onsdag 15 september 2010

Lite fördomar så här på tisdagsmorgonen kunde väl sitta fint?

Jag har inte kunnat sluta att helt tänka på gamlingarna på Tjust sedan i söndags kväll...
Jag satt där, så fridsamt i min paulun och zappade när jag ramlade in i Veteran TV, där jag fick höra att det är vanligt med psykofarmaka bland gamlingarna över 80 år på Tjust.
Sedan blev en äldre dam intervjuad och hon sade att "De mäter sina kakor med centimetermått för att det ska bli jämnt."

Den meningen kan jag inte skaka av mig, hur mycket jag än försöker.
Dels, för att det är något så sorgligt över tanken, hur de bakar, mäter sina kakor och sedan äts de upp av någon som inte har en aning om hur mycket jobb som lagts ner för att det ska bli "rätt".

Dels för att det är lika sorgligt hur småsaker tar över ens liv och blir viktigast i världen, allt medan man försöker hålla kaoset stången, genom att tänka att "Blir de här kakorna perfekta så har jag lyckats."
Och sedan när de har lyckats så mår de inte väl ändå.
För det är inte där problemet egentligen ligger, hur kakorna blir spelar ingen roll.
Det underliggande som man inte kan eller vill hantera finns kvar och därmed spelar det ingen roll om man bakar som en mästare, städar som en expert eller lagar mat som en halvgud.

Jag vet ju inte vad som ligger bakom, utanförskap, ensamhet, åldrandet i sig, men en sak vet jag, det är inte typiskt just för äldre, det här försöket att kunna i alla fall kontrollera någonting medan det känns som allt går åt helvete ändå.
Det är så sorgligt och det är för djävligt...

Du vet, jag har en riktigt rejäl fläskig fördom och kanske man skulle kunna kalla den en teori,
eller rättare sagt, kalla det vad du vill, men det här tror jag nästan är sant...

Att folk som har hemmet i toppskick också har ett kaos de bär på.
Jo, jag vet.
Jag kan höra dig säga emot..
Jag har absolut inga bevis på att det är så här jämt, men visst har jag exempel.

Sedan hör det väl också till att jag aldrig trivts i ett perfekt städat hem, kommer jag hem till någon och hittar böcker på bordet, sockor i soffan och ett köksbord med breven från igår och annonsbladet tronande ovanpå så trivs jag.
Jo, jag vet, det är antagligen för att då känner jag mig hemma.
Men det är det här med liv, det ska synas att det bor människor i lyorna, annars blir det som ett mauosoleum och mauosoleum har jag aldrig varit förtjust i.

Å andra sidan så har jag ännu fler fördomar, om jag tänker efter...
Som att ett hem utan böcker inte är ett hem på riktigt.
Eller om jag kommer hem till någon som har enbart "Absolute-skivor".
Visst, jag vet, det kan vara som så att de lånar alla sina böcker på biblioteket och att de har andra intressen än musik.
Men då är de (och här har vi ytterligare en fördom, idag tycks vara dagen för då jag ska outa mig själv totalt..) också troligen tråkiga.
Jo, jag vet.
Det behöver folk inte alls vara.
De tycker troligen det samma om mig.

Å tredje sidan så kan jag möta folk ibland som jag helt instinktivt inte tycker om.
Jag behöver bara se dem och så vill jag gå därifrån.
Det hände bland annat med en tjej som började på min arbetsplats.
Åh, så illa jag tyckte om henne.
Och inget ont hade hon gjort mig.
Nej då.
Jag bara tyckte illa om henne direkt.
Hon å andra sidan var inte så överförtjust i mig heller.
Vi undvek varandra så gott det gick, men det var svårt när vi hade samma arbetspass.
Tonen emellan oss var artig och iskall.
"Usch, vilken jobbig människa!" tänkte jag och hon tänkte likadant om mig.
Så där höll vi på ett bra tag.
Iskallt hövliga och höll nästan andan när vi var i närheten av varandra.

Sedan, en kväll när jobbet varit ovanligt likt att jobba på ett zoo med att gå in till hungriga lejon iförd en köttkostym... (jo, folk kan faktiskt i vissa situationer vara lika rov-hungriga som lejon, låt dem bara vänta ett antal timmar på försenade tåg som envisas med både signalfel, överkörda älgar och för att toppa det riktigt snyggt; lövhalka, så har du en skock som du inte vill vara ensam med ens om du får en miljon i ovikta sedlar...)

I alla fall, när den kvällen var över så blev vi sittande kvar, dels ville vi kolla att alla kroppsdelar fortfarande var intakta och dels orkade vi inte gå därifrån.
Och vi började prata.
För trötta för att orka tycka illa om varandra och sammanbundna av en känsla av "Fy fan... Vi klarade det, alla har åkt och vi får äntligen gå hem..." så pratade vi, som sagt.
Till vår gemensamma förvåning så hade vi gemensamma intressen.
Till vår gemensamma förvåning så hade vi likadan humor.
Till vår gemensamma förvåning så började vi att gilla varandra.
Inte så att vi direkt gick hem och skrev upp varandra på våra julklappslistor, men vi kunde tåla varandra.

Det slutade med att vi inte bara tålde varandra, vi åkte på semester ihop.
En resa till London, som än idag står i ett skimrande ljus.
Speciellt ölfrukosten på Special Brew på ett ganska sunkigt hotel vid Paddington Station.
Det hör inte till mina vanor att skratta på morgonen, men med hjälp av den delikata flytande födan direkt på morgonen så skrattade vi oss igenom en hel frukost bestående av halvskrämt bacon, ägg som var stekt "sunny side up" som värden sa, fast för oss liknade det mest som de slängt i ett ägg i stekpannan och sedan ångrat sig och tagit upp det direkt.
Toasten kunde man ha använt som bumerang om man känt sig hugad, kaffet var traditionellt svagt, men vad gjorde det?
Med Special Brew går allt ner och smakar tämligen delikat.

