lördag 7 augusti 2010

Så dystert. Så dystert det kan bli.

Ibland är jag tydligen fast besluten att tråka ihjäl mig själv.
Som de här senaste dagarna.
Lade nämligen vantarna på en deckare, som jag bestämde
mig för att läsa, nu när jag hade det så enbarmligt och nu när
det var så synd om mig och det ena med det andra.

Deckaren var inte bra.
Det var landskapsbeskrivning hit, landskapsbeskrivning dit, det var
mörkt, det var dystert och det var grått och se på fan, där kom det
snö också.

Det var dystert.
Som sagt.

Huvudpersonen åkte runt i en taxi tillsammans med chauffören som påminde om den där tecknade figuren, du vet, någon gång på sjuttiotalet, den där knubbiga med stor näsa?

Det åktes och åktes i landskapet.
Fram och tillbaka, allt medan landskapet beskrevs noggrant.
Det var dystert.

Huvudpersonen var reporter för en landsortsblaska.
Det beskrevs hur redaktionen såg ut, hur medarbetarna såg ut och hur jobbet utfördes.
Det var dystert.

Hans fru låg i koma på ett sjukhus.
Dystert.

I början blir någon av med livet i boken.
Dystert, mycket dystert.

Det beskrivs hur polismännen arbetar, hur brandkåren arbetar och hur reportern arbetar.
Det beskrivs t.o.m. hur polishelikoptern låter.
"Flopp- flopp-flopp." står det.
Och jag ska inte hänge mig åt att påpeka att där lyckades författaren sammanfatta boken i ett ord.
Dystert vände jag blad.

Sedan åktes det fram och tillbaka, allt medan reportern körde ner handen
i sin rockficka, där han hade små fläskpastejer, korvar och annat smått och gott.
Chauffören hade souvenirflaskor i handskfacket.
Chaufförens fru hade lämnat honom för åratal sedan.
Så nu bodde han nästan i sin taxibil.
Dystert.

Däremellan hann vi med att få beskrivningar av hus, träd, kyrkor och reporterns besök på sjukhus.
Sedan blev det fyrverkeri.
Kvinnan han strulade med, (för det ska finnas en sådan, även om jag inte kan begripa vad hon såg i honom, månne det var fläskpastejerna som attraherade?) råkar givetvis komma i vägen för en fyrverkeripjäs.
Dystert, minst sagt.

Jag vände blad och morrade "Ska det vara så svårt att ha lite mord
insprängda i en deckare?"
Det ska det tydligen vara.
Men!

Se!
Där hittas en kropp uppe på ett kyrkotak.
Det hade legat där i många, många år.
Reportern kliver upp, han utmanar sig själv med att göra saker han
är rädd för, jag utmanade mig själv till att vända blad i stället för
att följa impulsen att riva sönder boksidorna, rulla ihop dem och
använda som tandpetare ifall det blir brist på träd.
Reportern kliver upp och träffar polisen.
Dystert konstaterar de att det är ett mord.

Sedan åks det fram och tillbaka igen.
Landskapet är dystert.

Någonstans så beslutar sig författaren för att mordgåtorna ska lösas.
Det görs.
Det är ett jäkla harvande hur reportern känner sig, hur vattnet stiger,
(för det hinns givetvis med en översvämning, i denna meteorologdeckare.)
och hur det känns och hur mörkt det är och vått.
Vatten har ju en tendens att vara vått.
Det är dystert.


Sedan löses mysteriet.
Dystert.
Och jag undrar återigen för mig själv, varför jag envisades med att läsa ut hela boken.
Kanske för att ryggen är så dyster.
Det passar ju liksom, att vara dyster i själen också då.
Och dyster är jag.
Boken går till återvinning.
Det är det enda som inte är dystert med boken.

7 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Underbar beskrivning av uppenbarligen mindre underbar bok.

Anonym sa...

Hahaha, det va d roligaste jag läst på länge. DU är iallafall inte dyster, inte i egentlig mening. Bara rent muskulärt, hehe;o) /Fimpen, kaffekopp och morgonrock..

Cicki sa...

Vad är det för eländesbok du hittat. Eftersom jag älskar deckare försökte jag komma på någon författare som skrivit detta. Jag misslyckades. Jag har tydligen klarat mig från detta eländes elände. Tack och lov, får jag väl säga.....:-)

Ika sa...

Men människa! Skriv vad boken heter så att jag kan undvika den!!! Jag vill inte bli dyster!

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
tack, jaa, det var ett riktigt nerköp den här boken, det är en sak som är säker...

Shirouz sa...

Hej Fimpen,
tack,
nej, ja' ä' int' dyster, ja' ;)
Har tvättstugan idag, ryggen är lite dyster över det, men det hjälps inte...

Shirouz sa...

Hej Cicki och Ika,
he he, boken heter "Vattenuret"av Jim Kelly och den är så långsam, så långsam.
Jag blir lite förbannad när deckare verkar vilja vara något annat än de är, landskapsbeskrivningar i all ära, det är helt okay, men det ska inte ske på bekostnad av spänningsmoment.
Sedan kan jag inte låta bli att jämföra med andra deckarförfattare, som Booth och en hel del andra, som med några få ord kan teckna en stämning, ett landskap, utan att behöva ägna sig åt sida upp och sida ner av hur dystert och grått allting är för att liksom köra ner det i halsen på läsaren så att läsaren verkligen ska begripa hur grått och tungt allting är.
Det är helt onödigt och får en att känna sig som när man var liten och fick höra "En sked för mamma, en sked för pappa" allt medan den otäcka (tyckte jag då) grötskeden stacks fram.
Det var inte en bra bok. Usch.