torsdag 22 april 2010

Det blev inget idag heller....

Jo, det är jag igen...
Jag hade tänkt att skriva lite, men så kom jag att tänka på att det känns som år sedan jag surfade in på era bloggar.
Så jag gjorde det i stället och kan därför meddela att det blir inget skrivet i dag heller.
Det är så många jag inte hälsat på så jag borde skämmas egentligen, och nu när jag surfar förbi hos er så är det som att titta in och säga hej till gamla vänner och bekanta.
Förstår inte varför jag inte gjort det tidigare.
Eller jo.
Det gör jag.
Jag har ju numera ett så späckat schema att jag idag (och lyssna noga nu, för ni pratar med en kvinna som slutade bära armbandsur den dag hon gick ur skolan och slutade att ha kalender för många, många år sedan...) ska skaffa mig en kalender!
Där ska jag nogsamt skriva in alla mina möten och förehavanden och till och med försöka kränga in mina vänner på lediga timmar och minuter.

Därtill så ligger jag i träning inför Beach 2010.
Eller kanske mer "Torp 2010"...
Cyklingen är i gång och travandet som en ostyrig ponny i skogen också.
Därtill drabbades jag idag av en vansinnig lust att städa garderoben.
Jag har en sådan häringa som man kan knalla in i.
Totalt livsfarligt, bara så att ni vet.

Tydligen har jag haft idén att allt jag inte vet var jag ska göra av, det har jag lagt in i garderoben.
Lite ungefär som om det vore ett svart hål, dock med den skillnaden att ingenting försvinner i garderoben.
Det ligger kvar.
Och ligger kvar.
Tills man, som jag idag, drabbas av garderobsstädning.

Katterna var helt galna av glädje, normalt sett är de ju aldrig där inne, men nu, nu hade jag ett styck Styre Långskank som gungade i galgarna, hängde i kläder, hoppade jämfota över blusar och toppar och en styck Asta Katt som krängde fram mellan skorna i skohyllorna och rullade sig behagfullt bland läderstövlar och sandaler.
Själv var jag helt matt i pälsen och läxade upp mig själv under tiden, som t ex:
"När har jag någonsin trott att jag någonsin ska bli en storlek 27 i byxor igen!?"
eller:
"Varför har jag sparat den här gamla tröjan, med hål och allt? När har jag tänkt att den ska bäras?"

Dessutom började jag att fundera på om jag varit ute och shoppat i onyktert tillstånd...
Till min förvåning stod jag öga mot öga med en svart spetsklänning som jag ärligt talat inte ens minns att jag köpt.
Troligen var det ett väldigt impulsartat impulsköp och någonstans måste jag ha tänkt att "Nää, det här kommer jag aldrig att ha!" och sedan hängt in den längst in i garderoben bakom skinnjackorna.

Nu tittade jag ganska gillande på den och tyckte att "Joo, kanske någon gång."
Och så hängde jag in den igen.
Vilket innebär att jag kommer att bli lika förvånad nästa gång det är dags för nästa stora garderobsstädning.

Så nu är det äntligen ordning i min garderob.
Jag hejdade mig själv när jag började fundera på att färgkoordinera plaggen...
Det är ett säkert tecken på att det är dags att sluta rumstera om, om du frågar mig.

Men, raskt tillbaka tilll huvudämnet.
Som jag sa.
Det blev ingen blogg idag.
Eller vänta.
Jo, det blev det ju.
Ha det gott så hörs vi igen!

torsdag 15 april 2010

Men vad gör du!?

Det är inte bara tråkigheter omkring mig, tänkte jag skulle bjuda på en episod av hur det är att vara jag från igår.
Vi parkerade utanför det stora varuhuset ("shoppinghelvetet" som jag brukar kalla det) och jag klev fridsamt ur bilen, halade fram mitt cigarettetui och tänkte stillsamt tända en cigg innan jag klev in i detta Mammons tempel.

