måndag 23 augusti 2010

Jag är inte färdig än!

Nu börjar kvällarna kännas höstlika igen, har du känt det också?
Ute i stugan så kommer det små blad nersinglande från syrenen.
Det är inte som så att jag springer in efter Karlssons klister och limmar tillbaks dem, men det är inte långt därifrån.
Jag är inte färdig med sommaren än!

Inte som så att jag tycker att jag inte hunnit allt jag ville.
Den här sommaren hade jag inga planer alls, mer än slippa vara fk's och af's nya bästa vän.
Jag ville ha en sommar utan besök, möten, konferenser och fikonspråk och myndighetsspråk,
för även om jag talar både flytande fikon- och byråkratspråk när jag måste så roar det mig inte.

Jag ville ha en sommar med goda vänner, god mat, god öl, musik, icke-sedelärande historier och
varma ljuva sommarnätter och regniga dagar när inget alls absolut skulle göras.
Det fick jag.
Jag ville ha galna sommarkvällar med spontandans precis överallt, allsång och maraccas och filosofiska diskussioner som sträcker sig långt bortom planeterna vi vet om.
Det fick jag med.
Jag ville ha sanslösa gapskratt som får en att kikna och ger kramp i magen och tårögda ögonblick när man riktigt begriper hur underbart livet är just nu och just här.
Det fick jag också.

Så, jag borde vara nöjd.
Men icke då.

Jag är inte klar än, jag vill ha fler nätter när vi sitter och funderar och skrattar och bara tänker fritt och säger mycket klokheter och en hel del som inte är klokt.
Jag vill ha mer musik och tusan vet om jag inte också vill ha en kräftskiva mitt ute i ingenstansland.
Jag vill ha ytterligare bad-dagar och jag vill till och med göra nytt rekordspring till utedasset när den där folkilskna getingen som bor bakom syrenhäcken får syn på mig och börjar jaga mig som vanligt.
Jag vill till och med klippa gräset oftare och längre. (ja, fundera på den meningen du...)

Så, jag vill inte.
Inte än.
Lägg hösten i en konserveringsburk och så tar vi bara lite, lite mer sensommar, visst?

onsdag 18 augusti 2010

Påminn mig om vad det var som var så skoj med att bli äldre....

En sak ska man ha absolut klart för sig.
Man blir inte yngre.
Eller smidigare.

Jag hinner knappt hämta andan efter ryggmankemanget så lyckas jag knixa till med knät så att jag numera går som en något mindre kry version av Ringaren i Notre Dame.
Enda skillnaden mellan honom och mig är att jag inte vrålar "The bellls, the beeelllls" utan jag stönar i stället "Aaaaj... Aaajjjjjj!"
Att lida i tysthet har aldrig legat för mig.
Jag vet att det finns folk som kniper ihop sin rosenknoppsmun och bara ser lite smått förtvivlade ut.
Inte jag, inte.
Min smärttröskel är låg och verkar sitta i direktlänk till munnen.

Så, nu går jag här och tycker synd om mig själv.
Igen.
Och det är inte utan att jag funderar på vad som är så underbart med att bli äldre, egentligen?

Man sover sämre, äter mindre, kroppsdelar börjar sträva neråt, jag menar, härom dagen såg jag att jag fått smilgropar.
På knäna.
Det har ingen talat om för mig att man kan få.

Håret blir grått, fast det tycker jag i och för sig är ganska snyggt, man bänder lättare till ryggskott, knäskott, fotskott och armskott.
Man börjar höra sämre.
Helt plötsligt ser man inte med glasögonen.
Någon jäkel har börjat trycka texten mindre i tidningarna.
Så man måste ta av sig sina goggles och kisa med ögonen.
Vilket i sin tur gör underverk för ögonrynkorna så att man snart nog kan numrera dem och bläddra i dem.
Sminkar man sig med ögonskugga på dagen så några timmar senare sitter det precis under ögonbrynen.
Jag vete fan hur det går till, men så är det.
Man ser ut som om man målat sig med bägge ögonen stängda.
Effektfullt, javisst, men kanske inte den looken man eftersträvade.

