måndag 6 september 2010

Det finns inget igår eller i morgon.

Hemligheter.nu har skrivit ett så bra inlägg om att bli äldre.
Hjalmar Söderberg sade att "Det är skönt att bli gammal, att vara ung var för djävligt." och sedan utvecklar hon ämnet från det.
Jag föreslår att du läser det, så du vet vad jag pratar om.

Hon skriver bl.a. om att en vän sade att det är för jävligt att bli gammal, för vännerna dör från en.
Jag tror att det är först när man förlorat någon man tycker väldigt mycket om som man för första gången inser att det här livet inte är för evigt. På något sätt lyckas vi människor lura oss till att inte tänka på att döden är lika naturlig som livet.
Du kanske säger att det är väl tur det, att man annars skulle bli en ganska tråkig pessimist om man hade det i tankarna för mycket.
Det kan vara så, eller också, så kan man bli som jag är eller i alla fall försöker vara för det mesta.
Detta sagt med förbehållet att även jag har mina värsta stunder när jag ibland tänker att vissa speciella fall av mänskligheten skulle göra världen en stor favör om de helt enkelt hoppade åt helvete.

Så här är min filosofi, (och jo, jag gjorde ett försök att vara klar och redig och systematisk men du vet, det är inte jag, så nu kommer tankarna huller om buller, precis som vi är vana vid.) som nog började när jag förlorade en närstående vid tio års ålder, du vet, när man ännu är för liten för att riktigt förstå att folk faktiskt försvinner. För gott.
Sedan har den renodlats under årens lopp, och nu, nu låter det så här ungefär:

För det första, att vakna upp varje morgon är ingen självklarhet. Det är inget som vi ska vänta oss och absolut inget som vi kan räkna med.
Jo, jag vet, det låter smått religiöst, elller hur, men det är faktiskt den bistra sanningen.

För det andra, folk kommer att bete sig illa mot en, någon gång i livet. Det är ofrånkomligt.
Jag har två val.
Antingen tar jag reda på varför. Det finns de som säger att de tycker sig förlora prestige om de är den första att räcka ut handen.
Vilken prestige det skulle kunna vara intresserar mig mycket.
Prestige finns inte i vänskap eller kärlek.
Vad någon annan till äventyrs kan tycka om mina aktioner är helt egalt.
Tycker man trots allt, att man vinner i prestige på att tjura, eller på att vara den som nekar en utsträckt hand, så väl bekomme.
I min bok så är det helt betydelselöst.
Skulle jag leva mitt liv baserat på vad andra tycker och tänker om mig skulle det bli ett fasligt krumbuktande och svansande och jag skulle inte ha någon tid att tänka på vad jag själv vill och tycker.

Eller också så ger jag helt enkelt tusan i den personen. Jag kommenderar mig själv att inte bry mig. Det är som Sverker med soptunnan, men min soptunna är mental.
Jag kastar i personen, med en faslig duns och drämmer igen locket och sedan får det vara bra.
Sedan är det ett jävla jobb att styra tankarna bort från objektet som irriterar mig, det ska villigt erkännas, men det går.
Helt enkelt för att jag är övertygad om att lika väl som jag kan styra mina tankar åt att vara tjurgummig så kan jag styra tankarna mot ett "jag-bryr-mig-inte".
Det är samma princip som den store Bearheart skriver om i sin bok, där han talar om att när man ger bort något, så måste man ge bort det helt och fast.
Han har ett exempel med en gåva som ges och sedan hittar man den i loppisaffärens skyltfönster och blir gramse över det.
Då säger han, klok som en bok som han är, att då har man inte gett bort saken helt och hållet.
För att ge bort något helt och hållet, för att ge, just bara för glädjen att ge, så måste man släppa saken också mentalt.
Helt enkelt, du ger, för glädjen att få ge, (jag vet, fan, vad jag tjatar om det, men det är viktigt...) och vad sedan personen gör med det, det spelar ingen roll.

Det kan tillämpas även på relationer, eller hur?
Man ska vara snäll just för glädjen att vara snäll, inte för att få något tillbaks.
Man är kärleksfull för att hjärtat svämmar över och inte för att få något i gengäld.
Och man bestämmer sig för att livet är kort och att antingen tar man hand om sina relationer eller inte. Men man gör det nu. Imorgon kan vara försent med hästlängder. Och då är det inte dags för eftertanke. Märkligt nog är eftertankarna tyvärr ganska bister medicin.

Och!
Man njuter när man är mitt uppe i något utan att tänka "Det här går nog åt helvete..."
Visst gör det, det (säger jag med ett visst galghumoristiskt tonfall), men det spelar ingen roll,
just när man är uppe i berg-och-dalbanan så vore det väl bra dumt att inte njuta med hull och hår?
Det som händer sedan kan man inte göra något åt.
Visst kan man bli olycklig som få, men de goda minnena kan man (förhoppningsvis) ta fram en dag och le åt.
Utan att behöva tänka "Åh, vad kär jag var, eller, åh, vad glad jag var och åh vad jag oroade mig samtidigt..."

