torsdag 28 januari 2010

Ska det vara så!? Va? Va?

Jag har problem med Matthew nu.
Från att ha varit skrivet ur ett jag-perspektiv så börjar helt plötsligt en bok med att vara skriven i tredje person!
Ska det vara så? (Och ja, nu är jag förbaskat lik Sverker när jag frågar det.)
Får man göra så?
Helt plötsligt så är det inte som att läsa om samma person.
Ska det vara så? Va? Va? Va?

Helt plötsligt så är det helt andra böcker (och jo, jag är medveten om att varje ny bok är en ny bok, men när jag äntligen har kommit in i Matthews huvud så är jag helt plötsligt utestängd och känner mig som en åskådare. Ska det vara så? Va?)

Det enda för mig nu, är att plöja vidare i böckerna och se om detta otyg fortsätter.
För inte minns jag det här, inte, från när jag läste böckerna första gången menar jag.


Samtidigt läser jag en bok som heter "Alexander.", om en man som beslutar sig för att sluta vara hygglig.
Det är synnerligen roande läsning men kan nog bli ganska otäckt innan han är färdig, jag vet inte än.
Till lunchsällskap har jag "Mitt himmelska kramdjur" av Mazetti. Mycket roande och säkerligen ganska träffsäkert och vad är det människan har i sin väska!?
Bara det inte är något riktigt äckligt för jag är kvackelmagad som få när jag äter.

Raskt över till något annat.
Gratängen blev gudomlig!
Ack vad jag är rasande bra på gratäng.
Jag borde kallas Gudinnan Gratäng banne mig.
Ingen gör så goda gratänger som jag.

Vilket för mig till de här påsarna med potatisgratäng som finns i frysdiskarna.
Ska det vara så!?
Va?
Vad är det för slashasar som inte orkar skiva sin potatis själv?
Och använder färdig gratängmix?
Ska det vara så?
Va?

(Och ja. Jag flinar lite smått här, för jag förstår att det kan finnas skäl till att köpa färdig gratäng, men idag är jag (återigen) så där härligt partisk.)

Vilket för mig vidare till ett annat angeläget ämne.
Omelett på tetra!
Vad är det för slasbenade människor som inte orkar vispa ihop sina ägg själv?
Vad är nästa steg?
Färdigkokat vatten till te?
Ska det vara så?
Va?

Vidare till andra angelägna ämnen som ligger mig varmt om hjärtat.

Dagens citat från Lundell (och här är det på sin plats för alla som inte än har de rätta öronen för Lundell att slå händerna för öronen och skrika "Vad är det här egentligen? Är det någon slags blogindoktrinerandeLundellsida? Ska det vara så här? Va? Va?"

Varvid jag daskar handen i skrivbordet och säger "Jajemen, precis så här ska det va, ja, ja!"

Nåväl.
Raskt tillbaka till ordningen.
Dagens citat var det.
Ulf Lundells "Snön faller".

"Snön faller och vi med den. Det är långt, långt till sommaren.
Snön faller och vi med den. Det blir mycket bättre sen.
Iväg med bilen genom flingorna. Ingen vart ingen vart, bara bort

Snön faller och vi med den, snön faller nog länge än har jag på känn.


Och efter att vi läst dessa rader så nickar vi och ylar "Ska det vara så här!?
Va? Va?"

onsdag 27 januari 2010

Lugn och fin nu..

Lugn och fin nu...
"Visst är det jävligt och visst är det svårt"( som Lundell sjöng i "Bättre tider"), nu när snöyran är på väg in och meteorologerna lovar hårda vindar och till och med Styre Långskank ser smått bister ut när han tittar ut.

Visst är det jävligt och visst är det svårt att ens tänka sig att förra sommaren, när jag tagit mig uppför den där långa backen, där ingen skugga finns, visst är det svårt att tänka sig att det enda jag längtade efter då, var skuggan i skogen några kilometer bort.

Visst är det jävligt och visst är det svårt att tänka sig vårblommor, nyklippt gräs, små ulliga moln som jagar tafatt på himlen och sommarregn som slår ner som små vattenbomber överallt, för att sedan följas av strålande sol och klarblå himmel och en luft som doftar rent och klart.

Men!
Jag har botemedlet!

Vad vi alla ska göra nu, i samlad tropp är att marschera in i köket, göra oss en stor potatisgratäng, och nej, nej, nej!
Du får inte hålla på och ta någon slags mellangrädde eller mildagrädde eller vad det nu kan heta, du skall hälla i en halvliter grädde i denna potatisgratäng!
Du får inte heller hoppa av när vi kommer till vitlöken, purjon eller den gula löken, nu gör vi det här ihop och vi gör det som det skall göras!

Sedan.
In i ugnen och fram med ett stycke kött.
Pepparbiff ska jag ha.
Du får ta vad du precis vad du vill.

Sedan.

Sedan sätter vi oss ner, allt medan den goda doften av grädde, vitlök och potatisgratäng omfamnar oss som en tröstfilt och bara sniffar i luften.
Det känns bra, eller hur?
Det känns inte så dumt alls.

Sedan.
Sedan äter vi, räcker lång näsa åt vinterovädret som far förbi våra fönster som osaliga snöandar och säger, alla i kör:
"Du. Jag bryr mig inte om dig. Jag har det gott. Jag tänker äta denna gratäng med välbehag och du kan vara därute och ruska om i träden och fälla så mycket snö du vill, jag bryr mig inte. Jag har det gott!"

Och ja.
Känner du för ett glas vin, ett glas whisky eller ett glas kallt gott öl till maten, varsågod.
Du ska ha det gott, och jag med!

måndag 25 januari 2010

Nu skriker vi!

Jag är härligt käringaktig idag.
Så pass att jag funderar på att dela ut små filttofflor till grannarna som de kan ha och tassa i uppför trapporna.
Att jag själv klampar som tre gorillor när jag kliver i farstun har inte med saken att göra.

Ibland är det helt enkelt bara så underbart skönt att vara riktigt härligt grinig.

Enda problemet jag har är att jag samtidigt måste försöka tänka bort helgens excesser, när vissa damer som en del skulle hävda är i medelåldern skuttade runt till Beyonces "All the single ladies" och skrålade högre än bra till all slags obskyr musik.
Vår skjuts anlände samtidigt som vi lade in en högre växel och "O-A-A-A-ade" som bäst och hoppade som skadeskjutna kråkor, vi kunde inte riktigt tyda hans min, men en sak är säker, han var mållös.

