lördag 31 juli 2010

Vad tror du?

Hördudu...
En sak som jag tänkte på i natt, och som jag i och för sig har tänkt på ganska länge, är folk som tror.
Jag tror att jag har så svårt för folk som är riktigt inne i någon slags religion för att de verkar så tvärsäkra.

Det skulle vara så enormt uppfriskande om någon sa "Jag tror på det här. Men vem vet, det kanske är helt fel?"

Jag menar, jag gillar Benjamin Franklin, eller vem det nu var igen, som sa "Jag tror inte på spöken, men jag är rädd för dem."
Det är en sund inställning till livet, om du frågar mig.

Jag tror inte på en hel del saker, fast, iofs, Bush trodde jag inte på, men han är tyvärr verkligt verklig.
Jag tror inte heller på, (på fullaste allvar) att musiken nu har nått en ny lågpunkt och att allt egentligen hade den goda smaken att hända när jag växte upp.
Fast ibland undrar jag...

Jag tror inte heller på att grannarna lämnar ludd kvar för att medvetet irritera mig.
Jag tror tvärtemot att de lever så spännande och kaotiska liv att de inte hinner att tänka på så små futtigheter som ludd i tumlaren.
Jag tror också på att de är tämligen långsynta och inte ser dammråttor, och att jag, med ålderns rätt ska ta reda på dammråttorna, för jag är så närsynt numera så att det inte är klokt.
Det måste vara något med åldern, va?
Att man måste ta av sig sina goggles för att se?

Jag tror också (fortfarande, ja) att boleros är ett synnerligen dåligt skämt.
Men jag kan ju ha fel.
Det kanske är som så, att kränga på sig en bolero, så att man ser ut som man snott en femårings kofta är snyggt och helt som det ska vara.

Så visst kan jag ha fel.

Jag tror också att katterna inte ska göra våld på laxen som jag lagt på diskbänken att tina.
Det tror jag jämt, av någon outgrundlig anledning.
Jag har oftast fel.
Man tycker att jag borde lära mig något av detta.
Men sån är inte jag, tydligen.
Den dagen laxen inte fått ben och försvunnit under soffan ihop med två morrande katter så kommer jag att kränga upp på en stol och rita kors i taket.
Det tror jag. Fullt och fast.

I mina vildaste drömmar...

Ni skulle ha varit med i natt.
Klockan tio i ett vaknade jag, slog upp korpgluggarna och bara stirrade rätt ut i mörkret.

Dessförinnan var jag i en dröm.
Det var jag och en person från Facebook, en person som står som "vän" men som jag normalt sett inte har något speciellt gemensamt med förutom att vi skickar små kor i farmville till varandra med ojämna mellanrum.

I alla fall, det var hon och jag och vi var i ett kråkslottshus någonstans i världen.
Det var ett hus som hukade i skymningen, medan molnen flög förbi så där orosmättat som bara moln kan flyga förbi i skräckfilmer, någonstans lyste det också en blek måne ner över oss.
Huset bara stod där (ja, som hus gärna har för vana att göra.) och ju närmare vi kom, desto större förstod vi att det var.

Givetvis klev vi in, i hallen var det mörkt och luktade damm, mitt framför oss var en stor rak trappa, vi vandrade uppför och på andra våningen var det prång och dörrar överalllt.
Någonstans fick vi en röd nyckel och vi prövade olika dörrar som hade olika hemskheter innanför, det var skelett som susade fram, mörka skuggor som smög upp och lade kalla fingrar på vår nacke och speglar som visade märkliga människogestalter som verkade försöka ta sig ur.

Vi tog oss ut ur huset, det blev nästa kväll och vi återvände, någonstans fanns det något vi letade efter och vi fortsatte uppåt i huset, öppnade fler dörrar och kom in i fler rum, alla med det gemensamt att det var både hemskt hemskt och hemskt spännande.
Vi kunde helt enkelt inte låta bli, fast vi sa till varandra flera gånger att "Vi borde ge oss iväg."

