tisdag 16 februari 2010

Vem är du?

På tal om min vilde far...
Något som slår mig är att han aldrig när någon frågat vad han sysslar med har svarat med sitt yrke.
"Jag är speleman!" är hans stolta svar.
Han är det han älskar att vara och det är nog därifrån jag har fått samma motvilja att definiera folk utifrån vad de gör i yrkeslivet.
Det säger ingenting om vem de egentligen är i de flesta fall.

Egentligen borde man fråga "Vad gör du för att tjäna pengar?" och ifall man blir intresserad av personen "Vem är du?"

Den frågan tycker jag mycket om, en av de svåraste man kan ställa, i alla fall om man vill ha ett ärligt svar och inte ett typ "Jag är en glad och positiv människa som älskar att gå i skogen, tycker om fredagsmys."
För i regel är man mer än så, eller hur?

Själv har jag ibland svarat "Jag är en jobbig jävel..."
Det är en del av sanningen, jag är jobbigare än många andra jag känner, envisare än de flesta, till dagens dato är det bara min vilda far som kan tävla om den positionen.
Därtill är jag också charmig utav bara tusan, till dagens dato är det samma sak där, min vilde far är den enda som kan komma upp i samma toppnotering som mig.
Jo, det är faktiskt så, när vi vill och är på humör, så är min vilde far och jag charmiga som små penntroll.
Jag har en teori om det, vore vi inte ganska charmiga emellanåt, min vilde far och jag så skulle vi få tillbringa tiden helt ensamma och gudarna måtte ha bävat vid den tanken, ity att se min vilde far och jag i våra diskussioner ibland är svindlande likt två bergsgetter som stångas vid en brant klippa.
Antagligen tänkte gudarna "Hu. Nej. Vi slänger in lite charm så att de inte är helt hopplösa. Annars får vi höra på deras kiv och käbbel hela dagarna. Testunderna kommer att bli förstörda. För att inte tala om himmelstv-kvällarna med Zeus live. Slänger vi in en viss portion självironi hos dem också, så kan det nog bli ganska bra ändå."

Jag är övertygad om att det gick till så. Jo då.

Så, frågan vem man är..
Det är en bra fråga.
Så.
Vem är du?
Egentligen?

Skit i det!

Man kan lugnt säga att jag adopterat ett ganska lustigt humör just nu.
Som jag skrev på Facebook "A lot of things are going to hell in a handbasket and all I can do right now is just smile and say "Oh, fuck it!"

Jag och min vilde far är (som ni nog har anat) vansinnigt lika varandra, hade ett samtal med honom i veckan där jag utlade en hel del bekymmer för honom och han lyssnade och sedan sa han "Men.... Skit i det!"
"Så kan man ju inte säga, pappa!" utbrast jag.
"Jo."

Det blev helt knäpptyst i telefonen och sedan började vi skratta bägge två och efter ett tag ylade jag "Men, så ansvarslöst kan man inte ta på livet!"
"Jo!"
Varvid vi började skratta igen.

Sedan sa min vilde far "Du. Allting ordnar sig alltid. På något sätt. Tro mig."
"Mhm.. Ja, kanske det..."
"Så...."
"Ja?"
"Skit i det!"

Jag tror det är det jag gör just nu. Jag skiter i det.
Saker och ting blir som de blir, kanske inte som jag velat, men blir blir det.

Så jag skiter i det.
Det fungerar faktiskt ganska bra och vem är jag att säga emot min vilde fars teorier, han har trots allt ett försprång på några fyrtio år...

fredag 12 februari 2010

Ska vi prata lite?

Men raskt över till något annat.
Styre Långskank är numera kastrerad.

I onsdags märkte han helt sonika revir på mina favoritskinnhandskar.
Bara så där.
En del säger att man märker på katten att det är dags för att de börjar prata så mycket.

Det är ingen ledtråd i det här hushållet.
Här pratas det hela tiden oavbrutet.
Asta Katt håller sig mest till småhummande och storskrikande när det vankas godis.
Styre däremot pratar hela tiden, det är i olika tonarter, ibland låter det som han frågar om något, då går hans röst upp i tonhöjden, ibland är han grinig "Fan, matte, varför får jag inte vara på bordet!?" på kvällarna innan vi ska sova kommer han in och säger "Wauwauuuu?" och jag svarar, beroende på hur sömndrucken jag är "Ja. Det är dags att sova."