Det är mycket möjligt att grannarna upplevde det hela som störande, om jag tänker efter. Därför tänker jag inte efter ett dugg.

Härligt är också att tänka på musiken nere på klubben, vi hade någon slags oorganiserad musikquiz som jag inte är riktigt säker på vad den gick ut på, men jag har en känsla av att se människor rocka som vildsinta troll i 3.4 sekunder och sedan bli blickstilla tills nästa låt kom då vi headbangade å det våldsammaste i kanske 2 sekunder var ganska vacker.
Fimpen utförde dock inte sitt bravurnummer som hon kallar "Gå ner i källaren" men man kan ju inte få allt jämt.

För övrigt, våren är så in i helvete långt bort så det är hemskt.
Jag har ett förslag, vi drar ner så mycket luft i lungorna vi kan och sedan skriker vi "VÅR NU!"
Inte för att det kommer att hjälpa, men tänk så härligt det kommer att eka runt om i stugorna i vårt avlånga land...

lördag 23 januari 2010

Gå ut och var glad, din djävel!

En text i mitt huvud denna morgon.
En text.
Utav livsfilosofen och den glade gamängen Ulf Lundell ("Jaså" säger du, "när blev han så glad?" och jag svarar "Allt är relativt" och ser lika vis ut som Einstein på det där fotot där han har tungan hängande utanför. Nejvars, allvarligt talat, jag har ingen aning om hur glad han är eller om han är, men ibland synes han mig vara väldigt glad. I den här texten är han glad. Och jag med.)

Den går så här....

Ulf Lundell - Gå ut och var glad!

Fred Neil sjunger ”Everybody´s Talking”
och det är vad alla gör
Sjunk inte, sjunk inte ner
gå ut och var glad!
Om du tvivlar, om du tvekar, sitt inte bara där
rör på dej!
Om din dröm har dött, sjunk inte
gå ut och var glad!
Var glad att du lever, var glad att nån annan är där
som kan höra dej, se dej
Var glad att du andas ännu
Var glad att du finns

Ref.:
Gå ut och var glad, din djävel!
Gå ut och var vacker och stolt hela vintern
Gå fort och le genom shoppingcentrat
Du kan om du vill!
Sluta nu, inte sen
Dra ett streck och gå vidare
Livet väntar därute
Gå ut och var glad!
Vad ska du annars ha allt det här till?

Steve Earle sjunger ”In My Dreams”
men det är inte så det blev
Ah, sjunk inte, sjunk inte ner,
gå ut och var glad!
Du är vad du gör, du är dina val,
dina handlingar
Stäng av tv:n nu, lämna ditt rum
gå ut och var glad, din jävel ...

Lär dej italienska, planera en resa
sy en kostym, ta det lugnt, sponsra en späckhuggare
Köp en bit regnskog, ta nya vägar, var inte lat!
Gör nåt annat, gör nåt annat!


Ta reda på var du vill bo
Hitta en livskamrat igen
Töm alla hyllor, kasta, ge bort
Ett vackert, men enkelt hem
Odla vänskap, skaffa ett ställe i solen
Låt bedrövelsens väg gro igen
Ah, tänk dej lycklig, det går, din djävel!
Du kan inte tänka nånting sen!

"Ja, just det..." säger du, "Som om det vore så enkelt, att bara vara glad."


Och jag svarar "Men det är kanske så. Dra ner det till de små sakerna som du tar för givet. Till exempel: Du vaknade imorse, det är inte något att bara ta för givet.
Du är.
Just du är du, i all din strålande glans och i din inte så strålande glans mellan varven.
Du är, med allt vad det innebär och till en viss del ansvarig för din egen glädje och lycka.
Jag tror, att den dagen man lägger över ansvaret för sitt känsloliv på andra, jag menar, att man säger att "Han, hon, den, det, denom får mig att må dåligt." och sedan mår dåligt i all evighet så gör man sig själv en stor djävla otjänst.
Lugn, jag säger inte att man ska segla genom livet, oberörbar för andras kommentarer, bli ledsen, bli förbannad, känn dig orättvist behandlad, men släpp det någon gång.
Älta det inte i all evighet.
Se efter om det inte någonstans finns något i dig som vill vara glad.
Tvinga dig glad. Lite småglad. Någon gång. Det bör bli en vana...

Kinky Friedman, en annan halvhusgud här i huset säger i en av hans böcker, "It was time for some fun, whether I wanted it or not."
Så är det ibland.
Vare sig man vill eller inte.

Ibland när jag frågar människor vad de tycker är glädje säger de stora saker, statussymboler och annat.
Ibland får jag svar som: Kärlek, vänskap och annat.
När jag frågar vad de gör som de tycker är roligt är det för det mesta saker som görs tillsammans med andra.
"Men när du är själv då?" frågar jag och det är ovanligt många som inte tycker att det är roligt att vara ensamma med sig själv.
Det borde det vara.
Tycker jag.
Man kan begå misstaget att tro att man känner sig själv, men spendera lite tid med att fråga dig själv, vad du tycker, vad du anser, vad du vill och jädrar i min låda, ibland blir man mycket förvånad.
En del säger att de inte får något svar alls.
Då är det dags att återuppta kontakten med sig själv, tycker jag.

För någonstans inom var och en av oss så finns det massor med viljor och tankar och även någon som vill bli glad och vet hur.
Det är jag övertygad om.
Så nu.
Gå ut och var glad din djävel!

torsdag 21 januari 2010

Lyckan ryms i ett mail.

Tänk att lyckan kan rymmas i ett litet email som talar om att mina böcker (och vid det här laget vet du att mina böcker hittar du inte i snabbköpsbokhandeln längre tyvärr eftersom jag envisas med att läsa mycket som inte kommer i närheten av några listor över huvud taget. Inte för att jag är snobbig, helt enkelt för att det råkar vara förbannat bra böcker som bara jag och ett fåtal andra verkar tycka om och komma ihåg.)

Så jag fick alltså ett mail och huvaligen och dra mig på trissor vad jag gnuggar mina tassar här och vad jag ler.
Ett stort lyckligt leende, för i denna stund, från någon plats här på jorden så är ett styck McBain (som är förbannat svår att få tag på) och ett styck Kinky Friedman (som inte heller står som spön i backen såvida man inte begagnar sig av Amazon där det regnar Friedman) på väg till mitt enkla tjäll.

