onsdag 24 november 2010

Han styr, han....

Snön fortsätter och faller. Mellan 5-10 cm kan vi räkna med.
Hurra!
Jag kan knappt tygla mig förrän jag får frusta ut som en islandsponny i snöeländet och njuta, njuta, njuta av den kalla, friska luften!

Nävars.
Jag tittar ut och förbannar och fryser och tofflar omkring i de tofflor som mina snälla vänner gett mig så att jag lugnt kan utstå attacker mot fötterna från Styre.
Styre och jag har en väldigt speciell relation, när jag tänker på det....

Allt från start så har han visat med hela tassen att han bestämmer.
Antagligen bars han in i det här hushållet och bestämde direkt att varken Asta Katt eller jag var kapabla att ha kontroll.
Godtroden som man är så fogade vi oss från start.
Han var ju så liten.
Så söt.
Och så genomgullig när han sprängde fram över golven och tillrättavisade oss så fort vi gjort "fel".

Vilket innebär att nu har jag 4.9 kilo katt som tror att han är chef över oss allihop.
Ibland har jag gjort misstaget att tillrättavisa honom, genom att sätta ett finger på hans nos, titta honom djupt i ögonen och säga "FYYYY!" med barsk stämma.
Då smalnar hans ögon och en framtass smäller till på fingret som irriterar hans nos.
Inte med klorna ute, men han markerar definitivt att här ska ingen komma och fya honom.

Ibland kan jagar han mig fram och tillbaka i hallen, det tycker vi båda är skoj. Sedan slänger han sig kvickt fram, kopplar tasskrok med framtassarna runt mitt smalben och nafsar.
Det tycker Styre är skoj men jag kan tygla min glädje då.

Ibland ligger han och sover i gungstolen. Då kommer jag och vill sätta mig.
Det ska jag ge fan i, tycker Styre.
Gungstolen och pläden i gungstolen är hans.
Jag får sitta någon annanstans.
Vanligtvis gör jag det också.
Jag är definitivt väluppfostrad vid det här laget.

På natten, när han går och lägger sig, givetvis sist av alla så jamar han.
Som jag förstått det, så vill han att vi alla ska lägga märke till att nu, nu ska han sova.
Sedan ställer han sig på mig, hummar och diskuterar hur trött han är.
"Gå och lägg dig!" muttrar jag.
Det hindrar honom inte från att lägga ut texten ytterligare om hur trött han är, vad han gjort under dagen och vanligtvis slutar det med att jag hummar trött tillbaka.
Då är Styre nöjd.

Sedan ställer han sig bredvid mig och faller ihop som en brädhög på stället.
Andra katter brukar sno omkring innan de ska sova, men sån't larv håller inte Styre på med.
Han ska sova.
Han faller.
Han sover.

Men inte förrän de obligatoriska klapparna bakom öronen.
Två, ska det vara.
Klappar man en tredje gång blir han irriterad och daskar till med tassen.
Sedan ska det vara tyst.

Styre tycker inte om att någon stör honom när han sover sin ack så viktiga sömn.
Min sömn är det däremot inte så viktigt med.
Mitt i natten kan jag väckas för att han kommit på att "Hördu, Asta är väl för jäkligt tjurig, eller vad tycker du, jag menar, jag ville ju bara leka, men hon dammade ju till mig något så ända in i storskogen igår mitt på dagen, är inte det otrevligt? Är det inte? Du? Va? Hör du? Sover du? ÄR INTE DET OTREVLIGT, SA JAG!?"

Jo, nu vet jag ju inte om det är så han säger, men jag tror det.
Han ger sig i alla fall inte förrän jag mumlat med och nickat.
Sedan faller han ihop som en brädhög igen och sover belåtet.

Mornarna har han koll på också.
Ställer sig ovanpå mig och plirar förtjust när jag yrvaket tittar upp.
"Ska du sova länge till? Gå upp nu. Jag vill ha mat. Töm lådan. Jag vill ha mat. Gå upp. Töm lådan. Gå upp!"
Jag säger inte emot.
Jag går upp.

Så fort lamporna tänds förvandlas han och Asta Katt till galna racerförare som sladdar omkring i hela lägenheten, rusar in i väggar och jagar varandra så att de smäller in i mina stackars smalben.
Det är som de tänker, "Åh, äntligen morgon! Vi har längtat efter det här hela natten!"
En morgon beslöt jag att famla mig fram i mörkret, bara för att få lugn och ro.
Det fungerade. Katterna var lugna.
Men nu vet jag inte om det är så mycket bättre att köra stortårna med kläm rakt in i trösklar och stolar och bord, till priset av lugn och ro.
Armbågen mådde inte heller väl av att slå i dörrposten.
Och när jag tände ljuset, så kan jag nästan svära på att katterna satt och flinade åt mig.
Jag är inte säker.
Men nästan.

4 kommentarer:

Madelene sa...

Hahaha! Vilken beskrivelse! Min lilla Tiger är på när precis likadan, han hr tyglat mig flitigt! Tänk, hur blir det när han blir vuxen? Snart fyller han året, försöka visa vem som faktiskt bestämmer innan des.. (fast jag tror inte på vidae framgång)

Läst runt lite på bloggen din, ler av att läsa =D Jag följer dig ja, helt klart!

Ha en god första advent!

Shirouz sa...

Hej Madelene,
och välkommen hit :)
Är Tiger lik Styre så misstänker jag att du kommer att ha fullt schå med att försöka övertyga honom om att du faktiskt bestämmer.. Jag själv har gett upp totalt här, jag gör som han vill, det blir lugnast så, och Styre är glad och nöjd.
I morse sparkade han mig ur sängen vid 8,(svårt att tro att en katt kan göra det, men de kan, jag vet det nu.) för då var han pigg. Det var inte jag. Men jag gick upp ändå. Nu sover han som en stock....

Madelene sa...

Hehe, ja, Tiger är likadan. Till en början när han var jätteliten fortfarande bet han mig i tårna när det var dags att kliva upp (6-7 på morgonen) det var så gulligt så.. Nu har han blivit lite större och fått vassare tänder, och gått från tårna till näsan, samt att han brukar "tvätta" både hår och ansikte på mig när det är dags för frulle! Inte lika gulligt, dels svider de till om man inte är uppmärksam nog på hans gaddar, dels ser han inte skillnad på vardag och helg hehe.. Men inte älskar vi han mindre för de. Våran lilla bebis =)

Shirouz sa...

He he he! Jag vet... Jag tyckte också att det var så gulligt med tåbitandet när han var liten, numera kan jag tygla min glädje. Sovmornar är nåt jag numera bara drömmer om, men visst är det som du säger,man älskar de ändå :)