Man har bagage.
Visst, både visdom och klokhet, men tyvärr också en del känslomässigt bagage som kan vara i vägen emellanåt.
Man har vanor.
Sådana som ingen kan ändra på.
Man är som en hund som aldrig lärt sig sitta och försöker någon ens komma med en antydan om att man skulle kunna göra på ett annat sätt så morrar man som en ilsken dobermann.

Och man får hårväxt på mysko ställen.
Av hänsyn till yngre känsliga läsare så ska jag inte berätta var.
Men se till att kamma ansiktet innan ni går ut när ni kommer upp i en högre ålder, jag säger bara det...

Och låren.
Låren ska vi inte prata om.
Vid en viss ålder ser de ut som baguetter.
Med solbränna på, som välgräddade sådana, men fortfarande baguetter.
Jag vet inte hur det går till heller.
Men så är det.

Ögonlocken sjunker ihop med, sa jag det?
Har man varit ute och förlustat sig en kväll, morgonen efter ser man ut som en mycket, mycket ledsen skrynkelhund, ni vet en sådan där som är skrynklig över hela kroppen.
Det är inte utan att man skulle vilja ha ett strykjärn och jämna till ansiktet lite i fogarna.
Men det gör man inte.
Man går ut och skrämmer sina medmänniskor i stället.
Lite roligt ska man ju ha.

Jo du... Det är ett helsike att bli äldre.
Å andra sidan, så håller jag helt med Keith Richards när han säger:
"Getting older is a fascinating thing. The older you get, the older you want to get..."

För, hur det än är...
Det är spännande.
Och vem vet, i morgon kanske jag vaknar upp med smilgropar vid armbågarna.
Man vet ju aldrig.

tisdag 17 augusti 2010

Jag avhåller mig...

Jag har så förbannat mycket jag borde göra.
Men jag avhåller mig. Man får inte låta arbetslusten ta över en helt och hållet.

I stället har jag:
Knallat ut i skogen (för där är det lugn och ro, tänkte jag. Fast jag vet att sådana tvärsäkra påståenden alltid blir omkullskenade av verkligheten.)
I skogen var det inte lugn och ro. Det var jag och tvåhundra nyblivna joggare.
Att de är nyblivna kan man se på deras ansträngda ansikten och deras motvilliga lunkanden.
Men om några veckor kommer de att löpa som gaseller allt medan jag travar omkring som en bortglömd ponnyhäst och lutar mig mot en tall eller gran allt medan jag försöker lista ut var i skogen jag befinner mig.

Så.
Jag gick mot djurkyrkogården. Där är det lugn och ro. Tänkte jag.

Funderade över mina djur som inte ligger där. En vilar med utsikt över skog och ängar.
Samma utsikt som han föredrog när han levde, han brukade sitta i fönstret och spana först, för att vara säker på att inga kor skulle dyka upp, precis som matte hade han ko-respekt. När kusten var klar hoppade han ner och försvann ut för att sent omsider komma hem med ett leende spelande över morrhåren.

Det började regna ganska generöst så jag tog långa benet före, blev nästan omkullsprungen av en inbiten motionär, (de känns igen på att de inte andas alls när de springer, jag vet inte om de har gälar eller något sådant, men de hörs helt enkelt inte förrän de är om och förbi. ) kom hem, kavlade upp ärmarna, fixade lunch och tänkte på allt jag har att göra.

Så långt kommen drog jag ut en kökslåda. En av de där "braatthautifallatt-låda", sedan kan du ju tänka dig resten...
Där blev jag sittande, smått imponerad över mina ekorrtendenser.
Jag har allt.
Precis allt.
Om det blir;
snöstorm (isskrapa, mitt första inköp på vägen till körkort....)
elavbrott (sudokuspel,batterier,ljus,tändstickor,tändare.)
skador (plåster i alla modeschanger,sårservetter,bandage,clips och nålar till utfiskande av stickor)
inspiration (pennor, pennor, pennor, anteckningsblock, post-it)
minneslängtan (gamla vykort, foton, små lappar med meddelanden som jag inte minns vem som skrev eller varför...)
växelbrist i konungariket Sverige (jag erkänner, det är jag som sitter på alla mynt.)
knappbrist (samma sak där, det är jag som har alla knappar)
klockbrist (jupp, även om jag inte använder klockor så har jag ett gäng i "utifallatt"-lådan, vem vet, en vacker dag kanske jag blir intresserad av klocktider.)
parfymbrist (mmm... massor med små flaskor...)
spritbrist (souvenirflaskor med JD)
receptbrist (tonvis av recept som troligen insamlats när jag varit utsvulten, eller drabbats av övermod där jag trott att "en vacker dag ska jag helsteka en älg över öppen eld.")