Det passar mig utmärkt, som hand i handske, som glöd i spisen, som regn på gräs, som sol bland moln!

Jag tycker nog att det minsta man kan begära av läsare är att de har favoritböcker som de vårdar med glöd och glädje och något som kan liknas nästan vid kärlek.
Riktigt bra böcker ska man ta hand om, inte låna ut ens till sin käresta, de ska dammas mellan varven och ibland tas fram och strykas över pärmen.
Man ska le mot dem när man passerar dem i bokhyllan och man ska ha diverse citat från böckerna i huvudet eller nerskrivna.
Man ska kunna titta på de titlarna och säga vad böckerna handlar om och man ska försvara böckerna till sista stavelsen om man råkar gilla något som andra har osmaken att inte gilla.
Inte för att det någon gång går att säga att andra har rätt eller fel när det kommer till böcker, utan bara för att det är roligt att säga emot...
Man ska inte heller avhålla sig från att kritisera böcker man inte gillar. Absolut inte. Det är uppfriskande med bokdiskussioner och det kan ta en hur långt som helst.

Vem författaren är kvittar egentligen, jag kan inte begripa att en del lägger så stor vikt vid författaren, hur han är och vad han gör och vad han månde inmundiga för cornflakes till frukost och så vidare.
Det är skit samma.
Så länge han inte skrämmer hästar i sken på gator och är helt odiös så får författarna för mig gärna vara hur träiga, tråkiga och ofantasifulla de vill vara mellan varven.
Jag bryr mig inte om deras personlighet, jag är inte ute efter att gifta mig med författaren till boken jag råkar läsa, allt jag vill är att läsa deras böcker för att deras tankar råkar fånga mig.
Hur de är, varför och närför (jodu, "närför" finns visst, från och med nu!)är helt egalt.
Spelar inget piano alls.
Bara fånga mig i ord.
Det är allt jag begär.

onsdag 20 januari 2010

Nu är han som han är.

Nu har ni saknat mig igen, eller hur?
Undrat vad jag gör och varför jag aldrig hör av mig...

För närvarande lever jag i Calusa, Florida ihop med Matthew Hope, vi har hunnit med att vara otrogna, skilja oss från hans fru, möta en ny kvinna, bli nerslagen av en klient, samt bli nerslagna på en bar av två cowboys, blivit dumpade av den nya kvinnan, funderat över manlighet och dessemellan löst lite kniviga mord.

Så ni förstår ju att jag haft det körigt.

Det är så här man ska läsa en svit av böcker.
En efter en och se hur karaktärerna mejslas och förändras.
Hur relationer blir till och hur relationer tar slut.
Det är mästerligt gjort och man kan tycka vad man vill om Hopes agerande mellan varven, men han är ack så mänsklig.

Och som vanligt, när jag läser något som är riktigt bra blir jag förbaskat medveten om att just så där skulle jag aldrig kunna skriva.
För det första kan jag aldrig hålla mig till ämnet.
Skulle jag försöka mig på att skriva en deckare skulle hjälten ständigt vara upptagen med annat och helt enkelt inte ha tid att lösa några gåtor över huvud taget.
Han skulle sitta vid sitt skrivbord och fundera på andra saker och vifta lite förstrött åt sina klienter, lyssna med ett öra och sedan gå ut och skugga fel person.

Han skulle inte heller vilja ta i något som är blodigt, skulle han upptäcka ett lik skulle han vackert svimma bredvid och först vakna upp när någon annan upptäckt både offer och honom själv prydligt placerade bredvid varandra.

Han skulle också tillbringa mycket tid i köket och helst äta middag med sin katt, en ensamvarg skulle han vara, bitter och cynisk och fåordig. Det är inte lätt att få till bra konversationer med fåordiga personer så hela boken skulle antagligen mer handla om vad han tänkte och tyckte och vad han inte tänkte och inte tyckte om.
Kvinnor skulle han se på med viss misstänksamhet, ity hans hjärta (som han själv skulle hävda att han inte hade) blev krossat på det glada sjuttiotalet av en flamencodansös som emigrerade till Island för att exploatera gejsrar.
Ilse skulle hon heta. Och vara rödhårig med svarta ögon.

Det enda som minner honom om Ilse är ett sönderrivet fotografi som han har inramat, det ligger under sängen, i tryggt förvar med hans smutsiga sockor, dammråttor och kattleksaker.
Ibland tar han fram det och tittar på henne och säger "Skönt att vara av med henne!" och tar sig ännu en öl.
För givetvis dricker han öl. Enbart öl och aldrig några drinkar eller groggar. Han snusar också ibland, skickar efter från Sverige och när en stock kommer in är han nästan lycklig där han sitter med kindpåsarna putande som en lycklig bävers.

Han skulle heta Harry. Det vet jag alldeles bestämt.
Och ha mockajacka som är sliten på axlarna efter otaliga regn.
Kanske skulle jag kunna skriva om Harry om det inte vore som så att Harry inte tycker om att jobba över huvud taget och inte tål att se blod och inte vill göra ett skapandes grand mer än att kläcka cyniska kommentarer och titta på fotot under sängen.
Så jag får vackert inse fakta, Harry är som han är, i sin fantasivärld, han trivs bäst vid sitt fantasiskrivbord med sitt fantasisnus, jag får lämna honom där, helt enkelt.

fredag 15 januari 2010

Som vanligt...

Jo, just det!
Ni som känner mig, har nog glädje av att höra det här...

Igår klev jag in på second-handen med Kia och trumpetade högljutt "Jag ska inte ha någonting!" som vanligt.

Ut kom jag med tre böcker.
Som vanligt.

Kia skulle inte heller ha någonting.
Ut kom hon med sex glas och en bok.

Vi är karaktärsfasta kvinnor.


Men...
Jag erkänner, hon hade inte kommit ut med boken om inte jag hade tryckt den i hennes hand och sagt "Det här är en av världens bästa böcker, när du har läst den, så kommer du att vilja läsa fler av hans böcker, och då kan du få låna dem av mig, bra va!?"
Jag är nog född till att övertala folk.

Jag känner igen det där!

Jag var ju inte riktigt klar...

Fimpen och jag såg John Pinette i helgen och jag minns att hon sade "Nej, så elak han är mot sig själv!"
Jag sade "Joo." för så ser det ju ut och så låter det ju.

