tisdag 14 september 2010

Vem vet vad hon hittar härnäst?

Igår skulle ni ha hört konversationen Kia och jag hade...
Kia: Titta, titta!
Jag: Titta, titta!
Kia! Jag vet!!! Jag vet!
Jag: Men kolla!!!
Kia: Jaa!
Jag: Lägg av!!!
Kia: Jag vet!
Jag: Ah fy faan, vad häftigt!
Kia: Jag vet!
Jag: Alltså!!!
Kia: Eller hur!?

Detta snillena spekulerar-samtal utspann sig framför en serveringslucka som Kia hittat i rummet till huset som hon spontanköpte.
Hon hade helt fridfullt rivit loss en garderob och hittat denna gamla serveringslucka med glas bakom väggen.
Helt fridfullt sitter den där och gör inte mycket väsen av sig, gammal och nött..
Det fick mig tyst ett bra tag sedan, medan jag funderade på vem som sist använde den och vem som var dum nog att vilja smälla upp en vägg över den.
Nu är den i alla fall framme igen....

Sedan gick vi till det hemliga fönstret, fönstret som är igenspikat och har täta gardiner framför sig och som inuti huset är igenbyggt så att man inte kan komma in.
Innanför fönstret var det en stor sågspånsskiva.
Kia gick loss med borr, såg och hammare, det var lite som att se Timell i trädgården och jag stod bredvid och hejade på.
Som jag sagt tidigare så har jag ibland ett övermått av fantasi, jag tänkte mig att någon kanske hade blivit inmurad där någon gång på adertonhundratalet och att vi skulle hitta en mumifierad lämning sittande i gungstolen innanför fönstret... (Jag vet, Bates hotell satte mycket tydliga avtryck i mitt minne...)
Generös som jag är så hade jag delat med mig av denna fundering till Kia som därefter hade meddelat mig att hon inte tänkte öppna fönstret ensam.

Eller också kanske en liten skattkammare, kanske någon som gömt sina surt förvärvade penningar i en liten linnepåse som nu bara väntade på att vi skulle sticka in huvudena och hitta den.
Tyvärr var det inte så.
Eller tyvärr och tyvärr, vi var både extremt glada att inte hitta några människor innanför, men pengar hade varit skoj.
Det vi hittade var gullfiber och tecken på att det varit en yttervägg.
Men spännande var det.

Sedan ryckte och slet Kia upp ett brunnslock.
För att kolla om det var avlopp eller vad det kunde vara.
Under brunnslocket var ett metall-lock.
Kia slet upp det med...
Och...
Dra mig på trissor, vilka enorma stora svarta kolossalspindlar det bodde där!!!
Och vita små kokonger som de hade spindelbarn i.
Rent ut sagt, på hederlig gammal svenska...
Dra åt helvete vad otäckt det var!
Så stora spindlar är inte nyttigt att se.
Absolut inte.
Kia släppte ner locket ganska fort och jag var inte ett dugg ledsen över det.




Sedan flyttade vi ut i trädgården och en ny över-intelligent konversation utspann sig när vi hittade stenrader.
Jag: Kolllaaaaa!
Kia: Jag ser!
Jag: Men där då, vart tar det vägen?
Kia mumlar med näsan tryckt mot jorden, "Jag vet inte, jag vet inte..."
Jag: Där!
Kia: Jaa! Ser du?
Jag: Jaa, ser du?
Kia: Jaa!

Så där höll vi på nästan hela eftermiddagen, med ett kort stopp för ett livsviktigt intag av grön marsipanbakelse och kaffe i trädgården.
Jag kan knappt bärga mig till nästa gång, vem vet vad hon hittar härnäst...

2 kommentarer:

Bitten sa...

Verkar skitspännande ju!

Shirouz sa...

Hej Bitten,
ja, det är spännande som fan :)