Tredje kvällen gick vi i stället nerför en trappa, kom in i en stor biosalong, en film visades och hela salongen var öde, vi satte oss, bägge ganska långt bak, men med mellanrum mellan oss.
Plötsligt öppnas dörren och in kommer tre gigantiska grizzlybjörnar, iförda gröna t-shirts som räcker dem precis ner mitt på magen.
Något stod tryckt på tröjorna men vi kunde inte se vad.
Deras ögon glimmade rött och ondskefullt, och vi kände, att vad än dessa björnar kunde vilja, så inte var det något gott.

Vi hukade i stolsraderna, när björnarna kom närmare hörde vi ett surrande från dem, vi förstod genast (precis som man förstår allt omedelbart i vissa drömmar) att det här var inte vilka björnar som helst.
Det var mekaniska björnar.
Av någon anledning skrämde detta oss ännu mer.

Allt medan de surrade fram mot oss, där vi satt, så började de fäkta i luften, någonstans ifrån fick min Facebook-vän fram ett långt grönt skohorn som hon började fäkta med.
En björn gick hon i närkontakt med, körde ner skohornet i halsen och micklade runt så att mekanismen slutade fungera.
"Good, one down, three to go!" skrek jag.
(Ja, jag vet. Det var ju bara tre björnar från början, men ändå var det tre kvar..)

Själv hade jag bara knytnävarna att ta till, den björn som kom emot mig, skulle sett riktigt gullig ut om det inte varit för de mörkröda ögonen som glimmade och morrandet som verkade dåna om hela hans kropp.

Självklart förlorade jag kampen, björnen fick tag i mig med sina ramar och började klämma åt om halsen på mig, jag minns att jag låg ner och stirrade rakt upp i hans ögon och undrade vad jag skulle ta mig till.
"Spela död!" flög det genom huvudet, så jag tog ett djupt andetag och höll andan och blundade.

Björnen klämde åt och jag tänkte att "Andas inte. Rör inte en muskel."
Grizzlyn lutade sig ner mot mig.
Då slog jag upp ögonen.
Och glodde rakt in i de här ögonen som fladdrade som ett rött ljus.

Någonstans ville jag desperat vakna och någonstans ville jag absolut inte lämna drömmen,
jag ville ju veta hur det skulle gå, om vi skulle överleva och hitta vad det nu var vi letade efter.
Det var så spännande så det inte var klokt.

Och där, där vaknade jag.
Av att jag stirrade rakt ut i mörkret och jag lovar, hade någon stirrat tillbaka på mig så hade jag gjort nytt rekord i grenen "ta-sig-ur-sängen-och-ylande-springa-rätt-ut-genom-dörren".

Lyckligtvis var det ingen som tittade på mig tillbaka.
Jag hoppade (jo, jag gjorde faktiskt det.) ur sängen, gick ut i vardagsrummet, där jag tände två lampor, satte på tv'n och begrundade drömmen.
"Som en Stephen King." sa jag till mig själv.

Det märkliga är, att i drömmen var jag inte ett dugg rädd någon gång.
När jag vaknade däremot var jag helt klart skakad.
Motvilligt imponerad också, för det var en av de bästa (eller värsta) mardrömmar jag haft på länge.
Och någonstans, någonstans undrar jag så, hur det skulle ha gått. Vad vi letade efter och om jag skulle ha lyckats lura björnen.

Jag är säker på att ni som ägnar er åt drömtydning har ett och annat att säga om drömmen.
Själv tror jag att en viss överkonsumtion av chips, plus ett läsande av en artikel om Midsomer Murders, där det redovisades olika sätt att ta av daga folk, plus mitt just nu, ganska rysansvärda läsande av deckare spelar in.
Däremot har jag svårare att förklara varför björnarna var mekaniska.
För att inte tala om att jag undrar vad det stod på björnarnas t-shirts.

Men vem vet...
Jag kanske drömmer om dem igen.

fredag 30 juli 2010

Ikväll har jag en träff med den viktigaste personen i mitt liv...