Men helt plötsligt fann jag mig själv (lika fridsamt) glidande ner i en synnerligen ovig halv spagat som jag avslutade med att dunka ner baken så att hela Östergötland gungade till.
Där satt jag.
Och glodde.
Och undrade vad fan som hade hänt.

Fortfarande med etuiet ömt i handen och en hand fast placerat i rullgruset.

Äldsta väninnan som också hade klivit ut frågade "Men vad gör du!?" (precis samma fråga som jag hört en bekant få när han själv utövade lufthopp.) och jag muttrade sammanbitet att jag halkade.
Vilket också får mig att undra vad folk egentligen tror om mig? Att jag kanske kände en vild lust att utöva lite frigymnastik på parkeringsplatsen och bara inte kunde tygla mig?

Folk fnittrade lite halvkvävt när de passerade mig, jag har full förståelse för det, det måste ha varit som att se en padda öva split...
Själv var jag dock (så ursmålänning som jag är i generna) glad ändå.
Jeansen höll nämligen.
Det gjorde inte knät riktigt, idag är det en spännande provkarta över rosa och blått. Med ett stänk av lila också.
Ganska snyggt och färgglatt, vill jag lova.

tisdag 13 april 2010

Bara så att du vet.

Bara så att du vet...
Härom dagen, när jag var ute i stugan så låg tre bin och lögade sig i en lila krokus.
Frömjölet yrde och jag förstod att jag såg en bijaccuzzi för första gången i mitt liv...

söndag 11 april 2010

Jag är ju inte mer än människa...

Jo, det är jag igen...
Till min tillfredsställelse har jag sett att folk har saknat mig. Jag är inte mer än människa så jag kan konstatera att feedbacken i sin tur föder en lust att skriva.
Det och att vissa saker har jag fått distans till.
Jag kan inte skriva om händelser när jag är mitt uppe i dem. Då lever jag i det och har inte tid att reflektera och framför allt har jag varken tid eller lust att sitta vid datorn och skriva.

Man är i nuet och det tar både kraft och tid.
Vad man gör är att sitta på FB och farma djur, bara för att koppla av och inte tänka på någonting alls.
Ett klick, en ko mjölkad. Ett klick, en värpt kyckling.
Sinnesavkopplande och rofyllt.
Jag som normalt sett tycker om actionspel. Nu är farmandet min hobby.
Tänka sig...

Ni kanske tror att vi ska ta den omtalade turen till AF idag, men det har jag inte riktigt smält än..
Upplevelsen med AF är fortfarande smått hårdsmält, lite som ett gammalt tuggummi som man tuggar på av gammal vana fast man vet att man borde spotta ut det.
Kort sagt, det är inte färdigdigesterat än, så ni får ge er till tåls.

Vad jag funnit ganska märkligt under tiden är att bloggen lever sitt eget liv medan man inte skriver. Jo, jag är inte mer än människa, (det återkommande temat i det här inlägget) så jag har en viss koll på er.
Jag ser mina reguljära besökare och jag ser nya som jag funderar på vilka de är. Jag ser sökningar gjorda och en del har varit så förbaskat hjärtnupna i sina sökningar att jag blivit hjärtnupen själv.
Känslan finns ibland att jag skulle vilja sträcka ut en stor nallebjörn och omtanke i kilo om det lät sig göras.
Andra sökningar gör mig ytterst betänksam, inte kan väl jag någonsin ägnat en blogg åt karuschaband? Jag vet ju inte ens vad det är.

Även den engelska bloggen som ligger i träda har fått kommentarer, någon skrev att de haft hjälp av den i sitt collegearbete, något jag finner både roande och smått oroande i sig. Kan de ha hjälp av den så är det värre ställt med collegearbetet i USA än vad jag någonsin trott.
Men man är ju inte mer än människa så man tänker "Hm. Måste vara någon ytterst skickligt förklädd spam, var är adressen de vill att man ska klicka på?" Jag letar fortfarande och spenderar nätterna sömnlösa medan jag undrar vad jag hjälpt till med.
Nejvars, men jag är ju inte mer än människa så visst undrar jag.