Allt fanns där. I lådan.
Och nu?
Det mesta finns kvar.
Ja, du vet ju.
Utifall att....

måndag 16 augusti 2010

Det handlar inte om vad du vill ha.

Jag hann med mer i onsdagskväll...
Rasslade upp till en vän, som jag inte har "bloggdöpt" än, hon kallar sig själv för häxa, vilket är helt okay för mig, folk får kalla sig nästan precis vad de vill utan att jag bryr mig nämnvärt.
Det är ju så här i livet, vi vill ha fack där vi kan stoppa in människor och vi kategoriserar t.o.m. oss själva även om det innebär att kategorin vi stoppar in oss i bara är en bråkdel av allt vi är.

Hur jag skulle beskriva mig själv?
Ja du.. Det vete katten.
Och ingen av mina katter verkar benägna att svara.
Skulle de svara skulle de kanske säga "Håller ordning i kattlådan, klappar bra, käket är okay och leksakerna många. Vi tycker om henne även om hon har dålig pälsväxt och ingen svans eller schyssta öron hon kan vinkla åt alla håll."

Hm, var var vi?
Jo, jag rasslade upp till min vän och krävde mat, kaffe och konversation.
Det fick jag.
Sedan kom det lite mer folk och vi diskuterade kärlek...
En vän sade att han visste precis hur han ville ha det, kärleks vis á vis...
Han lever ett liv som kräver mycket frihet, sa han. Mycket tid för sig själv och sedan ett liv ihop, det ville han ha.
Och jag nickade för så tänkte jag med.
Jag vet att det finns folk som lever ihop hela tiden, gör allt och ingenting tillsammans, jag antar att man måste vara mycket mer social än vad jag någonsin kommer att bli.

Som sagt, så jag nickade och höll med.

Sedan kom jag hem och började tänka;
Egentligen är det väl som så, att när vi ställer upp vissa antaganden om vad vi vill ha och behöver så är vi kanske helt fel ute.
På sin höjd kanske det handlar om vad vi kan ge...
Eller hur?

För det spelar ju ingen roll vad man säger att man vill ha, till syvende och sist, om man gett sig fan på att man vill ha en Brad Pitt-figur, som stryker och städar och är humoristisk och litterärt bildad, nog fan kan man ge sig på att föremålet för ens ömma låga är mer lik John Belushi, har en collegehumor som i sina bästa stunder bara kan betraktas som låga, han "tappar" strumpor överallt och har inget intresse av matlagning överhuvudtaget, den senaste boken han läste var någon i grundskolan som "vi var tvungna att läsa" och han anser att en romantisk träff är lika med en korv och mos på Sibylla.
Och man finner sig i det.
Inte bara finner sig, man trivs med det och älskar honom för att han är just han.

Troligen hade han också vissa standard-idéer för hur hans älskade skulle vara.
Blond, huslig, utåtriktad, fixig, icke-rökare och humoristisk på ett glatt sätt.
I stället får han en ganska ohuslig, varg-grå inåtriktad, ofixig, sarkastisk och ironisk "rökersomenskorstenskvinna" på halsen.
Och han älskar henne för just det.

Så, egentligen, vi må ha världens idéer om vem vi vill ha, eller hur de ska vara,
det spelar ingen roll.
Eller som Stephen Fry har sagt:
"You don't sit down and write a wish list about the person you are going to fall violently in love with. It just doesn't work like that."

söndag 15 augusti 2010

Jaha, det var därför!

Jag har haft ett litet problem på sista tiden,
med "The ballad of Lucy Jordan"...
Det började helt fredligt med att just den låten spelades i huvudet när jag vaknade en morgon.
"Muntrare morgonsånger kan man ju ha..." muttrade jag för mig själv.