Svarar jag inte kommer han upp och ställer frågan igen "Wauuuuwauuuuu?" tills jag medger att "Jo. Sova. Nu."
Varje gång han gått på lådan avlossar han ett triumfatoriskt "Wahaaa!" så att ingen i hushållet svävar i tvivel om att han uträttat stordåd.

Är han på lekhumör och letar efter Asta hörs det "Mhhmm? Mmmmhm? Ummhm?" och när han hittat henne "Mhhmhuiui!" och sedan tar Dakarrallyt för katter fart.

Så, det här med att katter börjar prata mer, det var absolut ingen ledning, inte ens om man varit proffselektriker.

En del säger till mig att mina katter pratar så mycket för att jag pratar så mycket med dem.
Det är klart jag gör.
Det finns ju så mycket att diskutera.
Blommorna ska vi inte prata om.
De är nästan ihjälpratade.
I stort sett pratar jag med allt här i hushållet.
En vacker dag kanske bokhyllan svarar på min eviga fråga "Men var är den nu då?"

Jo, lite blödig kanske jag är...

Jag är smått tudelad när det kommer till snittblommor.
Visst är det fint men jag vill inte ha det själv.
I andanom ekar Rolling Stones-låten "Dead flowers" varje gång jag har oturen att få sådana.

Vete fan om jag är överdrivet blödig men jag har alltid tyckt att blommorna gör sig bäst där de är i naturen.
Blomkruksblommor är däremot okay, men innebär samtidigt ett ansvar, jag slänger aldrig en blomma som fortfarande lever.
Tar hand om blommor som andra inte vill ha längre.
Julgrupperna lever nästan för evigt här tills de ger upp andan.

De finaste blommor jag vet är vallmo.
De kan man aldrig ta in, utan de måste beundras direkt där de är.
Man måste ut i naturen, till dem och sedan kan man lägga sig ner bredvid dem och beundra glädjen i dem.

Tidiga sommmarmorgnar kan man se fält av vallmo som står och sträcker på sig, är det en blåsig dag så är de försvunna framåt förmiddagen.
Vallmo gör som den vill.
Sprider sig dit den vill och stannar så länge den vill tills vinden uppmanar den att följa med.
Det kan vara världens vackraste blomma.

I tät ledning i alla fall med syrener som bara kan avnjutas riktigt ordentligt om man burrar in hela huvudet i en syrenhäck, sluter ögonen och sedan andas som om man vore tjuren Ferdinand utsläppt på grönbete.
Då är man i paradiset allra minst.

Och kanske, när man öppnar ögonen, kanske har man tur att se några vallmo nicka i fälten bredvid syrenbuskarna.
Då är det bara att sniffa som en lössläppt häst, ta in färgprakten med ögonen och njuta som en grävling i ett nygrävt gryt.
Börjar det sedan dofta nybryggt kaffe och nybakade bullar, då...
Då vet man:
Paradiset är just nu här på jorden.
Tills det paradisar sig iväg till någon annan någon annanstans.




Hmm... Sitter här och funderar nu...
Heter det "En vallmo, flera vallmons?" "En vallmo, flera vallmo?"
En vallmo, flera vallmöer? ;)

måndag 8 februari 2010

Jag gör mig redo för strid.

Det jag minns nästan bäst av fredagsnatten, när den egentligen hade blivit lördag morgon är taxichauffören som skrek rakt ut "Var ska ni gå av egentligen!?" när fyra av oss satt som Piff och Puff och tjattrade i bilen hur bilen skulle köra.

Det blev helt knäpptyst i bilen medan vi försökte bestämma oss tills någon rådigt bestämde sig för att kliva av först.

Det jag också har starka minnen av är när jag gjorde mig redo för att äntra backen upp och såg tre rådjur i backen.
"Titta rådjur!" mimade jag till taxichauffören som nickade trött.

En av dem stannade kvar i backen upp till skogen såg jag och jag såg också framför mig rubrikerna "Medelålders kvinna i slagsmål med rådjur" medan jag knatade upp ganska så motvilligt.
Rådjuret bara stod där i skogsbrynet, liksom väntande, och i huvudet på mig for äldsta vännens kommentar som hon någon gång yttrade när vi var i skogen att "Rådjur är tamme fan det elakaste djur som finns!"