Men.
Jag kom på en sak igår kväll.
Precis när jag skulle somna, (är du sådan också?), du vet, man håller precis på att somna och så slår en tanke en, och jag menar slår, för tanken får en att öppna korpgluggarna på vid gavel och man drämmer till en kudde och utbrister "Precis!!"

Tanken som slog mig, är att jag känner igen det där.
John Pinette pratar också om att han inte tycker om att vara elak mot folk, att han mår dåligt av det, samtidigt som han driver med sig själv rejält.
Sådan är jag också.
Jag mår inte bra när jag är elak.
Däremot finns inga gränser för mig när det gäller att driva med mig själv.
Jag kan vara hur elak som helst mot mig och det är helt okay.
Mina brister och fel är otaliga och jag misstänker att jag gärna påtalar dem.
Jag är bestämd.
Jag är envis som synden gånger sju. (tack, min vilde far för det karaktärsdraget...)
Jag är tjurig.
Jag svär som en proffsborstbindare. Både till vardag och till fest.
Jag är lathetens mästarinna.
Jag är en känslomänniska.
Jag är inte heller speciellt trevlig.
Jag är inte en salongslejoninna.
Listan kan göras hur lång som helst.

Men snäll är jag. Snäll som ett ulligt får.
Och jag är vansinnigt förtjust i mig själv för det mesta.
Jag är ju fast med mig själv på livstid, så varför inte göra det bästa av det?

Skulle jag gå efter mig själv, så tror jag att det helt enkelt är som så att det är helt okay att driva med den person man älskar mest i hela världen, nämligen sig själv.
Jag vet nämligen precis hur långt jag kan gå, jag vet precis hur mycket jag själv tål och jag vet också med mig, att jag gör en hel del smågalna saker.

Man driver aldrig med sig själv så långt att man går hem och säger "Usch, vad dum jag var mot mig själv, nu tycker jag illa om mig."
Man ler för man vet att man är inte bättre eller sämre än någon annan.
Och nästa dag är man fortfarande kapabel att le mot sig själv i spegeln.
(Efter att ansiktet jämnat ut sig och man kammat till sig så man inte ser ut som trollet Plupp på rymmen från borstar och kammar.)
Man ler.
Och man är tämligen övertygad om att det kommer att komma fler saker att driva med en själv med.
Det känns tryggt.

Man blir lite ledsen.

Usch, vet du, man blir lite ledsen...
Jag vet inte om du såg på Uppdrag Granskning?
Det gjorde mig ledsen.
Och bra nog förbannad.

Det ska inte få gå till så här, det ska helt enkelt inte göra det.
Det är inte rätt.
Så man blir ledsen.

Sedan hör man om Haiti.
Och man blir ledsen igen.
Det enda sättet för att på något sätt freda sitt samvete, eller vad det nu är som finns inom en som säger "Det kunde lika gärna varit du. Du har tur som lever här och nu." är att pytsa in lite pengar till de behövande.
Så man gör det.
Och är ändå lite ledsen ändå.


Sedan tittar man på världen i smått och stort, du vet, den lilla världen som innehåller folk man känner och man tänker att "Nej, jag blir lite ledsen, det borde inte behöva vara så här" eller "det borde inte hända så där" och så vidare.
Och man tänker "Det borde finnas någon rättvisa!" varefter man tänker, att det är faktiskt som så, att den enda rättvisan som finns är att man aldrig vet när det ska bli orättvist eller inte.

Och så tänker jag "Varför kan inte folk helt enkelt bara vara snälla mot varandra?"
Att det ska vara så förbannat svårt?

Jag har ibland hört människor säga "Jag har varit snäll, men det har jag inte fått något för!" och jag kan förstå det men jag tänker någonstans, varför inte bara vara snäll för just snällhetens skull, och känns det bättre, att sluta vara snäll och vara dum först, bara för att inte ta risken att någon inte är snäll tillbaks?

Jag vet inte, jag får ingen rätsida på det.

Sedan ser jag på programmet om Christiania, man kan tycka precis vad man vill om Christiania och jag anser helt enkelt att själva idén med fristaden var god.
Ett ställe där folk kunde vara som de är, där det inte var hets på materiell status och där kreativiteten på vissa ställen flödade.
Och ja, jag hör dig...
"Men alla droger där!" utbrister du.
Jo. Jag vet. De finns där också.
Precis som de finns i samhället i övrigt.
Jag har ingen lösning på det och jag tycker inte om det.

Men jag tycker om idén med Christiania.
Själva grundlagen "Var och en får göra vad de vill så länge de inte gör någon annan illa." eller hur den nu lyder exakt, kan tyckas väldigt naiv.
Var snäll, helt enkelt.
"Så enkelt går det inte att göra det för sig."
"Så enkelt är det aldrig."

Nej, så enkelt är det nog aldrig..
Men någonstans kommer tanken, varför är det så?
Varför kan det inte vara så enkelt?
För att det då krävs eftertanke innan nästan varje handling?
För att det är så mycket enklare att agera på impuls och sedan försöka ta hand om händelserna som de utvecklar sig efteråt?
Jag vet inte.
Men som sagt, den där tanken kommer tämligen ofta.
Varför är det så svårt?
För jag vet ju av egen erfarenhet att jag ibland gör dumma saker. Det går helt utan problem och utan någon tanke alls och plötsligt har jag sårat någon.
Det är som vi människor har en fallenhet för det.
Något säger mig, att samma fallenhet för snällhet måste också finnas inom oss.
Eller hur?

Vilket också, i långa loppet innebär, när jag tänker på min värld, att där det finns någon som varit dum, där borde jag ge tillbaks med snällhet?
Vilket i sin tur får min känslor att revoltera en aning, "Skulle jag vara snäll mot den idioten?"
När det jag helst vill göra är att skälla ut efter noter och gärna med en blåsorkester som bakgrund som kan tuta uppfostrande emellan mina andningspauser?
Jag tänker på det..
Och jag tror att jag hamnar i konflikt med mig själv för nu blandar jag ihop snällhet med mesighet.
Det är lätt hänt, eller hur?
Trots att det är två skilda saker.

Jag tänker vidare... Att vara snäll innebär inte att jag inte framför mina åsikter...
Det innebär att jag kan vara lugn, samlad och ändå få fram vad jag tycker.
Utan att skälla som en bandhund och verka som jag är redo för rabiesspruta.
Hmm...
Jag vet inte. Det låter ju som något att föredra.