Sedan dök den upp igen.
Och igen.
Som ett efterhängset tuggummi som sitter fast på skon.

Det är en bra låt, en riktigt bra låt med ett sorgligt avslut, tänkte jag för mig själv.
Sedan tänkte jag ett steg längre och började fundera på om det är så säkert att slutet är det sorgligaste...
Sorgligaste delen är ju kanske, att hon tror att det är för sent.
Att hon tror att hennes dröm aldrig kommer att slå in.
Eller ens ger sig själv chansen att försöka drömma något nytt.
Tänkte jag.

Men inte gav sig låten för det.
Så jag funderade lite till, och jag tänkte som så, att i den här åldern är det lätt som så att folk tror att det är för sent.
Försent att drömma och för sent att göra något och för sent att bryta mönster eller ens byta mönster.
Det är synd, tänkte jag.

Men inte gav sig låten för det.
Så jag googlade lite på den och såg till min förvåning att det är Shel Silverstein som skrivit den, Shel som också gjort "The giving tree", en berättelse som är så fin.
Samme Shel som var med i Dr Hook som gjorde en av världens roligaste skivor innan Dr Hook föll ner i smörballadsträsket och aldrig mer tog sig upp.
Samma skiva som spelas tämligen frenetiskt när vi har kalas, mina vänner och jag.
Se där, allting hänger ihop på något sätt, tänkte jag, men kunde fortfarande inte få ihop varför "The ballad of Lucy Jordan" bestämt sig för att lägga sig först i min topplista i bakhuvudet.

Sedan ringer Kia och säger "Jag funderar på att köpa hus!"
Allmän förvirring från min sida och sedan helhjärtat instämmande, klart att hon skulle köpa hus!
Det var inte riktigt klart just då, hon skulle lägga bud, sa hon, men hon var frestad och frågade om jag ville följa med nästa dag och se på det.
"Självklart!" sa jag.

Så på onsdagen åkte vi, och där låg ett litet grönt kristyrhus, med en gammal vildvuxen trädgård med vildvuxna växter och blommor.
Och det var bara så rätt.
Jag behövde inte ens sluta ögonen för att se Kia gå omkring där och påta i trädgården, eller klivande omkring inuti huset.
"Det här är ditt hus..." sa jag.
Och hon nickade och sa "Jaa..."
"Du bor här redan."

För så var det. Ibland är saker så rätt så de kan inte bli mer rätt, eller hur?
Sedan var vi på biblioteket, och mäklaren ringde, varvid Kia sa att "Jo, jag accepterar budet."
Så lade hon på och vi glodde på varandra ganska så storögt misstänker jag....
"Jag har köpt hus!"
"Du har köpt hus!" ekade jag.
Vi gick ut och satte oss på en bänk och jag sa "Det här måste vi fira, ska vi ta en fika?"
"Nä. Det här kräver en starköl!" sa hon.
"Du har köpt hus!"
"Jag har hus!"

Raskt begav vi oss till ett av stadens utskänkningsställen där vi drack öl och konstaterade att hon hade köpt hus. Att hon nu ägde ett hus.
"Tänk, för en vecka sedan tänkte jag inte ens på att köpa ett hus," sa hon.
"Nej..." sa jag.
"Nu har jag ett!"
"Ja!"

Och där någonstans så lade sig bitarna på plats.
Balladen om Lucy Jordan, med hennes drömmar som hon trodde aldrig skulle gå i uppfyllelse, min vän, som ser en dröm och är modig nog att kasta sig om den och omfamna den.
Det är så man ska gå tillväga med drömmar.
Hänga sig i svansen på dem, följa med i strömmarna och ta för sig.
Precis så är det.
Nu ska jag bara klura ut vilka mina drömmar är och sedan må de huka sig...
Jag är på väg efter dem och jag tänker inte backa en sekund.

måndag 9 augusti 2010

Kanhända....

Så här var det...