Jag har dammsugit, skurat golv och betett mig som en prakthusmor i största allmänhet idag.
Har nämligen en träff med den viktigaste personen i mitt liv ikväll.
Jag vet inte hur det är med dig, men ibland bara kliar det i mig att få vara själv och umgås med mig själv.
Ikväll är en sådan kväll.
En öl står på vardagsrumsbordet och väntar på att öppnas, i köket finns rotsakschips och i videohyllan står "Blinkande lyktor" med Mads Mikkelsen och bara väntar på att ses igen.

Eventuellt så kommer John Pinettes dvd att åka på också, senare framemot kvällen.
Jag tror att jag har nämnt det förut, att jag är vansinnigt förtjust i John Pinette, menar jag.
En sådan man med en sådan humor, en sådan man skulle jag trivas med.
Något av det tråkigaste som finns är folk som tar sig själva på för stort allvar, sådana som gärna skrattar åt folk men ytterst sällan med folk och ännu mindre sällan kan ta sig ett riktigt magvärmande skratt åt sig själva.
Sådana människor är inget roliga, alls.

Nästan lika tråkiga som när man helt oförskyllt råkar i sällskap med kvinnor som diskuterar smink och bantningstips.
Allt som om det verkligen gällde livet.
Någon gång hörde jag om en kvinna som smakade på godis och sedan spottade ut det.
Allt för att undvika kalorier.
Hur jäkla trist låter inte det?
Visst, man kan inte äta allt alltid, men hu, att kanske smaka en bit choklad och sedan spotta ut den?
Varför?
Varför?
Varför?

Jag kan inte ta på fullaste allvar att jag skulle behöva gå ner si och så många kilon för att behaga någon annan. Eller att jag skulle behöva ändra klädstil eller sminka mig på ett visst sätt, för att inte tala om relationstips, som nu i semestertider, där man kan läsa om hur man får sin kanonsemester, med eller utan partner, bara man gör si. Eller så.
Skitkul att läsa men gör folk så?
På riktigt, menar jag?


Jo, jag vet. Visst låter jag som en riktig jävla besserwisser, eller messerschmitt, som äldsta vännen säger ibland.

Det är inte det att jag inte kan lyssna på andras råd.
Jag lyssnar. Det gör jag...
(Och ja, jag hör mina vänner sucka ganska unisont här...)
Saken är väl bara som så, att jag är övertygad om att jag vet bäst hur jag lever mitt liv.
Jag vill gärna bli överbevisad i frågor som rör mig själv och då måhända kan jag tänka mig att rucka på min inställning.

Jo, jag vet.
Jag påminner ibland om den där skämt-teckningen, du vet, han med foten i kläm i en dörr, varvid en pratbubbla frågar "Foten i kläm?" och han ler generat och säger hurtigt "Jajemen!"


Men, var var vi?
Kvällen med mig själv.
Mads Mikkelsen, John Pinette, mig och obegränsat utnyttjande av datorn och stereo.
Det kan inte bli bättre!

onsdag 28 juli 2010

Vad vet du? Egentligen?

Nu är jag så smått på krigsstigen...
Eller kanske inte där, men jag är ganska irriterad.

Jag hör en konversation om en person, någon säger något, den andre säger "Men...?" och protesterar, varvid den första talaren säger, i iskall ton "Det vet jag inget om."
Där tar konversationen slut.
Någonstans känner jag att det inte riktigt hör till god ton att sticka fram mitt huvud i ett främmande sällskap och lägga mig i, men ack, vad det kliar i mig....

Och där sitter jag, och funderar hur förste talaren kan uttala sig så tvärsäkert i första hand,
eftersom det den hade att säga var saker den hade hört i sin tur.
Hur visste den personen att det den hört var sant?
Hur visste den personen att den han hörde det ifrån visste i sin tur.

Att gapa och svälja ord utan att bry sig om att ens fråga sig själv "Är det här möjligt? Är det riktigt säkert?" och ta de orden till sina egna sanningar, när man i praktiken ingenting vet, verkar för mig som ett ganska naivt sätt att förhålla sig till omvärlden.

