
"Uj, ja!" sa jag.
"Och cyklar!" fortsatte jag.
"Det är jag inte intresserad av." sa hon.

Men jag som är cykelfantom är mycket intresserad av cyklarna. Och den däringa maskinen som gör sit-ups åt en. Eller om jag missförstod det.
Hur som helst.
Om några timmar så står vi där.
Dattaratta, dattaraaa!

måndag 6 september 2010

Det finns inget igår eller i morgon.

Hemligheter.nu har skrivit ett så bra inlägg om att bli äldre.
Hjalmar Söderberg sade att "Det är skönt att bli gammal, att vara ung var för djävligt." och sedan utvecklar hon ämnet från det.
Jag föreslår att du läser det, så du vet vad jag pratar om.

Hon skriver bl.a. om att en vän sade att det är för jävligt att bli gammal, för vännerna dör från en.
Jag tror att det är först när man förlorat någon man tycker väldigt mycket om som man för första gången inser att det här livet inte är för evigt. På något sätt lyckas vi människor lura oss till att inte tänka på att döden är lika naturlig som livet.
Du kanske säger att det är väl tur det, att man annars skulle bli en ganska tråkig pessimist om man hade det i tankarna för mycket.
Det kan vara så, eller också, så kan man bli som jag är eller i alla fall försöker vara för det mesta.
Detta sagt med förbehållet att även jag har mina värsta stunder när jag ibland tänker att vissa speciella fall av mänskligheten skulle göra världen en stor favör om de helt enkelt hoppade åt helvete.

Så här är min filosofi, (och jo, jag gjorde ett försök att vara klar och redig och systematisk men du vet, det är inte jag, så nu kommer tankarna huller om buller, precis som vi är vana vid.) som nog började när jag förlorade en närstående vid tio års ålder, du vet, när man ännu är för liten för att riktigt förstå att folk faktiskt försvinner. För gott.
Sedan har den renodlats under årens lopp, och nu, nu låter det så här ungefär:

För det första, att vakna upp varje morgon är ingen självklarhet. Det är inget som vi ska vänta oss och absolut inget som vi kan räkna med.
Jo, jag vet, det låter smått religiöst, elller hur, men det är faktiskt den bistra sanningen.

För det andra, folk kommer att bete sig illa mot en, någon gång i livet. Det är ofrånkomligt.
Jag har två val.
Antingen tar jag reda på varför. Det finns de som säger att de tycker sig förlora prestige om de är den första att räcka ut handen.
Vilken prestige det skulle kunna vara intresserar mig mycket.
Prestige finns inte i vänskap eller kärlek.
Vad någon annan till äventyrs kan tycka om mina aktioner är helt egalt.
Tycker man trots allt, att man vinner i prestige på att tjura, eller på att vara den som nekar en utsträckt hand, så väl bekomme.
I min bok så är det helt betydelselöst.
Skulle jag leva mitt liv baserat på vad andra tycker och tänker om mig skulle det bli ett fasligt krumbuktande och svansande och jag skulle inte ha någon tid att tänka på vad jag själv vill och tycker.

Eller också så ger jag helt enkelt tusan i den personen. Jag kommenderar mig själv att inte bry mig. Det är som Sverker med soptunnan, men min soptunna är mental.
Jag kastar i personen, med en faslig duns och drämmer igen locket och sedan får det vara bra.
Sedan är det ett jävla jobb att styra tankarna bort från objektet som irriterar mig, det ska villigt erkännas, men det går.
Helt enkelt för att jag är övertygad om att lika väl som jag kan styra mina tankar åt att vara tjurgummig så kan jag styra tankarna mot ett "jag-bryr-mig-inte".
Det är samma princip som den store Bearheart skriver om i sin bok, där han talar om att när man ger bort något, så måste man ge bort det helt och fast.
Han har ett exempel med en gåva som ges och sedan hittar man den i loppisaffärens skyltfönster och blir gramse över det.
Då säger han, klok som en bok som han är, att då har man inte gett bort saken helt och hållet.
För att ge bort något helt och hållet, för att ge, just bara för glädjen att ge, så måste man släppa saken också mentalt.
Helt enkelt, du ger, för glädjen att få ge, (jag vet, fan, vad jag tjatar om det, men det är viktigt...) och vad sedan personen gör med det, det spelar ingen roll.

Det kan tillämpas även på relationer, eller hur?
Man ska vara snäll just för glädjen att vara snäll, inte för att få något tillbaks.
Man är kärleksfull för att hjärtat svämmar över och inte för att få något i gengäld.
Och man bestämmer sig för att livet är kort och att antingen tar man hand om sina relationer eller inte. Men man gör det nu. Imorgon kan vara försent med hästlängder. Och då är det inte dags för eftertanke. Märkligt nog är eftertankarna tyvärr ganska bister medicin.

Och!
Man njuter när man är mitt uppe i något utan att tänka "Det här går nog åt helvete..."
Visst gör det, det (säger jag med ett visst galghumoristiskt tonfall), men det spelar ingen roll,
just när man är uppe i berg-och-dalbanan så vore det väl bra dumt att inte njuta med hull och hår?
Det som händer sedan kan man inte göra något åt.
Visst kan man bli olycklig som få, men de goda minnena kan man (förhoppningsvis) ta fram en dag och le åt.
Utan att behöva tänka "Åh, vad kär jag var, eller, åh, vad glad jag var och åh vad jag oroade mig samtidigt..."

Ja, jag vet, vi glider från ämnet.
Raskt tillbaka.

Så, om vi utgår ifrån att det här livet inte är för evigt, eller att man kanske reinkarneras och kommer tillbaks som en dyngbagge (och jag vet inte, men de verkar inte ha så hejsan-hoppsan-kul) så känns det som att livet ska tas om hand.
Det är så värdefullt och människorna man har i sitt liv som man bryr sig om är värdefulla.
Det värdefullaste man har, och detta sagt av en självutnämnd ensamvarg, tänka sig...

Sedan tänkte jag att vi avsluter med en gammal rävs ord, är du med?
Erik Axel Karlfeldts slutord i dikten "En löskekarl"

Hur var ditt liv? Det var storm och nöd
i en enda veva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

Det kan vara så, att Erik Axel slog huvudet helt på spiken, glad att få leva, det kanske är meningen med livet, vem vet?



fredag 3 september 2010

Det hjälper att vara galen i den här världen...

Ibland har jag definitivt mina ljusa stunder..
I en konversation på Facebook imorse fick jag ur mig det här:
It helps to be insane in this world. All the sane people has already left the planet.

Detta kom på tal när vi just hade delat en video, några vänner och jag.
Som ser ut så här:





Det är nämligen som så, att när man tänker på vad folk protesterar emot,
rätten att låta en annan människa älska vem den vill, då kan man lätt tro att alla de vettiga människorna redan har lämnat den här planeten.
Å andra sidan, när jag ser de här människorna, som slår tillbaka med humor som är tankevärd, så vet jag någonstans att det fortfarande finns några vettiga kvar.
Det ger ett visst hopp för den här planeten.