tisdag 2 november 2010

Jo, det bor nog en vandal i mig...

För övrigt har jag en tanke.
Ja, jag vet, som vanligt...
Saken är den att Kia och jag slet dän en korkmatta igår och det är ju så in i helvete hälsosamt roligt!
Det slog mig, att det är en definitiv otjänst att lämna allt sådant här med rivande och slitande åt männen.
För det är ju så, eller har jag fel?
Jag menar, att det är männen som oftast gör det?
Och ja.
Säg gärna att jag har fel.

(Ja. Detta är ett av de få tillfällen jag tillåter att någon som helst annan säger att jag har fel, så passa på!)

Allt det här rivandet får min själ att sjunga.
Det är något befriande att inte behöva vara rädd om saker och ting, att själva målet är att riva ner, ta bort och frilägga.
Det är något förbannat skönt att sparka bort en spånplatta eller att riva dän en korkmatta med händerna, det är underbart befriande att slänga saker genom att öppna en balkongdörr och sedan nöjt höra "BRAK!" när det landar på gräsmattan.
Jag vet att jag sagt det förut, men det bor definitivt en vandal inom mig.
En härjande hunner, som Lundell kanske skulle sagt.
Dock, en ganska fridfull hunner, så länge jag inte har ett hus att sätta händerna i....

Kia tittade på mig igår och sa "Det här är en sida som du inte visste att du hade inom dig, eller?"
Det har hon helt rätt i.
Å andra sidan har aldrig någon frågat mig förut om jag vill hjälpa till att riva i ett hus.
Tänk vad jag gått miste om i alla dessa år.
Nu kan jag knappt se en heltäckningsmatta eller ful korkmatta på bild utan att jag mentalt griper efter kofoten.

Sedan är det själva grejen att man vet att återuppbyggelsen väntar.
Det kommer något fint ur det här och igår, när skymningen föll och vi stod ganska så uttröttade och såg det gamla brädgolvet skimra så var det närapå magiskt.
Så länge sedan som det är, sedan någon gick över de här bräderna så var det nästan ändå som så att jag trodde att om man lade sig ner med örat mot bräderna så skulle man höra tassande fötter.
Kia sa att "Nu ska golvet invigas" och började ta av sig skorna och strumporna.
"Ska du gå barfota?" sa jag.
"Ja. Sådana här golv ska gås på barfota." sa hon.
"Det är sant..." sa jag och sedan gick jag ner till bottenvåningen, för en del saker ska man göra helt ensam, som att gå barfota på sitt egna brädgolv i skymningen för första gången.

8 kommentarer:

Daniel sa...

hehe klart du måste gå barfota!

Shirouz sa...

Hej, Daniel,
jo, jag borde nog göra det, jag med, det är nog så :)

Gubben sa...

Helsefyr! Kunde ni fruntimmer inte ha nöjt er med rösträtten? Måste ni ta över vår destruktiva sida också???

Shirouz sa...

Hej Gubben,
ja, nu är ni illa ute, när vi kommit på att det är röjande roligt med destruktivt arbete ;)

Kalle Byx sa...

Helt rätt. Gå barfota på sitt egna brädgolv för första gången ska man göra ensam. Charmig text. Som alltid.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
och tack :)
Ja, en del saker ska man göra ensam, det kan man inte dela, eller, visst kan man, men man bör inte. Tror jag.

Laila sa...

Haha, heja!! Jag vet känslan, jag minns hösten -07 när jag bl a rev ner två väggfasta skåp här i rummet. Det var inte jag som satt dit dem, o de var SPIKADE med sjuttielva stora spikar och skåpen var skarvade med masonit o allsköns bråte på baksidan där det inte syntes och sedan visade det sig att det inte fanns någon panel bakom skåpen, så det blev liksom till att göra om hela väggen! ;-) Men det var en härlig känsla att banka och riva och fram med kofot och slägga bara!!!!
Jag har förresten bytt bloggadress, se länk här nedanför

Shirouz sa...

Hej Laila,
ja, det är en störtskön känsla, att inte behöva vara ett enda dugg rädd om sakerna utan bara gå loss :)
Hmm, ser ingen länk nedanför? Får gå in på Styres för där tror jag att jag såg att du bytt länk.