Jag antar, att det är samma personer som läser en dagstidning eller skvallermagasin och
sedan vet precis hur det är.

Inom mig känner jag ofta att det finns minst en, eller två, eller varför inte flera olika sätt att säga sanningen på.
Från var och en man hör, prata om samma sak, så kan man ge sig fan på att det är olika skildrat, beroende på vem som berättar.
Det betyder inte att det bara finns en sanning och att alla andra som pratar i det har fel.
Det kan betyda att sanningen ligger någonstans mittimellan. Eller att sanningen inte alls är där.
Sanningen om vad som sker och vad som inte sker kan man grubbla sig blå över.

Nej, vet du...
Är det en sak jag är förbannat säker på så är det att jag inte vet tillstymmelsevis så mycket som jag tror mig veta.
Jag kan säga, med nästan självklar röst, att den enda jag vet var jag har är mig själv.
Men det vore också en osanning.
För, det händer, att ibland begriper jag mig inte alls på mig själv och vet inte alls hur jag råkade försätta mig i den ena eller andra situationen.

Lite förståelse och medkänsla skulle man kanske kunna väga in när man bedömer andra,
men det är ju å andra sidan så förbaskat tråkigt.
(Som Kia säger, där hon står nu, bredvid mig och garvar. Och så är det väl, då skulle mycket som blir sagt aldrig bli sagt. Vilket innebär att folk skulle få tid att tänka innan de pratar. Och vem vet vart vi är på väg då?)

tisdag 27 juli 2010

Vari jag förhåller mig och tappar hållningen.

Det är väl själva fan att man ska vara så mänsklig.
I min strävan efter att anta en Buddha-liknande inställning till livet så känns det ibland precis som om jag har kommit långt.
Just i de ögonblicken, när jag känner mig riktigt upplyst och lugn och kan se på omvärlden med ett leende, allt medan jag knäpper händerna över kalaskulan, när jag känner att jag kan se på mina medmänniskor med tolerans och förståelse och humor och gratulerar mig själv till att vara så vidsynt och i största allmänhet en trevlig prick...
Just i de stunderna när jag förhåller mig på ett vänligt sätt till allt och alla...

Just i de stunderna borde jag också komma ihåg att de stunderna oftast bara förebådar ögonblick när jag kommer att ägna mig åt att reta mig på människor, omgivningar och allt i min närhet, och gärna också sådant som inte är i min närhet.
Men, se, det glömmer jag lätt bort.

Därför blir jag alltid smått överraskad när jag hör mig själv morra "Men det var väl själva fan, en sådan idiot till bildrulle, har han fått körkortet i ett cornflakes-paket!?" och "De där förbaskade semestercyklisterna, som virrar omkring lika planlöst som en gråsugga, de borde totalförbjudas, här kommer man, som är en allvarligt sinnad cyklist och där far de fram som om de vore onyktra hela högen, tar in "naturen" kantänka, faller i gråt över kor och är i vägen för mig som verkligen ska nånstans!"
Att det ska vara så svårt att hålla till höger, tänker jag. En del människor borde inte släppas ut utan olikfärgade vantar på händerna. Helt otroligt.
Och att nästan gå ner i spagat över en ko som mal klöver mellan käkarna. Aldrig. Det skulle jag inte drömma om.
Sedan att jag gör små glädjesprång över kossorna vid Brösarps backar är en helt annan sak.
De korna är ju filmstjärnor. Det är inte varje dag en sådan som jag frotterar mig med sådana.
Då måste man reagera. Dock har det inte gått så långt att jag försöker få autografer av dem.


Så jag morrar till min omgivning. Mina käkar är låsta och mina ögon är som gevärsmynningar.
Tillstymmelsen till leende finns inte.

Sedan går jag in i en affär.
Och ser turister, turister, turister.
Som far omkring som ouppfostrade flugor och piper och ojar sig och bara är i vägen!
Det är ju inte klokt, att slå ihop handflatorna och nästan hoppa jämfota över en porslinsbytta,
brist på hållning, absolut!
Att jag själv, alldeles nyss for omkring som en malariasjuk mygga i affärer nere i Skåne hör absolut inte hit.