Nuläget, som du vet om du håller dig uppdaterad är ganska kaotiskt.
En sak, som är viktig, och som jag tror hjälpt mig hittills är min smått cyniska inställning till saker och ting och politik i smått och stort.
När det nya sjukförslaget antogs gjorde jag mig absolut inga illusioner om att det inte skulle bli jävligt.
Tvärtom.
Jag tänkte mig att nu får vi säkerligen veta att vi lever, om vi aldrig gjort det förr, och därtill kommer det att bryta ut en kalabalik medan reglerna görs om, görs om igen och görs om.
Jag tänkte aldrig att "Så illa kan det nog inte bli." och det är jag ytterst tacksam för i nuläget.
Illa kan det alltid bli, det ska man ha klart för sig, även om man bara är människa.

Dock, en sak ska vi vara klara över, det har än inte överträffat mina värsta fantasier.
Du som läst här ett tag vet nog att jag har en viss fantasiförmåga, i mina värsta fantasier så har jag sett en ättestupa, (dock ej enbart för åldringar) utan en ättestupa där alla som inte är lönsamma får hoppa ner utan fallskärm.
Kanske får man med sig ett orange kuvert från pensionsmyndigheten att hålla i, men det torde inte göra så mycket skillnad...
Jo, jag vet, en synnerligen dyster framtidsfantasi, men jag är ju inte mer än människa.

Det som jag finner en viss tröst i är dock alla som hjälpt mig, det är märkligt och jag ska väl inte förespråka ett viss svartsynt sätt att se på saker, men, varje gång någon räckt ut en hand i den här karusellen jag åker med så har jag blivit glatt förvånad.
Det finns ett visst hopp för mänskligheten, trots allt.
Nöjd är jag dock inte.
Inte på långa vägar.
Det är ett synnerligen dåligt skämt att försöka tvinga människor som inte är friska att vara friska i tre månader innan de måhända övergår till sjukpenning.
Det är ett rått exempel på att få människor att må sämre än de gjorde innan och det är inte humanistiskt på något sätt.

Jag kan fundera på hur i helskotta ett sådant förslag någonsin kunde få majoritet och genomföras, hur majoriteten av svenskarna tänkte när de röstade och jag kan fundera på vems felet är.
Fimpen, som är en klok kvinna sa någon gång att "Solidaritet är ute, folk bryr sig inte om varandra längre."
Tyvärr har hon rätt i det, på ett sätt. Så länge det är viktigare hur ens nya bil ser ut (som med förlov sagt, i det långa loppet ändå bara är plåt, aliminium och tekniska detaljer) än hur ens medmänniskor eller t.o.m. hur man själv mår inombords, så är vi inne på en väg som inte direkt får en att le.

En annan sak, kan du tala om för mig, hur det kommer sig, att industrialismen, som skulle ge människor mer tid, och datorerna, som skulle ge människor mer tid, i stället på något märkligt vänster har lyckats få folk att ha ännu mindre tid?
Jag får inte ihop det, hur jag än försöker.
Å andra sidan... Jag är ju inte mer än människa...
Kanske någon dator kan räkna ut det. Vem vet?

onsdag 7 april 2010

Vari er gamla hjältinna Ulvstrumpa turistar i tillvaron. Del 1...

Hej, hur är det?
Har ni saknat mig?
(Det rätta svaret är ett rungande "JA!")

Om ni bara visste hälften vad jag varit med om under tiden jag inte skrivit så skulle ni kanske sucka, kanske himla lite med ögonen, kanske inte kunna låta bli att dra på smilbanden emellanåt och ibland helt enkelt förtvivla och undra om alla gudar och smågudar som finns (däribland Murphy har gjort strålande uppträdanden emellanåt som fått mig att undra om han prenumererar på att vara vid min sida.) har beslutat sig för att den där Ulvstrumpa, hon ska få det livat...

