tisdag 5 oktober 2010

Får du ihop ditt pussel?

"Det är inte lätt att vara kvinna. Det är inte lätt att vara man.
Och sedan finns det inte så mycket mer att välja på."
Så sa någon som tänkt till för länge sedan.

Det är fan inte utan att man blir sorgsen, jag läser en undersökning om att hårda normer styr hur kvinnor ska se ut och jag tänker som så, att det gäller nog män också.
I vår värld, i det mänskliga menageriet som Desmond Morris kallade det, så är vi väldigt snara på att skilja ut folk som skiljer sig från vad vi anser ska vara vår norm.

I varje gäng, bekantskapskrets så kan man se en slags universell klädkod, nej, alla har inte exakt lika, men ändå så är det sällan som man har en färgsprakande punkare i ett gäng av kostymnissar, eller hur?
Vi tycker om att vi är lite lika, det är tryggt och det känns bekant.
Vi tycker inte om främmande djur i våra vardagsrum och varje ny bekant mönstras och skärskådas för att se om de passar in, eller inte i våra mallar.
Ibland känns det som varje människa mer eller mindre är som pusselbitar, som ska fyllas i på de rätta ställena.
Ibland är man tvungen att kasta ut en pusselbit, den har blivit knagglig och tjatig med tiden, den vrångar sig i hörnen och irriterar oss där den ligger.
Så ut med den!
Sedan hittar vi kanske en ny, den passar kanske inte helt perfekt, men får vi bara slipa till hörnen lite, både på oss själva och på den så blir det nog bra.
Eller inte.
Så där håller vi på hela livet.
Mönstrar och pusslar och mönstrar och slänger ut och tar in nya bitar allt eftersom.
Det som ibland bekymrar mig är de bitarna som inte har ett mönster som omedelbart ser ut att stämma, de bitar jag kastat iväg och ändå har en naggande känsla av att de hade passat perfekt i något hörn av min tillvaro.
För att inte tala om de bitar jag pusslat dit som verkade så perfekta ända tills jag såg bakom ytan och upptäckte att insidan inte alls stämde överens med ytan.

Samtidigt håller man på och formar om sin egen pusselbit allt eftersom.
Jo, jag vet.
En del håller formen i alla år.
En del ändrar sig aldrig.
Med en del är det att aldrig ändra sig, det enda rätta.
Med en del, så är det totalt fel.
Det finns få saker som gör mig mer irriterad än pusselbitar som är så självgoda och ignoranta att de aldrig ens funderar på att fila lite på ett hörn för att se om inte runda hörn är att föredra framför den skarpa kanten. Eller tvärtom.
Sådana pusselbitar slänger jag i papperskorgen.
Där ligger de kvar.
Oföränderliga och belåtna med det också till synes.

Det är märkligt egentligen...
Jag undrar om man någonsin får ihop sitt pussel...

6 kommentarer:

Cicki sa...

Jag säger som Forrest Gumps mamma, livet är som en ask choklad. Eller som ett pussel.

Anonym sa...

Kryptisk blogg, på min ära /Fimpen stryker sin mustasch å lägger pannan i djupa veck >/

Gubben sa...

Men kära nån! Det är ju först nu, i "vuxen" ålder vi tar sats och gör oss till helt nya pusselbitar - några helt omöjliga att passa in...
se http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/nyfiken-pa-att-bli-gammal_5453913.svd

Inte så tokigt. eller?

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, men chokladen med körsbär låter jag alltid ligga kvar ;)

Shirouz sa...

Hej Fimpen,
jag är en mystisk person, det vet du ju ;)

Shirouz sa...

Hej Gubben,
det där var en riktigt bra och intressant artikel!
Det är nog så, i "vuxen" ålder tar man sats och omformaterar sig, absolut!