En vän berättar att en vän påpekat att hon inte är samma person längre, att hon blivit en sämre version av sig själv.
Hon grubblade en hel del på varför hon blivit som hon är. Och hur hon skulle kunna ändra på sig så att hon blev omtyckt igen.
"Hmm, jag vet inte hur jag ska bli som jag var?" funderade hon.
Jag teg.
(Jo, ibland kan jag faktiskt göra det...)
"Kanske det är för att jag gjort si eller så?" funderade hon.
Jag teg.
"Eller kanske det var då, eller då?" funderade hon.
Jag tog bladet från munnen och frågade stillsamt om hon själv tycker att hon blivit en sämre variant på sig själv.
"Hmm, nej?"sa hon.

Kvickt anlade jag ett imaginärt Sigismund Freud-skägg, drog fram min lika imaginära psykologsoffa, smällde ner vännen i ryggläge och lutade mig över henne och sa "Kanhända det är som så, att du ändrat dig, kanhända det är som så, att du mår bättre som du är just nu och kanhända det är som så att folk hellre vill att du är ditt gamla jag för då tog du inte så mycket plats.
Kanhända är det som så, att folk föredrog när du alltid ställde upp, kanhända är det som så att folk tyckte du var lättare att ha att göra med när du inte sa ifrån?"

"Kanhända..." mumlade vännen.

"Kanhända är det som så, att det som räknas är; hur du mår i dig själv och hur du trivs med dig själv?" sa jag med en tordönsstämma som skulle fått Cohen i sina mullrigaste sånger att vara stolt över mig själv.

"Kanhända..." nickade vännen.

"Kanhända är det också som så, att när du är sann mot dig själv kan du vara sann mot andra och slipper att må dåligt för alla gånger du egentligen tagit emot och varit snäll när du velat sätta ner foten och säga "NEJ!" Kanhända är ett ärligt "nej" bättre än ett falskt "ja"? mullrade jag vidare.

"Kanhända..." sa vännen.

"Kanhända är det som så, att när man ändrar sig själv så kommer obönhörligen en del människor att falla ifrån. Kanhända är det också som så, att de som inte längre vill vara med kan man lika gärna vara av med?" sa jag och satte tankfullt ett finger mot pannan.

"Kanhända..." sa vännen.

"Kanhända är det också som så, att när folk kritiserar dig så betyder det inte automatiskt att de har rätt. Det är inte säkert att de har fel, men fråga dig själv vem du är och vad du är beredd på att göra för att ställa saker till rätta. Ibland finns det helt enkelt inget att ställa till rätta för man gjorde rätt direkt. Även om någon annan anser att det är fel."

"Kanhända..." sa vännen.

Så där är vi nu, och kanhända är kanhända inte ett så dumt ställe att vara på.

lördag 7 augusti 2010

Så dystert. Så dystert det kan bli.

Ibland är jag tydligen fast besluten att tråka ihjäl mig själv.
Som de här senaste dagarna.
Lade nämligen vantarna på en deckare, som jag bestämde
mig för att läsa, nu när jag hade det så enbarmligt och nu när
det var så synd om mig och det ena med det andra.

Deckaren var inte bra.
Det var landskapsbeskrivning hit, landskapsbeskrivning dit, det var
mörkt, det var dystert och det var grått och se på fan, där kom det
snö också.

Det var dystert.
Som sagt.

Huvudpersonen åkte runt i en taxi tillsammans med chauffören som påminde om den där tecknade figuren, du vet, någon gång på sjuttiotalet, den där knubbiga med stor näsa?

Det åktes och åktes i landskapet.
Fram och tillbaka, allt medan landskapet beskrevs noggrant.
Det var dystert.

Huvudpersonen var reporter för en landsortsblaska.
Det beskrevs hur redaktionen såg ut, hur medarbetarna såg ut och hur jobbet utfördes.
Det var dystert.

Hans fru låg i koma på ett sjukhus.
Dystert.

I början blir någon av med livet i boken.
Dystert, mycket dystert.

Det beskrivs hur polismännen arbetar, hur brandkåren arbetar och hur reportern arbetar.
Det beskrivs t.o.m. hur polishelikoptern låter.
"Flopp- flopp-flopp." står det.
Och jag ska inte hänge mig åt att påpeka att där lyckades författaren sammanfatta boken i ett ord.
Dystert vände jag blad.