Jag knöt händerna och tänkte att "Är det fight du vill ha, så ska du få det!" allt medan jag försökte komma ihåg några bra Rockyslag att smälla till med.

Det var något märkligt över rådjuret som stod där, helt stilla och jag tänkte att kanske hade svårigheten att få mat fått rådjuret att kanske överväga att gå över till köttdiet.
"Typiskt," tänkte jag, "och så kommer jag här, halv fyra på morgonen och ska bli entrérätt..."

När jag väl tagit mig uppför backen, med knutna nävar, redo för attack, så insåg jag vad det var som stod så stoiskt och väntade på mig vid skogsbrynet.

Papperskorgen för hundmänniskor.
Där stod den i all sin glans.

Tänk vilken tur att jag inte skrek "Geronimo!" och rusade uppför backen och tacklade omkull den.

Och ja.
Kanske ska jag börja använda mina glasögon.
Kanske ska jag inte komma hem vid halv fyra på morgonen utan sova som en liten gris under täcket i stället och inte utsätta mig för våldsbenägna papperskorgar.
Fast så tråkigt det skulle bli.

tisdag 2 februari 2010

Den tanken skrämmer...

I "Frequent Flyer" säger Kinky Friedman, "Dreams, they say, can never hurt you, only the dreamer can."

Därmed befäster han återigen sin ställning som en av de roligaste och intelligentaste människor som vandrar omkring på jorden i detta nu.

För det är ju så det är.
Drömmar skadar aldrig, men se vad drömmare ibland kan ställa till med, när de har drömmar som de sätter i praktik för att få mer av vad de önskar samtidigt som de kör över andra människor.
Det finns fullt av världsledare som tyvärr har drömt och fått med sig andra i sina drömmar.
Det finns fullt av politiker som har drömmar som de drömmer så att andra också börjar drömma utan att förstå vad drömmarna i realiteten betyder.


Det finns som tur är motpoler, människor med drömmar som gör gott, det är som det är här i världen, en konstant fight mellan gott och ont, medan de som inte bryr sig går omkring och inte bryr sig.

De som drömmer är livsviktiga, för jag tänker som så, att hade alla människor varit folk med båda fötterna på jorden hade vi aldrig kommit någonvart på den här planeten.
Men vi behöver också de som kan sätta i hasorna och säga "Ptrooo, hör du, det här går åt helvete om du får som du vill!"

Vi behöver folk som Suu Kyi, vi behöver folk som bryr sig helt enkelt.
Ibland misstänker jag (ja, du vet, de där dagarna när jag tycker att om hela mänskligheten hoppade åt helvete så skulle det vara en välgärning som heter duga) att folk har glömt hur man gör för att reagera, i mina värsta stunder kan jag vara övertygad om att folk är komplett lyckliga och nöjda när de sitter med en näve i chipspåsen medan den andra ömt håller fjärrkontrollen till tvn.

Jag mötte en bekant härom dagen som sa att "Inte ett öre tänker jag ge till Haiti. Pengarna kommer inte fram ändå, de tas av andra och det är inget som fungerar därnere!"
Och jag blev mållös.
För en gångs skull.
Tänk om folk kunde reagera så mycket och så ilsket när politikerna i vårt land och småpamparna skor sig.
Tänk om de då kunde drämma näven i bordet och säga "Nu räcker det!" och sedan gå ut och demonstrera.

Det enda jag kom på att säga var att "Jag skickade pengar till Unicef, de var redan på plats innan och jag kan fan inte med att höra rapporteringarna därifrån utan att ha försökt göra någonting."

Och när jag sagt det så tänker jag att det handlar inte om att jag skulle vara en bättre eller mer godhjärtad människa när jag skänker pengar, det handlar helt enkelt om mitt dåliga samvete kanhända, att jag inte kan sitta och lyssna och veta att jag inget gjort.
Och tänk om jag reagerade lika starkt på orättvisor här hemma?
Varför gör jag inte det?
Är det för nära eller är jag för lat, eller är jag en av dem med näven i en chipspåse ändå?
Den tanken skrämmer en aning.