Och har du läst så här långt, är det väl bara att gratulera, som vanligt har jag lyckats få ihop tolvtusen ämnen och lämnat trådar utan avslut efter mig.
Precis som det är när jag sitter här och funderar.
Allt på en gång.
Jag ska tänka på snällhet lite mer.
Kanske kommer jag fram till något.
Eller inte.

onsdag 13 januari 2010

Det är jag som är den tionde kvinnan! Bara så ni vet!

Ja, jag vet.
Som ni har undrat!
Vem är hon?

Eller hur?
Men jag är den tionde kvinnan!
Nu vet ni det!

Jag känner mig lite smått utvald och lite smått märkvärdig här där jag sitter.
Tänka sig...
Att jag är den tionde kvinnan.
Det känns lite exklusivt och precis rätt att genom att inte göra ett dugg så har jag ändå utmärkt mig.

Det är så jag helst skulle vilja att mitt liv kunde levas, att jag fick trava omkring som en medelålders Nalle Puh, med ena näven i en syltburk och med en I-Or i släp som sällskap.
Allt medan jag inte gjorde ett enda vettigt dugg men ändå utmärkte mig med jämna mellanrum.

Du vet, jag hade ju långt framskridna planer på att bli filosof förr, men arbetsmarknaden skrek inte direkt efter sådana.
Livsnjutare kan man tydligen inte heller ha som yrke.
Annars skulle jag vara bra på det.
Jag menar, jag är bra på det.

Jag gjorde en test en gång, där jag fick veta att jag skulle passa som begravningsentreprenör.
Jag har inte litat på sådana tester efter det.


Jo, jag vet. Jag börjar flyta i från huvudämnet.
Som vanligt.
Kanske jag kunde bli flytare?
Inte för att jag någonsin hört om någon som är flytare till yrket, men jag är inte rädd, jag kan bli den första.
På det sättet kunde jag också utforma mina arbetstider och vad en flytare ska göra.

Mest skulle jag nog vilja sprida glädje.
Bara vanka omkring och göra folk glada bara de fick syn på mig.
Ha med mig kakor till behövande och konjak till andra behövande och sitta ner och tala lite om livet och fnittra lite mellan varven.
Det skulle jag trivas med.

(Lugn... Jag hör dig. "Kom till ämnet, för bövelen!" skriker du. "Tänk så bråttom dagens människor har" suckar jag. Och tar mig i kragen.)

Alltså.
Jag är den tionde kvinnan.

För det stod nämligen på text-tvnyheterna att nio av tio kvinnor färgar håret.

Jag gör inte det.
Och helt plötsligt kände jag mig lite egen. Eller mer egen än vanligt, menar jag..
Inte för att jag är emot färgning av hår eller för att mitt hår inte grånat alls.
Nej.
Det som avhåller mig är igen min berömda lathet.
Den har jag så mycket att tacka för.

För jag tänker nämligen som så, varje gång jag sett mig i spegeln och kunnat konstatera att "Jodå, nog åldras jag. Kanske inte med charm eller med behagen som de en gång var, men åldras gör jag, definitivt, hmm, kanske lite färg i håret skulle pigga upp?"

Och så tänker jag mig in i hur rackarns snygg jag skulle vara med korpsvart hår.
Eller lite chict blåsvart hår, så där att det ser ut som jag sprungit genom en oljepöl i asfalten, du vet?
Eller kastanjebrunt?
"Ostyrigt kastanjebrunt", tänker jag "ostyrigt, lockigt hår, vad snyggt! Men då skulle jag behöva permanenta mig också... Vem har tid med det? Så jobbigt att sitta kedjad i en stol i hur många timmar som helst... Hmm.. Färga håret förresten? Det tar tid det med. Sedan måste det underhållas. Färgas om. Och om igen. Och tänk om jag inte trivs i det!? Tänk om jag vaknar varje morgon och skyggar för spegeln som en skrämd hind? Fast, vänta nu, det gör jag ju i vanliga fall också. Tills ansiktet "lagt sig".
(ja, du vet, tills man inte har kuddmärken i ansiktet eller ser ut som en skrynklig papperspåse i ansiktet. Man väntar tills man jämnat ut sig så att säga.)

Så där står jag och tänker ett bra tag.
Tills jag inser att "Nääää.... Ja' örk' int!"
Det duger som det är.
Det är bra som det är.

Fast, det ska medges, jag slänger ibland smått blängande blickar på min vilde far, som fortfarande, vid 86 års ålder ståtar med stiligt mörkbrunt hår. Min mormor hade korpsvart hår hela tiden.
Det är ju märkligt att inget av det har spillt över på mig.
Men det är väl som de säger, barn får gråa hår av sina föräldrar.
Eller hur var det nu igen?

tisdag 12 januari 2010

Jag nöjer mig med ett vykort.

För övrigt är jag så förbannat in i helvete (fler kraftuttryck mottages gärna) trött på vintern.

Jag brukar muntra upp mig med att tänka på krokusen i stugan. De där små gula blommorna.
Gräset som är grönt.
Syrenerna.
Getingarna som svischar runt och jagar in mig på utedasset.
Humlorna som bumlar omkring som små ludna sammetsbjörnar.
Maskrosorna som växer hur de vill.
Kvällar när solen börjar gå ner och det är äntligen vindstilla på Östgötaslätten.

Allt det här försöker jag tänka på men det känns som en dröm jag drömt för länge sedan.

Jag tänker på i somras när jag cyklade ut till torpet, det var 28 grader varmt.
I skuggan.
Aldrig någonsin förut har jag känt det som jag flutit fram på cykeln.
Jag tänker på hur jag stannade nästan varje gång jag såg någon skugga och hur luften nästan gick att ta på.
Jag tänker på hur jag rymde in i stugans svalhet och räckte lång näsa åt värmen.

Allt det här tänker jag på och det känns som något för länge, länge sedan.

Jag tänker på jordkällaren med pepparroten som växer ohämmat.
Jag tänker på alla tvestjärtarna i brevlådan.
Jag tänker på spindlarna som kryssade fram över golvet på väg till, jag vet inte vad, kanske till något utmärkt hörn för att spinna en fin väv.