Och jo, jag vet...
Jag flöt iväg i minnen nu igen...
Vad jag skulle komma till för slutsats är väl förborgat även för mig, det kunde vara något så pragmatiskt som att "Döm inte hunden efter håren" men, du vet, det gör vi ju ändå.
Kanske "Döm hunden först efter håren men gå efter borsten sedan och kamma igenom pälsen ordentligt och se vad du hittar. Antingen är det loppor eller också så kanske du hittar små guldbitar..."
Någonting sån't, va?

Å fjärde sidan, det där lät ju förbövligt klokt och lillgammalt.
Det finns en femte sida, en del folk kan man helt enkelt inte tycka om.
Det är helt okay.
Man behöver inte tycka om alla.
Egentligen räcker det gott med att tycka om sig själv, (nej, stryk det, älska sig själv, för vad man än må tycka om sig själv, sig själv är man fast med för resten av livet, så det är lika bra att börja gilla sig själv om man inte redan har gjort det.) tycka om sina vänner, (jodå, älska dem också även om de driver dig till vansinne med jämna mellanrum, det är vad vänner är till för...), älska en han eller hon, beroende på ens läggning, (japp, även om de driver en till vansinne med jämna mellanrum, för det är vad de bland annat är till för...) och älska sina djur, (för djur bör man ha, om man kan och inte är allergisk, lika väl som man bör älska sin trädgård, om man till äventyrs har någon, annars kan man älska sin grannes trädgård. Kanske helst på avstånd, när jag tänker efter, det är ju inte säkert att grannen vill hitta dig i sitt äppelträd när du ska baka äppelpaj....

Och, oh..
Så pladdrigt det blev här på slutet... (För övrigt kan jag mycket väl höra dig som sa "Jag tycker det var pladdrigt överlag, jag... På det skulle jag nog svara att det är nog en rättvis synpunkt....)

7 kommentarer:

Pärlmudden sa...

du skriver så kloka inlägg! Det är underbart att läsa dem!
Du måste vara som Karlsson på taket, en lagom klok kvinna i sina bästa år, eller hur det nu är han säger om sig själv...
SLUTA ALDRIG bLOGGA!

Kram och ha en fortsatt bra dag!

Shirouz sa...

Hej Pärlmudden,
tack! Det är så snälla ord du säger så att jag nästan rodnar här, så glad blev jag :)
Hm, jo, jag gillar den där liknelsen med Karlsson på taket, lagom klok och lagom rund i mina bästa år, definitivt :D

Anonym sa...

Hahaha, (Fimpen sitter på jobbet å garvar) "kamma igenom pälsen"! Görbra! Det ska jag ta med på livets stig, först döma men sedan kamma lite mer noga å luska efter lus respektive guld. /Rolig blogg, sa Fimpen/

Shirouz sa...

Hej Fimpen,
tackar, ja, man vet ju aldrig vad man hittar när man tittar efter :)

Cicki sa...

Jag ska hjälpa dig att spä på fördomarna. När jag mådde som sämst så var mitt hem damm-och fläckfritt. Jag till och med inbillade mig själv att jag älskade att städa. Med facit i hand har jag ju fattat att det var mitt sätt att ha kontroll över min för övrigt kaotiska vardag. Numera hittar du inte bara kuvert från gårdagen på mitt köksbord. Du hittar även förra veckans hela reklamutbud. Eller att jag ibland ägnar mig åt att gå runt och plocka bort de största dammtussarna för hand, för att det ska se någorlunda städat ut här hemma.

Jag hade också en sådan jobbarkompis. Jag tyckte inte illa om henne. Hon var bara totalt ointressant i min tillvaro. Så blev jag sjuk och långtidssjukskriven. En enda jobbarkompis ringde hem med jämna mellanrum och hörde efter hur jag mådde. Det var hon, den ointressanta, som gjorde det. Och vår vänskap växte fram. Till slut jobbade vi jämt tillsammans. Jag frågade henne varför hon hört av sig när jag var sjuk. Då förklarade hon att när hon varit långtidssjuk så hade ingen ringt. Hon hade önskat att de gjort det. Därför gjorde hon det. När hon gick bort i cancer grät jag floder och jag saknar henne fortfarande och tänker ofta att detta vill jag berätta för Gudrun.

Shirouz sa...

Hej Cicki,
vet du, jag läste det här och tänkte, när jag kom till att plocka dammtussar; "du och jag, Cicki, du och jag" :D
Jag gör så där ibland, jag med, plockar dammtussar, för att hålla kaoset under kontroll någorlunda, och det duger gott åt mig, ibland flyger fan själv i mig och jag ägnar mig åt en veritabel storstädning från golv till tak (som med badrummet) men lyckligtvis har jag inte sådana ryck för ofta.
Jag tror mycket på den här teorin med "överstädande", man vill ha kontroll över något i alla fall, just nu,så är det lite rörigt angående jobb och så i mitt liv, och jojomen, då städar jag. Lite kontroll är bättre än ingen alls...

När jag läser om din vän, som också var arbetskamrat, så tänker jag på hur lätt det är att bli "glömd" när man blir sjuk, både på jobbet och i vänkretsen.
Desto mer värt när man blir ihågkommen, eller när man själv kommer ihåg folk som inte är friska, det är en bra sak att tänka på.
Och det är tungt att sakna folk man tycker om, jag känner igen det där, med att man tänker att man skulle vilja berätta saker för någon som inte längre finns.

Cicki sa...

Japp, du och jag, Ulvstrumpa. Vilken duo.....:-)