Sedan åker jag till stranden.
Åh så mycket folk som badar överallt där precis jag ska sätta ner mina små blomblad till fötter.
Överallt är de.
På min strand.
Morr.
Jag kavar ner i vattnet och pyser som en gejser. Upptäcker att baddräktens stretch håller på att ge med sig. "Typiskt!" morrar jag. Lite bad och den hänger som ett sorgset minne av tider som flytt.
Sedan kommer jag på bättre tankar.
Jag har givetvis gått ner i vikt av allt mitt plaskande i vatten.
Så måste det ju vara.

Studsar glatt upp på stranden och spänner mina muskler lite lagom belåtet.
Känner mig ganska tillfreds med både livet och omgivningen.
Tänk så smärt man kan bli av tio meter här och tio meter där.
Otroligt, egentligen.

Sedan.
Sedan ser jag kort på mig själv från Ale Stenar.
Och helt plötsligt glömmer jag allt om alla andra som irriterar mig.
Där står jag, iförd Clash-tröja och avklippta jeans, kavat stående med händerna i byxfickorna.
När jag tittar på kortet ringer min gymnastiklärarinnas ord i öronen.
"In med magen, ut med brösten!"

Så synd att jag aldrig lyssnade på henne.
Nu, när jag snart hoppar in i den riktigt gyllene medelåldern så ser jag att min hållning är ungefär lika charmant som vilken hösäck som helst.
Hade någon hängt mig över någon av Ales stenar iförd något höfärgat så hade ingen kunnat tala om skillnaden.
Kossorna skulle ha vankat fram och smakat på mig och sedan råmat besviket.
En sådan brist på hållning hittar man inte varsomhelst, det är ett som är säkert.

Och plötsligt glömmer jag min omgivning och funderar på böcker på huvudet,
högaffel i ryggen och andra viktiga ting.
Faller in i ett litet navelskådande där jag begrundar min hållning och i andanom ser mig själv rak som en fura, skridande fram med mina imponerande korta centimetrar.
Lägger dock ner den idén ganska omgående, något säger mig att det blir en massa jobb att komma ihåg att skrida fram överallt.
Jag tror att jag behåller min hållning...
Eller, brist på hållning, menar jag, naturligtvis.

tisdag 13 juli 2010

Bara en massa jävla gnäll.

En sak med en blogg som få nämner, är den oinskränkta rätten att klaga och gnälla och gnöla preciiiis hur mycket man vill.
Man får vara precis hur stelbent, tjurig, pms-ig, ja, kalla det vad du vill, och ingen har rätt att säga "Men faan, vad du gnäller!" för då returnerar man med repliken "Och vem tvingade dig att läsa?"

Så.
Nu.
Är ni med?
Dags för härligt gnölande á la mig:

För det första:
Det räcker nu. Det är bra. Jag vill inte ha mer värme. Jag är nöjd. Mer än nöjd. Jag flyter bort.
Jag svettas som en åkersork utan åker. Hilfe!

För det andra.
Ni som går in på restauranger och varuhus med i praktiken inga kläder alls på er.
Sluta ögonblickligen med det! Jag vill inte frotteras med era nakna magar eller bli knuffad av nakna ryggar. Jag vill inte. Jag vill inte!
Ta åtminstone på er en t-shirt. Snälla... För min skull.

För det tredje.
Lägg av med att kroppsfixera er på stranden. Se er omkring. Vi ser allihop totalt komplett olika ut. En har säck-lår, en har mage, en har rygg med valkar, en annan har fjälliga tår, en tredje har en tupé som flyter iväg i vattnet, precis just där, ser du?
Ingen är perfekt. Kom ihåg det.
Ut med dig i vattnet och njut som bara den och kom ihåg att sedan, när du blir gammal så är det inte stunderna när du nojade över hur du ser ut som du kommer att minnas med välbehag.