Ja, jag vet, vi glider från ämnet.
Raskt tillbaka.

Så, om vi utgår ifrån att det här livet inte är för evigt, eller att man kanske reinkarneras och kommer tillbaks som en dyngbagge (och jag vet inte, men de verkar inte ha så hejsan-hoppsan-kul) så känns det som att livet ska tas om hand.
Det är så värdefullt och människorna man har i sitt liv som man bryr sig om är värdefulla.
Det värdefullaste man har, och detta sagt av en självutnämnd ensamvarg, tänka sig...

Sedan tänkte jag att vi avsluter med en gammal rävs ord, är du med?
Erik Axel Karlfeldts slutord i dikten "En löskekarl"

Hur var ditt liv? Det var storm och nöd
i en enda veva;
det var gäckad längtan och fåfäng glöd
och små glimtar ur molnens reva.
Jag är så glad att jag fått leva.

Det kan vara så, att Erik Axel slog huvudet helt på spiken, glad att få leva, det kanske är meningen med livet, vem vet?



7 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Tror att vi kan utgå ifrån att det här livet inte är evigt. Tur att det finns såna som du som kan skriva om det åtminstone.

Ursula sa...

Hej, Sköna Shirouz!
Jag kollade själv upp Hjalmar och citatet, men väntade med det för att få reaktioner på själva citatet först.
För mig har Döden varit en påtaglig realitet ända sedan jag var 7 år, för då dog först min farfar och sedan, bara någon månad efteråt, dog min mamma. Då slutade jag att tro på Gud.
Så Döden har gått nära intill min sida sedan dess, och vår dödlighet finns alltid som en medvetenhet i mig. Det har gett mig en smärtsam separationsångest, och en skräck för att något hemskt har hänt om någon inte kommer eller hör av sig som avtalat.

Glad att jag kunde inspirera dig - och ämnet är ju egentligen outtömligt!

[Du har ett "för" för mycket i citatet, det ska bara vara "bli gammal" :-) ]

Om det finns ett liv efter detta så vill jag bli vinbergssnäcka - fast inte i Frankrike utan i en giftfri bokskog i Skåne! Tänk så härligt att sova hela vintern, med ett lock för den egna dörröppningen, och att vakna när vitsipporna lyser över de bruna boklöven på marken!

Ha det gott, kram, vi ses! :-)

Ursula sa...

P.S. Jag blir lika förvånad varje dag när jag vaknar: "Jaha, är jag inte död än?" D.S.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
och tack,
och låt mig säga, att den förmågan har du också, men till skillnad från mig kan du skriva dikt och poesi och det är något jag aldrig lyckats med, vad beträffar evigt liv så tror jag inte heller riktigt på evigt liv, eller reinkarnationer men jag är inte riktigt säker.

Shirouz sa...

Hej Ursula,
det är märkligt, när du skriver om ditt första möte med döden så tänker jag att det är lite likt mig.
Min mormor dog först, jag var nog fem, sex år och sedan dog min mor när jag var tio år.
Efter det har jag förlorat vänner under åren, och en sak är säker, man vänjer sig aldrig.
Separationsångesten kan jag känna igen mig i, jag tycker inte om avsked, men någonstans har jag funnit en märklig sorts trygghet i otryggheten. Det enda som är säkert för mig är att det är komplett osäkert hur det ska bli.
En lite lustig trygghet men ändock en trygghet.
Det finns folk som hävdar att det inte kan finnas någon ordning utan kaos och tvärtom, jag är inte fullt säker på att jag förstår hela andemeningen, det kan krävas att man är minst professor för att riktigt begripa det, men jag tror någonstans på att det är just så.

Och tack, jag har ändrat på Hjalmars citat nu, så det är rätt :)

För övrigt, ack...
En giftfri bokskog som vinbergssnäcka när våren kommer, det låter riktigt, riktigt fint.
Själv vet jag inte vad jag skulle vilja bli...
Jag lutar mot en humla, det är något ulligt gulligt med dem, när de som druckna små krabater yr omkring i blommorna och sedan vinglar iväg hemåt till kupan. En stor och trind humla i en stor rosa blomma (en sådan jag i torpet, vars namn jag inte vet...) en sådan skulle jag kanske vilja vara. :)

Och beträffande det sista,
jag känner igen det där, jag med, "En morgon till!" brukar jag tänka efter att jag vaknat till och ruskat av mig den värsta morgonsurheten...
Kram och ha det gott!

Anonym sa...

En grabb som jag känner sa apropå vad vänskap är; "jag är snäll mot dej och du är snäll mot mej" och svårare än så är det nog inte. /Fimpen fillisoferar/

Shirouz sa...

Hej Fimpen,
jo, ibland behöver det ju inte vara svårare än så :)