Jag tänker på katten med kolsvart päls och lysande gula ögon i åkern som tittade på mig som om jag vore den första människan i världen.
Jag tänker på fåglarna som satt och sjöng och jag tänker på äppelblommen.
Jag tänker på allt det här och det känns som en saga.

Kanske skulle jag så lite frön i fönstret, att se något spira lite smått i fönstret kunde kanske vara en föraning om vår.
För just nu är det svårt att tänka bort snön och kylan och allt.
Visst är det vackert att se på, men det räcker nu.
Jag nöjer mig med ett vykort av snö vid det här laget.

Försök inte att förstå.

Ibland blir jag medveten om att folk läser här.
(Ja, jag vet. Tänk så briljant smart jag är som kommer på det med jämna mellanrum...)

Som nu till exempel.
Helst skulle jag bara skriva precis vad jag tänker och tycker, vilket jag tänkte göra när jag stod på balkongen, men så kom tanken "Folk kommer inte att begripa någonting."

Varvid jag började fundera på om det spelar roll, egentligen.
Att ni inte har bakgrundshistorien utan bara kastas in i händelsernas epicentrum, menar jag.
Skulle jag förklara skulle vi inte vara klara förrän korna kommer hem, och här i länet är korna verkliga nattsuddare.
Så det skulle bli sent.
Mycket sent.

Så, jag ger helt enkelt fan i att förklara och var och en får tänka sig ett tänkbart scenario, jag är säker på att ni kommer på något, kanske egna erfarenheter eller vad som helst.
Det kanske är ett allmängiltigt ämne, vi får se.
Annars får ni väl leva med undran.
Det är nyttigt det med, att gå och undra. För att inte tala om att vara förundrad.

Saken är den, att någon gång i livet så råkar man ut för att en människa börjar bete sig på ett sätt som han eller hon aldrig gjort förut.
Folk i bekantskapskretsen undrar.
"Vad fan är det med honom?"
"Vad har det åt henne?"
"Vad är det för fel?"
"Vad håller de på med?"

Jo, du känner igen det, va?
Och jag tror, (det här slog mig i natt, när jag inte kunde somna, för tankarna gick som en synnerligen ambitiös torktumlare) i huvudet, att felet jag just nu gör, (och andra med mig) är att vi försöker förstå.

Vi försöker att begripa, famlar efter ledtrådar och grubblar oss smått gråhåriga men har helt enkelt inte referensramarna att kunna begripa.
För vi har aldrig varit där själva.
Vi vet inte hur det är i situationer vi aldrig varit i.

Vi kanske till och med klappar oss själva på axeln och säger "Så där skulle aldrig jag kunna göra!"

Men i natt, tänkte jag, att det enda man kan hoppas på är att man aldrig skulle göra så.
Det enda man kan hoppas på är att inte bli så jäkla totalförvirrad att man gör folk och fä illa genom sina handlingar utan att begripa att man är ansvarig för vad man gör.
Man kan hoppas på att man aldrig någonsin ska börja ljuga för sig själv, att "ändamålet helgar medlen" och att man "gör sitt bästa" medan allt man egentligen gör är att förtvivlat hitta skäl och försvar för varför man gör som man gör.
Man kan hoppas på att man aldrig blir så självisk att man anser att det är helt rätt att köra över andra människor i sin egen jakt på lycka.
Man kan hoppas och visst, jag är inte bättre människa än att jag tänker ändå "Så där skulle jag fan aldrig göra."
För jag tror inte jag skulle det.
Jag hoppas jag inte skulle det.
Men jag vet inte.

Men jag lägger ner att försöka förstå.
Det går helt enkelt inte.
Sedan har vi acceptans...
Det vete fan om jag känner att jag kan acceptera...
Jag tror inte jag kan acceptera när folk beter sig som idioter.
Däremot är jag fullt beredd att acceptera att somliga är idioter.
Jag vet inte om det är någon bra slutledning direkt..
Men det är det enda slutledning jag har just nu.

torsdag 7 januari 2010

Du och jag, stugan....

Just det, ja.
Det var det med, jag måste ju berätta om torpet...
Det blir ett år till i lilla huset med den stora logen.
Känns härligt.

Jag har varit och tittat till stugan, nu när det varit så förbannat kallt, det står där, uppkäftigt på slätten, det är isiga rutor och snö klänger sig fast lite var det vill, men det står starkt och strongt och trotsigt och sa till mig "Det är bara lite kyla, jag har varit med om värre, det här är inget! Du skulle varit med förr, då jävlar var det kallt. Oroa dig inte för mig, jag klarar mig."

Så jag skottar lite halvhjärtat för att visa att jag bryr mig och stugan säger
"Äsch, låt det vara. Det kommer mer. Men du, i vår så kommer du hit igen, va? Kommer du ihåg förra påsken? När du höll på att ryka ner hela Östergötland? Sicken novis du var, och minns du hur du slog dig gul och blå på händerna när du försökte spänta ved? Vad vi skrattade här, hustomtarna och jag... Inte elakt menat, men du var för rolig att se... Tar du med dig henne, Asta som är så rädd för spindlar? Och Styre som är så kaxig? Vi gillar dem bägge två, vet du.. Och stereon, med all musik... Det har dansats här förr... Hur som helst, du fryser, det kan jag se, vi ses längre fram, nu ska jag bita ihop igen mot kylan."

Och jag hackar tänder och nickar och säger att "I vår kommer jag igen. Det kan ni lita på. Och då ska ni få se hur bra jag är på att göra upp eld. Och spänta stickor och ved. Och så ska vi ha massor med musik. Och fest. Dans kan det också bli tal om. Men nu är det för jävla kallt, så jag drar mig nog nu..."

Stugan blåser lite rimfrost av verandan, nickar och säger "I vår. Då är det bestämt."

Inget jäkelskap alls.

Idag blir en lugn dag, efter gårdagens stordåd när jag var hur flink som helst i köket och tog paj-examen i den högre skolan.
Det blir jag och McBain med "Den elake dvärgen" och har jag tur så dimper några fler ex av McBain ner i min brevlåda vilken dag som helst.

Inom parentes borde nog fler människor samla mer på betydelselösa saker, kanske skulle de då inte ha tid att göra så mycket jäkelskap.