För det fjärde.
Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte höra vad du säger i din mobil. Ställ dig inte i knät på mig och för en konversation som skulle få t.o.m. Cheetah, (ja, Tarzans apa) att slå dövörat till.
Jag ger tusan i om du är på ICA, eller att du är på väg hem.
Jag bryr mig inte. Sänk rösten och använd telefonen som telefon och inte som megafon.
Förstått?

För det femte.
Jag vill ha större glasskulor. Jag är en vuxen kvinna och kan inte tolerera bebisglasskulor.
Jag vill gärna se att en slick lämnar kvar åtminstone halva glassen.
Nej, jag är inte glupsk.

För det sjätte.
Barn är barn är barn. Om du råkar befinna dig på stranden, stående i vattenbrynet, bli inte förbannad om något barn kommer springande och stänker ner dig.
Blir du arg för en sådan grej så ska du stanna hemma och på din höjd bada i en enmansbadbalja.
Förstått?

För det sjunde.
Ge fan i att blänga på min cigg. Jag har inga som helst intentioner att slänga fimpen på stranden. Jag tänker inte heller jaga dig fram och tillbaka i vattnet allt medan jag blåser rökringar på dig.
Jag står minst 30 meter från dig, har en ask som jag lägger fimparna i och står inte och ojar mig över din stads-suv som du naturligtvis behöver för att ta dig fram mellan caféerna.

För det åttonde.
Såå skönt det här kändes. Jag känner mig som en ny människa. Som en vårvind som leker och viskar. Det är skönt med gnäll och gnöl. Det är underbart med gnäll och gnöl. Ack.
Jag känner mig underbart partisk, gnällig och jag har varit suveränt orättvis, en riktig rugguggla.
Det här måste vi göra om, eller hur?

För det nionde.
En långrandig baddräkt gör inte under för någon kvinnas figur. När jag har på mig min så påminner jag ganska mycket om en falukorv på ben inslagen i färgglad cellofan.
Det bjuder jag på för även om jag är jävel på att gnälla så vet jag också att folk behöver ett gott skratt mellan varven.
Det tillhandahåller jag.
Med varm hand.

För övrigt, vi hörs igen och hur är det med dig i värmen?

tisdag 6 juli 2010

Men det var då själva .........

Men det var då själva fan.
Jag är ledsen, men jag kan inte uttrycka det på ett mer civilt sätt.

Jag sitter här och har skrivit svar på era kommentarer, tryckt "publish" som seden kräver, för att sedan upptäcka att mina kommentarer försvunnit ut i något cyberhål.
För att inte tala om två av mina medbloggares kommentarer, som poppar upp, för att sedan listigt försvinna till nästa gång jag trycker "refresh".

Sån't blir man lite gramsen på.
Eller rättare sagt tvärförbannad.
Mitt svar till Cicki, t ex var ett under av humor och välformulerade ord, mitt tack till Bitten verkar någon gremlin ha fått tag på och hastigt tuggat i sig.

Så jag ger upp med att försöka svara, för tillfället i alla fall.
Allt medan jag morrar som en retad grävling och undrar i mitt stilla sinne om bloggen jag skriver nu kommer att försvinna samma väg.
Kanske blir det här det bästa jag någonsin skrivit i hela mitt liv, sedan trycker jag på "publish" och sitter med skägget i brevlådan och tittar dumt på en tom skärm.
Skulle inte förvåna mig ett dugg.

Vad jag ville ha sagt var att jag blir helt matt i pälsen och glad som en speleman att ni fortfarande läser.
Jag ska inte lova något men jag tror att jag dyker upp lite mer frekvent.
Egentligen hade jag tänkt berätta om mina handledare, vi får se om jag får tid över (Jag hörde dig som sade "Om du får tid över mellan farmandet och tömmandet av kor, menar du?"
Med ett ganska fåraktigt leende så håller jag med. Jag har redan skrämt en björn så här på morgonen och slagit ihjäl en orm, även om det är emot mina principer totalt irl att slå ihjäl någonting. Myggor undantaget. Å andra sidan får jag aldrig tag i några mygg, dör de så gör de troligen det av skratt emedan jag jagar fram i lyan som en rasande furie och slår ihjäl tapeter, gardiner och blomkrukor.)