Sedan åktes det fram och tillbaka, allt medan reportern körde ner handen
i sin rockficka, där han hade små fläskpastejer, korvar och annat smått och gott.
Chauffören hade souvenirflaskor i handskfacket.
Chaufförens fru hade lämnat honom för åratal sedan.
Så nu bodde han nästan i sin taxibil.
Dystert.

Däremellan hann vi med att få beskrivningar av hus, träd, kyrkor och reporterns besök på sjukhus.
Sedan blev det fyrverkeri.
Kvinnan han strulade med, (för det ska finnas en sådan, även om jag inte kan begripa vad hon såg i honom, månne det var fläskpastejerna som attraherade?) råkar givetvis komma i vägen för en fyrverkeripjäs.
Dystert, minst sagt.

Jag vände blad och morrade "Ska det vara så svårt att ha lite mord
insprängda i en deckare?"
Det ska det tydligen vara.
Men!

Se!
Där hittas en kropp uppe på ett kyrkotak.
Det hade legat där i många, många år.
Reportern kliver upp, han utmanar sig själv med att göra saker han
är rädd för, jag utmanade mig själv till att vända blad i stället för
att följa impulsen att riva sönder boksidorna, rulla ihop dem och
använda som tandpetare ifall det blir brist på träd.
Reportern kliver upp och träffar polisen.
Dystert konstaterar de att det är ett mord.

Sedan åks det fram och tillbaka igen.
Landskapet är dystert.

Någonstans så beslutar sig författaren för att mordgåtorna ska lösas.
Det görs.
Det är ett jäkla harvande hur reportern känner sig, hur vattnet stiger,
(för det hinns givetvis med en översvämning, i denna meteorologdeckare.)
och hur det känns och hur mörkt det är och vått.
Vatten har ju en tendens att vara vått.
Det är dystert.


Sedan löses mysteriet.
Dystert.
Och jag undrar återigen för mig själv, varför jag envisades med att läsa ut hela boken.
Kanske för att ryggen är så dyster.
Det passar ju liksom, att vara dyster i själen också då.
Och dyster är jag.
Boken går till återvinning.
Det är det enda som inte är dystert med boken.

onsdag 4 augusti 2010

Aj. Och aj. Och aj igen. Och aj, aj, aj!

Du vet, det där folk säger?
"Sträck på dig!"

Gör inte det.
Det gjorde jag med kattsandssäcken.
Aj.
Aj.
Aj.

Jag lider inte i tysthet, eller tysthet och tysthet, just nu är jag själv, bara katterna hör mitt lågstämda morrande.
Men nyss ringde en vän och frågade (ack, denna godhet...) om jag ville ha något från Skänninge marken.
Jag tror både hon och jag blev lika förvånade när jag brölade som en ilsken tjur när jag reste mig för hastigt från stolen.
Hade ingen aning om att jag har sådana bastoner i mig.
"Ta det lugnt, värm vetekudden, gå och lägg dig och vila, gör inget mer, bara vila, var det choklad med nougat du ville ha? Vi hörs i morgon, om jag inte hör av mig senare om jag hittar något du kanske skulle tycka om, lugn, bara lugn!" sa väninnan skärrat.

Jag brölade mitt godtycke och gick och satte mig här igen, på en pinnstol som ryggen nästan tycker om.
Men till imorgon ska jag vara bra igen.
Det har jag bestämt.
Jag ska grilla ryggsidan med vetekudden, så, om ni bor här i närheten och känner att det börjar lukta bränt fläsk, då vet ni vad det är.
Ulvstrumpa på vetekudde.
Jajemen!

tisdag 3 augusti 2010

Tretton minuter.

Tretton minuter har jag på mig just nu.
Tretton minuter kan man hinna mycket på.
Man kan hinna att göra sig ovän med vänner, bryta upp eller ingå förhållanden, städa en toalett, stirra rakt ut i det blå, tömma en tvättmaskin och leta efter den där förbaskade strumpan som försvinner så lätt, vart tog den vägen?

På tretton minuter kan man författa det ilsknaste brev man någonsin skrivit och samtidigt besluta sig för att lägga det på kistbotten och inte skicka iväg det.
På tretton minuter kan man skriva det där brevet, skicka iväg det och sedan gå hem och tugga i vanmakt på en stolsrygg medan man ångrar sig.
På tretton minuter kan brevbäraren slarva bort ditt brev.
Eller lägga det i rätt brevlåda.