Vore deras sinnen inställda på t. ex. det lilla ulligulliga penntrollet med särskilt spretigt brandgult hår (ja, när läste du "brandgult" sist? Orange låter så tamt. Brandgult signalerar fart och fläkt och är färgen på penntrollens hår.)
Deras dagar skulle fyllas av jakt på just nämnda penntroll och de skulle icke ha tid för att intrigera, skvallra, eller glo på dumsåpor tills ögonen blev fyrkantiga av ren trötthet.

Förresten, heter det penntroll? Jag tänker på de där små trollen som var populära när jag var barn, på sjuttiotalet? Lyckotroll, var det nog...

Och tillbringade mer folk tiden med att leta efter just den där trinda lilla spargrisen från Dumlebodas sparbank skulle de inte ha tid att bekymra sig så mycket om vad deras grannar gör eller inte gör.
Deras samlarnit skulle föra dem till de chicaste vintageboutiqer, vidare till de riktiga slit-och-skräp-hålorna och allt man skulle se är deras ögon som far fram och tillbaka koncentrerat sökande efter den lilla rundmagade grisen.

Sedan...
När de väl hittat den, kunde man se dem gående hem genom stan, med ögon som glänser av lycka och de skulle hålla paketet med lillgrisen ömt i sin famn, för att sedan gå hem och ställa den bland de övriga 437 exemplaren av spargrisar.
Det skulle inte innebära att deras sökande var över, för det finns lika många spargrisar som det finns tandavtryck hos tandläkarna, eller hur?


Helst ska man ha lite olika saker att samla på och helst ska det inte vara helt enkelt att få tag på, jag sprider mina gracer mellan Piraten, Friedman och McBain.
Just nu är McBain roligast, dels p.g.a. alla pseudonymer han använt och dels för att en del böcker kommit ut under olika titlar.
Sådant får i gång vilken samlare som helst, tänkte jag skriva, men så tänkte jag om, sådant får i gång mig, ska det givetvis stå.
Har jag tur så kommer det att ta en jäkla lång tid innan jag har alla McBains alster, och se, under den tiden kommer jag inte att ha tid med något jäkelskap alls.

onsdag 6 januari 2010

Det är det här jag var född till.

Jag ska bara tala om för er att jag upptäckt mitt kall här i livet.
Det är pajer jag ska göra.
Så är det.
Dega, kavla, plocka i lite ingredienser efter humör och sedan sitta som en trofast St Bernhard, (dock utan konjakstunna, tyvärr) framför ugnen och glädja mig åt hur pajen blir till paj.
Det är det här jag är född till.

Nästa vecka blir jag en mystisk främling.

För övrigt lever jag med en utmaning.
Jag har sagt att jag ska göra något jag aldrig gjort minst en gång i veckan.
Först tänkte jag att jag skulle göra det varje dag, men latheten i mig räddade mig från det.

Det skulle blivit ett jäkla slit, det.


Men som idag så bakar jag pajer.
Har aldrig bakat pajer förr.
Inte ens en paj.
Men nu bakas det som sagt pajer.
För ska jag göra något ska det göras med besked.

Nästa veckas utmaning tänkte jag skulle bli att prata med främlingar, men ack så stolt jag blev när jag kom på att det gör jag redan.
Och ack så skräckslagen jag blev när jag insåg det.
Det innebär nämligen att jag blir nog tusan allt mer lik min vilde far.

Snart kommer väl den dagen när jag inte kan gå in i ett medelmåttigt varuhus utan att slå mig i slang med vem som helst som har kundvagn och sedan kan man kanhända se mig följa folk i hälarna, luta mig ner i frysboxarna och småprata med allt som andas inuti varuhuset.
Beslutar mig raskt för att sluta prata med främlingar i stället.
Det räcker bra med min vilde fars konversationstalanger.
Jag ska i stället bli hemlig och tyst och mystisk.
En mystisk mörk främling ska jag bli nästa vecka.
Okay, lite gråhårig.
Men fortfarande mystisk.

Vi kör väl ett dagens ord...

Hördu, minns du dagens ord?
Idag är det:
Rama.

förr äv.
RAMMA
, v.¹
-ade (-te SCOLUMBUs Vitt. 96 (c. 16 70)).
( raama c. 1670 rama 1541 osv. ramma 1530 (: ramn'e . . i från) – 1893)
[sv. dial. rama, ramma, gripa duktigt tag i, fatta hårt om, motsv. nor. rama, riva till sig, shetl. ram, klösa riva (jfr isl. hremma, gripa med ram l. klor); till RAM sbst.²,; i vissa bet. möjl. ut­gående från (l. påvärkat av) RAMA, v.³ (jfr särsk. d. o. 4–6).


Så står det också så här:

a) i uttr. rama ngn ngnstädes, fatta (tag i) ngn ngnstädes. Hans folk ramade hononi widh håredt och drogon vp i Jachten. SVART G1 43 (1561). SCHRODERUS Os. 2: 244 (1635).

Det är något speciellt med det gamla språket, även om det är en brutal beskrivning låter den nästan lite poetisk på något mystiskt vänster.
Även om jag är övertygad om att honom de tog tag i håret och drog upp i jackan inte tyckte det kändes poetiskt alls.

tisdag 5 januari 2010

Så jävligt är det...

Nej, vet du...
Det är fan bara elände vart man än tittar.
Ser man åt ett håll så är det något jäkelskap på gång där, ser man åt ett annat kan man ana ett annalkande dammoln i form av ödets ryttare. (jo, jag har bestämt att ödet kommer ridande på en mattsvart löddrig häst, är det ett bra öde som ödet har i fickan så gnistrar hans tömmar av stjärnor men är det ett dåligt öde på gång så ser man små blixtar i hästens ögon och då vet man att all lugn och ro har farit sin kos för ett tag, även denna gång...)

Ibland blir jag som sagt trött på mänskligheten, visst, jag erkänner, oftast när jag har pms, då finns det ingen höjd eller bredd som är för låg för att jag inte ska känna hur ilsken jag blir.
Eller sorgsen.
Nu är det nog dags igen, för fy för den lede så förbannat trött jag blir.


Någonstans ganska långt ifrån min riktiga vänkrets går ett förhållande över styr och jag har funderat ända sedan jag fick veta det.
Har funderat på hur det kan komma sig, hur vändpunkten kan komma så abrupt och jag tror att jag kan förstå.
Kärleken kommer precis när fan den vill, sjunger Lundell i en låt.
Det är sant.
Kärleken kan också försvinna, precis när fan den vill.
Det är inget märkligt i det, det är mänskligt, sorgligt och realitet för många av oss.
Antingen är vi kvar i kärleken, ensamma, eller också är vi den som väljer att gå.
Så är livet.
Så jävligt är det.

