torsdag 11 november 2010

"vari jag kränger ett gosedjur över skallen och känner mina manliga sidor..."

Egentligen är det märkligt att jag har några vänner kvar.
Det slog mig igår, efter att en vän ringde, mitt när jag var i "Slutet på Mr Y" och det var rysansvärt spännande.
"Heeej," sa hon.
"Hej." sa jag korthugget som en revisor i full färd med att såga bokslut.
"Vad göör du?"
"Läser en bok. Var det något speciellt?"
"Nej. Bara pratsjuk."
"Jaha. Jag är inte speciellt pratsjuk, jag vill fortsätta att läsa."
"Okay, då hörs vi." sa hon.
Så lade vi på.
Sedan efter några kapitel, när författaren verkligen fått det att gå runt i huvudet på mig drabbades jag av lite samvetskval.
Lite kunde jag väl ha pratat?
Men jag hade ju inget att prata om?
Och jag var inte upplagd för att lyssna heller.
Inget jag ville säga och jag har så förbålt svårt för prat som bara är prat och inte leder någonvart.

Jag tog en test någon gång, på någon obskyr sidan på nätet, där man kunde utläsa om man hade närmare till sin manliga sida eller sin kvinnliga.
Jag hade definitivt väldigt nära till min manliga sida.
Det kom inte som någon överraskning i och för sig.

Vänner har sagt att jag resonerar som en man, i vissa fall, som till exempel när de är kära i något hopplöst fall och jag säger (och ja, jag vet, återigen låter jag som om jag vore Gudfadern, men det ligger nog tyvärr i min natur, det också...)
"Gör dig av med honom. " eller i mina riktiga skarprättarögonblick "Vad håller du på med? Nu får du skylla dig själv."

Samma sak med småprat.
Jag har inget tålamod att höra om vad vilt främmande människor har haft för sig, vad de kan tänkas ha för sig och hör mig själv säga med ojämna mellanrum "Du förstår att det här är totalt ointressant för mig, va? Jag har ingen aning om vem du pratar om och jag har inget intresse av vad de kan tänkas göra."

Kanske borde jag bli mildare i min framtoning, tänker jag ibland.
Å andra sidan, är det inte bättre att ärligt säga att "Nej, jag vill inte/har inget intresse/ bryr mig inte."
I stället för att sitta och tänka på annat medan folk pratar och tror att man lyssnar?
Jag tycker nog det.

Mina vänner får min fulla uppmärksamhet när de behöver det, men inte när det ska ägnas tid åt recept, prat om människor som är ointressanta eller när det ska småpratas om ingenting alls.

Sanningen är väl också som så att jag inte begriper mig på småprat för småpratets skull.
Jag förstår inte vad det ska vara bra för.
Eller jo. Det gör jag ju.
Det är en social funktion att småprata lite i sällskap.
Det vet jag.
Nu är jag ju inte så där fruktansvärt social i sällskap som inte intresserar mig.

Hmm, ju mer jag tänker på det, ju mer känns det rimligt att jag har väldigt nära till manliga sidor.
Ta det här med blommor, till exempel.
Jag vill inte ha blommor i present av män.
De går inte att äta. Skräpar ner. Får katterna att gå bärsärk.
Bara problem, kort sagt.

Choklad däremot!
Choklad har ett syfte.
Det kan man äta. Det smakar gott. Det ger en ljuvlig känsla.
Eller parfym!
Det luktar gott. Ger en ljuvlig känsla.
Eller en bok!
Den smakar gott. (om man ska tro Styre och Asta Katt...)
Har ett innehåll och ger (förhoppningsvis) någon slags känsla.

Men blommor.
Nej.

Eller kläder.
Jag är i det närmaste helt ointresserad av shopping.
Jag förstår inte tjusningen i att följa med i trender.
Kia och jag var i Tranås förra veckan, ramlade in på Åhléns och började prova mössor.
"Åh! Den här!" sa jag, när jag fick på mig en lurvig rosalila mössa som gick ner över öronen, du vet, en sådan man hade när man var barn?
Till saken hör kanske att jag såg komplett inte klok ut.
Jag såg ut som om jag krängt ett gosedjur över skallen men som jag sa "Det kommer att bli jävligt kallt, den här fryser jag inte i, och om man kan bjuda folk på ett leende, så?"
"Jaa..." sa Kia.

Men sedan slog det mig.
Andra skulle ju kunna komma i en likadan.
Då är det ju inte alls lika roligt.
Hur kul är det att gå på stan och se att tio andra har likadan mössa?
Jag tror att Kia inflikade att det kallas för mode.
Jag hängde tillbaka mössan.
Jag vill vara själv om att se ut som om jag har gosedjur på skallen, annars får det vara.

Hm, jag flöt lite från ämnet, där va?
Men jo.
Definitivt visst manligt beteende i mig.
Absolut.
Det är jag nöjd med.

6 kommentarer:

Daniel sa...

Ja alla kan ju inte gillar små-talk ocj tjittra & tjattra om himmel, jord & recept.
Isf ska jag vara på sånt humor, DÅ det passar mej!;)

Cicki sa...

I det här hemmet är det M som pratar mest och längst i telefon. Är det så att han har kontakt med sina kvinnliga sidor? Ett faktum är att det har han faktiskt. Bara jag slapp att höra honom prata i telefon när jag vill se på TV....:-)

Shirouz sa...

Hej Daniel,
jag sa för mig själv, när jag läste din kommentar att "Ja, där slog han huvudet på spiken totalt!"
För så är det ju, är man på humör för tjitter och tjatter, då passar det ju ;)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
jag håller med, det är ganska irriteerande att höra andra prata i telefon när man tittar på tv.
Konstigt det där med telefoner egentligen, jag tycker att de är lite överreklamerade, när jag sitter här och funderar så kommer jag på att det är ytterst få tillfällen jag vill sitta och snacka länge.
Jag blir rastlös som bara den...

Kalle Byx sa...

Var som du är. Det håller långt. Särskilt ärligheten. Och humorn.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
vet du, när jag var tonåring hörde jag en sång där någon sjöng "They say to me, just be yourself. How could I be anybody else, I don't try, I got no reason."
Den satte sig i huvudet på mig, och nu när jag googlar ser jag att det även står "don't follow fashion"
men det hade jag glömt.
Men jag gillar de raderna, om att varför skulle man försöka bli någon annan, det finns ju hur som helst ingen anledning till det.
Så jag fortsätter som jag är, och tack :)