onsdag 1 december 2010

Schläpp å...

Jag märker ju att folk börjar dras med i julhysterin...
Först och främst: Schläpp å och fjöla av.
Jag höll på att dras med, jag med, ett tag, tills en synnerligen negativ varelse traskade in i mitt synfält och sa "Fy fan! Man borde åka bort. Långt bort. Och slippa hela det här julhelvetet."
Det var bara gnöl och eländes elände och inget bra och hu så jobbigt och usch och tvi och fan och hans moster.
Jag blev lite negativ själv, ett tag där.
Sedan hörde jag om en dam som slutat att fira jul med sin släkt. "Jag kan väl träffa dem när som helst,"sa hon, "det behöver jag inte göra vid jul, sitta där som en gammelfaster och nicka i ett hörn. Nej tack."
Och så hade hon helt sonika firat jul själv ett tag.
Så ville hon ha sin jul och var glad över det.
"Men, vad sa dina släktingar?" sa reportern.
"Ja, första julhelgerna var det ju ett evinnerligt ringande och frågande om jag verkligen hade det bra. Men sen lugnade det ner sig."

Jag tycker det är strålande, själv har jag ju lagt många släktförbindelser i malpåse och knutit till hårt, en del för att vi absolut inte har något gemensamt, en del för att jag helt enkelt inte kan med dem.
Det är skönt och rogivande och jag har inte ångrat det en sekund.
För, i min värld är det inte lönt att umgås med folk jag inte tycker om, däremot har jag nog blivit softare med åren, förr (ja, du vet, du har ju läst om min arbetskamrat och jag som avskydde varandra högst civiliserat väldigt länge) avskydde jag en del utan att ge dem en chans, numera tycker jag att alla förtjänar en chans, löper det däremot inte väl ut så åker de ut på öronen ur min värld och får fortsätta att leva i sin.
Sedan har vi det där med släkt, blod är tjockare än vatten och så vidare....
Nej.
Det är inte det.
Släkt får man utan att be om det, i vissa fall, guskelöv som vi säger här, i vissa fall så undrar man om det inte är som så att en del är trollbortbytingar som smugit in i vaggan och lagt sig, för man kan för sin själ inte se några förmildrande släktdrag som binder en samman.
Och nu menar jag otrevliga troll, inte de trevliga med guldringar i öronen och rosett på svansen.

Så, det är klart, det finns troll och troll.
Mina troll som jag tycker om, tycker jag om.

Hm, var var vi?
Jo, just det.
Jul.
Om man helt enkelt avlägsnar alla traditioner och "måsten" och "skan" så kan man få en finemang-jul.
Det är jag övertygad om.
Och traditioner kan man skapa själv. Bör man skapa själv. I alla fall en del.
Annars traditionerar man sig bara i gamla traditioner tills man inte vet varför man traditionerar sig fram längs vägen.

På ett sätt tycker jag synd om de som dukar under av alla julkrav, de som förtvivlat försöker att städa hela huset, baka alla kakor och göra sylta tills det sprutar ur öronen. Jag menar, de som egentligen inte vill göra det.
De som vill njuter och har det gott.
Eller de som springer sig halvt galna efter julklappar bara för att det ska vara så, allt medan de skär tänder över julsångerna som skvalar ner över dem i varuhusgångarna.
Det är inte bra att skära tänder. Tandläkaren blir dock glad och det är ju alltid något.

I år, tror jag, att det blir en kattgran åt katterna, med en girland som de kan dekorera som de vill, för det mesta brukar de dock ägna sig mest åt att sparka omkull granen och bita den i grenarna.
I alla fall har det varit så med Asta Katt och Diesel, när han fanns.
I år har dock Styre nöjet att bekanta sig med kattgranen, förra året hade jag ingen, eftersom han var så liten och for omkring överallt som ett skållat troll.
I år är han större och far fortfarande omkring som ett skållat troll, men djärv som jag är, så ska de få sin gran.
Själv ska jag (efter att ha sett hur experimentet med deras gran faller ut) ha en stor gran också.
Tror jag.
Jag är inte säker på hur granen kommer att känna sig av nästan 5 kilo Styre men det kan nog också bli intressant.

Sedan ska jag göra chokladkola till Fimpen, tända adventsstjärnan och vänta på julafton.
Den kommer med Pogues fantastiska "A fairytale in New York".
Det är en tradition som aldrig bryts och den slår heller aldrig fel.

6 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Bra tänkt och skrivet. Man vill ju inte traditionera bort sig.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
nej, det är bara dumt att göra, tror jag.

Anonym sa...

Fimpen är trött på jobb, jobb, jobb (suck!) men ser fram emot KOLA :o)> (en tomte!)

Shirouz sa...

Hej Fimpen,
och kola ska det bli! Snygg tomte!! :)

Laila sa...

Hade det här varit på Facebook, hade jag tryckt på "Gilla-knappen". :-)
Bra sagt!
Själv har jag lyckats ganska bra att avdramatisera det hela tycker jag. Sedan sonen blev vuxen och flyttade hemifrån och jag blev själv med katterna, så var det helt enkelt väldigt lätt att slippa. Julklappar ger vi inte heller. Det är ju bara min mor, jag och en 30-årig son som tjänar mer än vi andra två tillsammans. Det skulle bara bli löjligt.
Jag ska jobba i jul. Den tid som blir över, ska jag sitta och mysa och klappa katter. Mor o son ska jag träffa dagarna före jul.

Shirouz sa...

Hej Laila,
tackar :)
Ja, det behöver ju inte vara så dramatiskt, det blir vad man gör det till, eller hur?
Sen tycker jag som du, det här med julklappar, det känns som det kvittar, man har ju i allmänhet vad man behöver och att flänga runt på stan bara för att man "ska" köpa något, nej, det går bort numera.
Sen, de som vill får gärna hålla på, bara de inte räknar med mig.
Den här julen blir lite annorlunda, vi ska vara hos en vän och fira, min vilde far och jag, kan vara trevligt, men sen tänker jag nog tillbringa dagarna efter med att klappa katter, jag med! :)