Allt det här kan jag förstå. Allt det här är helt gripbart.

Men sedan kommer vi till det andra, det jag gått och funderat på, det jag inte kan förstå.
Lögner.
Att ljuga sig ur ett förhållande måste vara bland det lägsta man kan göra?
Jag menar, om man vill bryta upp, är inte det minsta man kan göra då att vara ärlig?
Jag vet inte, eller jo, det vet jag visst.
Jag tycker att ärlighet är det minsta man kan begära.

Jag kan inte gå med på saker som att "Det skulle såra så oerhört om jag sade sanningen nu. Det är bättre att det går lite tid."
Det är bullshit.
Jag tror absolut inte att det känns bättre för den lämnade parten att efter en tid få höra sanningen som den konstruerats efter ett tag.
Det är bara att tänka sig själv in i den situationen.
Först dumpad.
Sedan ljugen för.
Sten på börda, någon?

Jag tycker det är så förbannat fult gjort och jag tänker att den här människan har lyckats glida många pinnhål ner på stegen av vad jag tänkt och tyckt om den människan förr.
Kanske det finns några förmildrande omständigheter, har jag tänkt, för säga vad man vill om mig, rättvis försöker jag vara.
Men nej, hur jag än vänder och vrider, inte kan jag se något förmildrande mer än att personen i fråga är rädd om sitt eget skinn.

Jag vet inte, jag.
Men elände och jäkelskap är det på många håll just nu.

Men ja, jag vet.
Det är bara temporärt.
Allt ändrar sig hela tiden.

Men just nu, så ser jag dammolnet där borta i kröken och jag ser hästen med, jag hoppas som fan att det glittrar stjärnor i tömmarna på honom.

Ska det vara så svårt att fatta?

Jag känner mig som Peps Persson i låten "Falsk matematik" när jag hör på radion ;
en kvinna, som jag genast tycker om bara jag hör henne, säger att "Det är åt helvete med vargjakten!" och jag nickar instämmande.
Vidare säger hon att människan är det största rovdjuret och direkt efter ringer en annan kvinna och säger "Men om alla blev vegetarianer, vem skulle döda djuren som inte behövs? Är hon vegetarian?"
Vilket får mig att sucka och ta mig lite smått åt pannan.

Sedan utvecklas samtalet med att hon säger att "Vegetarianer äter väl ägg och ost och smör?"
Vilket får mig att sucka lite mer.

Sedan ringer kvinnan upp, som från början sade att människan är det största rovdjuret och får frågan om hon är vegetarian, varvid hon svarar "Nej."
"Men vad menade du då med att människan är det största rovdjuret?" frågar programledaren och jag suckar ännu värre.
Ungefär som de två sakerna har med varandra att göra, "Är du vegetarian kan du hävda att människan är det största rovdjuret, annars inte." eller vad då?

Ska det vara så svårt att fatta, att människan är det största rovdjuret?
Mark Twain, en favorit här i hushållet, sa någon gång att människan är det enda djur som har förmågan att rodna, och skäl därtill.
Det är sant fortfarande.
Så som vi människor beter oss skulle aldrig övriga djur bete sig.
Ska det vara så svårt att fatta?
Vad har det med vegetarianism att göra?
Och märk väl, det finns lika många arter av vegetarianer som det finns idioter bland oss här på jorden.
Det finns människor som inte äter något som är levande.
Det finns människor som inte äter ägg.
Eller mjölk och smör.
En del äter fisk.

Ska det vara så svårt att fatta?

Kvinnan sa vidare att vi ska inte lägga oss i naturen så mycket.
Det tror jag också.
Vad vi hittills åstadkommit är inget att ringa hem och skryta över.

Ska det vara så svårt att fatta?

måndag 4 januari 2010

Det är ert fel!

Jo.
Så är det.
Det är ert fel att inget blir skrivet.

Jag sitter här med händerna i tangent-attack-ut-tryckning och sedan fångas mitt norra (och det södra för den delen) av något uppdaterat.
Så måste jag dit och läsa och fundera och när jag kommer tillbaka hit och intar tangentställning igen så ser jag något gammalt jag läst men som pockar på min uppmärksamhet igen.
Varvid jag ilar dit och läser och funderar igen.
För att återgå hit och sedan huka mig över tangenterna som en gam redo att slå ner på sitt byte.
Då slår det mig att jag inte tittat till dem som jag ännu inte lyckats få in i min bokmärkesfavorithörn.
Kanske de har något nytt att säga?
Kanske skulle jag passa på att lägga till dem här på sidan?
Så jag kan hålla koll på dem lite lättare?

Sagt och (nästan) gjort.
Ilande på lätta cybersteg tittar jag in och läser och funderar.
Varvid jag återvänder hit och hukar mig över tangenterna igen, denna gång som en hukande iller på språng.
Varvid tanken att "Jädrar, nu addade jag dem inte igen!" slår mig.
Händerna slår ner som blöta disktrasor bredvid tangentbordet och jag tänker "Kanske skulle jag gå tillbaks och adda dem nu då?"
Sedan tänker jag att "Jag gör det imörrn. Imörrn Mödde, som Kia brukar säga."

Återigen hukar jag över tangenterna som en grävling beredd att kasta sig över en knäckebrödsfylld stövel (jag vet, bara en skröna, men skrönor behövs) och se på fan, där kommer också ett ord nerpräntat på bloggen.

"Det är ert fel!" står det.
Och jag tänker "Men så kan man ju inte skriva!" och faller ihop som en oformlig kudde modell sjuttiotalssommarstuga bredvid stolen.
Hasar mig sedan upp igen, hukar över tangenterna som en skogssork som hittat en ojämförligt smaskig ostbit och skriver det ändå.

Ty så är det.
Det är ert fel att jag inte kan koncentrera mig.
För inte kan det väl vara som så att jag hellre återigen skjuter upp vad som ska skrivas.
Usch.
Då vore det ju mitt fel.
Usch igen.
Nej.
Det är ert fel.
Jodå.
Lite.
Ganska mycket faktiskt.
Helt och hållet egentligen.

Ingen skugga må falla över mig.
Men hu så mörkt det blev här i min enkla koja...