På tretton minuter kan man bestämma sig för att börja ett nytt liv, eller fortsätta med det gamla.
På tretton minuter kan man hinna födas, eller dö, eller ramla nerför trappan.
På tretton minuter kan man springa in i sitt livs förälskelse och antingen stå kvar och ta vara på tillfället eller backa och gå runt ett hörn och genast ångra sig och sedan titta runt hörnet och se att förälskelsen står kvar.
Eller har gått.

På tretton minuter kan man laga till en god måltid.
Eller ta något hamburgerhak och kalla det för bukfylla.

På tretton minuter kan man öppna en öl, ta en klunk och säga "Aaah!"
På tretton minuter kan man klappa två katter, skriva en blogg, ta på sig gympaskorna, jackan och bestämma sig för att biblioteket längtar efter en.

På tretton minuter kan man hinna utanför dörren och missa världens viktigaste telefonsamtal.
Eller undgå en telefonförsäljare.

På tretton minuter kan man hinna allt eller inget.
Och det här, är allt jag hinner med, just nu.
Vad hinner du?

måndag 2 augusti 2010

Pingvinvirke hela högen!

Jo, men du...
Visst är det väl så, man surfar runt och får nya tankar och idéer, jag läste på en av favoritbloggarna, Motvalls Gubbes, (som ni hittar till vänster på sidan, jag orkar helt enkelt inte leta upp html-kodningen, jag är en lat kvinna idag och orkar inte helt fullt ut.) om ett ordstäv;
"Jag bloggar, alltså finns jag (i cyberrymden)."

Och det var då, det slog mig, att jag själv levt efter Lundells ordstäv; ”En inställd spelning är också en spelning."

En inställd blogg är också en blogg, har jag sagt till mig själv, vilket jag tycker har stämt ganska bra.
Ett tag hade jag nämligen ingenting att säga, i vart fall inget som lämpade sig i tryck.
Det jag hade att säga sades i bekantskapskretsen och sedan var det liksom färdigt.
Man orkar inte dra samma visa för många gånger, eller, jo, visst, det finns folk som tycker om att älta, men ja' örk' int' som de säger uppöver.

Men bloggen levde fast jag inte var med i den längre.
Jag är ju inte mer (eller mindre) än människa så ibland tittade jag in här och blev smått fundersam när jag såg att det lästes.
Jag tänkte, bloggen klarar sig ganska bra utan mig. Orden står där de står och här står jag bredvid och tittar på.
Mycket märkligt.

Ibland funderar jag på när jag tar bort hela bloggen, ska jag printa ut den innan och ha den i en pärm, så att jag kan sitta och läsa på ålderns höst och le åt somligt och skämmas gruvligt åt somligt?
Det lutar åt det.
"Ulvstrumpas strumplåda" ska pärmen givetvis heta, och kanske kostar jag på mig en liten bild med en strumpa på, eventuellt någon av mina favoritstrumpor, kanske den med Snobben som ger en färgglad blomma.

Egentligen skulle jag skriva om Bill Murray, hade jag tänkt, du vet, vissa skådespelare kan jag tänka mig att se om de så skulle spela pingvin i en film och inte ha en enda replik, utan bara stå där på ett isflak.
För man vet att de skulle göra något utav det ändå.
Bill Murray skulle vara utmärkt som pingvin.
Men i kväll är han i "Broken Flowers."
Och jag sitter och ser på.
Han kan inte göra fel.

Precis som John Pinette, Dave Allen, Clint Eastwood, Mads Mikkelsen och en hel del andra.
De är av pingvinvirke hela högen.

Hmm, det var nog allt, för idag,
jag ska ta och brygga en kopp te här, sedan ska jag lägga upp fötterna i soffan, om jag får plats för Styre Långskank, jag tror och misstänker att han aspirerar på att bli världens längsta katt när han ligger utsträckt.
Själv knycklar jag ihop mig i ett hörn, för jag är så omtänksam, jag.
Och han har så hemska klor och ett vansinnigt morgonhumör om han blir väckt.
Sådant får man tänka på också...