Jag har besökt en hel del av samhällets inrättningar för oss som helt plötsligt befunnits vara friska nog för att ta del av arbete och jag kan väl säga så här, om det var vinstdrivande företag skulle de gå i stöpet med en härlig smäll.
Den ena handen verkar sväva i lycklig okunskap om vad den andra må ha för sig och den tredje handen har helt egna idéer om vad den fjärde månde kunna ta sig för.

Det är ett visst mått av humor över det hela, vilket jag är tacksam för, annars vete fan hur man skulle klara sig.

Bland annat har jag besökt socialkontoret. Man blir tvungen till det när aktivitetsersättningen mankelerar sig (jo, nytt ord, som jag uppfunnit) och det jag kan säga om besöket där är att jag är smått imponerad över inredningen.
För det första kliver man in i något som med minimal fantasi kan liknas vid och kännas som ett besök i en fängelsekorridor.
Allt är vitt och sterilt, det finns branddörrar kitchigt inflikade i väggarna och en väggfast bänk.
Någon har troligen tyckt att det måste livas upp lite, så de har ägnat sig åt lite dekorationsmålning.

Nu kanske du tror att de målat blommor eller träd, eller något vackert, men oh nej.
I stället har de målat så att det ser ut som rappningen släppt och tegelstenar tittar fram i lite blaskorange kulör.
Jag hade inte kunnat dekorera stället så deprimerande själv om jag så hade försökt i åratal.

Dörren in till själva socialkontoret är stängd.
Den är öppen ojämna skottdagar mellan 9 och 9.15.

Nejvars, nu skojar jag med dig.
Den är öppen på förmiddagarna.

Jag hade en tid på eftermiddagen så jag kunde glädjas åt att sitta på den hårda bänken i korridoren och fundera över livet och allt därikring tills en vänlig människa klev in och öppnade dörren.

Lite trevligare var det i receptionen. Men inte så att jag ville slå upp ett tält och campa därinne.

Sedan får man träffa en handläggare och redogöra för sina inkomster och skulder.
Samt vad man behöver pengar till i nuläget.

Allt detta ackompanjeras av kopior på kontoutdrag, deklarationer, räkningar, tassavtryck på katterna och i stort sett allt som går att göra kopior på.

Så mycket kopior har jag inte dragit sedan jag jobbade på en statlig myndighet, vars namn vi inte nämner här, men du vet, det börjar på S och slutar på J....

Hur som helst, handläggaren som var förbaskat trevlig, sa att jag var inte ensam i den här sitsen, eftersom det blivit viss kalabalik med alla nya regler vid årsskiftet.
Jodå, det har man ju förstått att det skulle bli en viss cirkus, så jag svarade att jag inte var speciellt förvånad.

Hjälp fick jag dock och det var med viss lättnad jag klev ut i friska luften.

Om några dagar skulle jag göra nästa besök, på arbetsförmedlingen.
Jag såg fram mot det mycket...

Som jag ser det nu är jag en turist i tillvaron och kommer till ställen jag inte varit och får nya erfarenheter, en del som jag med förlov sagt gärna skulle vara utan, och en del som får mig att tänka att visst fan finns det hopp för mänskligheten.

Hur som haver, var lugna för en sak, jag har inte tråkigt en sekund.
Det är upp, det är ner, men någonstans så har jag gett mig fan på att det ska bli mer upp än ner.
Jag tror på att bestämma mig för vissa saker och det här, det har jag bestämt mig för.

Nåväl...
"Skriv!" sa Fimpen, eller rättare sagt krävde härom dagen, så majorska hon är...
Nu har jag gjort det, nog talat om mig, hur är det med dig?