Nåväl.
Allt för nu.
Jag ska in och kolla om min japanska lada är klar.
Men jag återkommer.

måndag 5 juli 2010

Kärleken bor i en bowlinghall....

Bara så att du vet.
Jag raderade nyss en hel blogg.
Det var helt enkelt inte jag. Jag försökte tänka på vad jag ville ha sagt, ha struktur i det hela, lade lite band på mig själv och uppförde mig i största allmänhet inte som mig själv.
Vete fan vad som tog åt mig.
Kanske drabbades jag av rampfeber?
Bloggfeber?
Det är trots allt över två månader sedan jag hörde av mig sist.

Ibland har det känts som jag aldrig skulle höra av mig igen.
När dagarna går och ingenting finns att säga, inte för att det blivit sagt utan för att jag helt enkelt inte kunde fånga tankarna länge nog.
Ibland har det känts som "Men skriv då! Skriv nu!"
Men det har jag inte gjort.
"Det tar för mycket tid..." har jag tänkt och suttit och tömt kor (jo, jag vet, andra kallar det "mjölka"...) på Farmville och låtit tiden rinna mellan mina fingrar.
Jag kallar det avkoppling och det är nog så.
En slags avkoppling totalt i hjärnan.
Gud vet, (ja, det går bra med vilken som helst) att jag har behövt det.

Det finns de som säger att omväxling förnöjer.
För dem rekommenderar jag starkt en karuselltur med Fk och Af, där kan du snacka om omväxling.
Som jag sagt innan, jag har inte haft tråkigt en sekund...
Men vi ska inte fördjupa oss i det, just nu.
I bloggen jag raderade (frid över dess minne) var jag riktigt duktig och kronologiserade vad jag varit med och det blev förbannat tråkigt.
Jag tror att jag gör som jag alltid gjort, det kommer att komma lite hipp som happ.
Precis som du är van vid.
Och jag med.

En sak som hände det här halvåret var att jag dödförklarade kärleken.
Kan tyckas lite dramatiskt men det blir lätt så om man umgås med Arne Anka, Nemi och diverse vänner som verkar ha en synnerligen magnetisk dragning på folk som helt enkelt verkar lika oförmögna att ha en relation som en amöba.
Det var mycket gråt och tandagnisslan och visst gnisslades det tänder här med, och i våra värsta stunder så skulle nog till och med misantroper verkat som synnerligen livade och varmhjärtade människor i jämförelse med oss.

Jag tror man behöver det. Ibland ska man ner och slita sig fram i gräset och gnissla tänder så att en sågmaskin blir grön av avund.
Ibland ska man helt enkelt bara ner i gyttjan och sörja.
(Ja, jag vet..Men jag kan inte låta bli, jag gillar den meningen...)

Sedan, lite längre fram enades vi om att det inte är kärleken som är död, nej, absolut inte, det gäller att skilja på sak och sak och person och person.
Kärleken i sig kan inte rå för att den blir illa hanterad.
Kärleken lever på de underligaste ställen, som i en bowlinghall.
Det är nog därför jag tror på den igen, tänk dig, en bowlinghall, enligt mig det mest oromantiska och osexiga ställe som finns, där folk stoppar sina fingrar i klot, har märkliga skor och svingar klot som om det gällde kung och fosterland...
Det är nog därför jag började tro så smått på den igen, där jag satt (nej, jag bowlade inte, som jag sa "Det är mot min religion."(ja, jag hör dig fråga "Vilken religion då?" "Antibowlingreligionen," svarar jag.)
och sedan kunde konstatera att där och då måste det ha tänt till.
I en bowlinghall som sagt var.
Tänka sig.
Vem trodde det?


Hmmm...
Jag tror det får räcka för idag.
Vi hörs.
Och jo.
Vi hörs snarare.
Och.
Ni, mina bloggvänner, era kommentarer får mig att le, och de har muntrat upp mig.
Bara så att ni vet.