söndag 15 augusti 2010

Jaha, det var därför!

Jag har haft ett litet problem på sista tiden,
med "The ballad of Lucy Jordan"...
Det började helt fredligt med att just den låten spelades i huvudet när jag vaknade en morgon.
"Muntrare morgonsånger kan man ju ha..." muttrade jag för mig själv.

Sedan dök den upp igen.
Och igen.
Som ett efterhängset tuggummi som sitter fast på skon.

Det är en bra låt, en riktigt bra låt med ett sorgligt avslut, tänkte jag för mig själv.
Sedan tänkte jag ett steg längre och började fundera på om det är så säkert att slutet är det sorgligaste...
Sorgligaste delen är ju kanske, att hon tror att det är för sent.
Att hon tror att hennes dröm aldrig kommer att slå in.
Eller ens ger sig själv chansen att försöka drömma något nytt.
Tänkte jag.

Men inte gav sig låten för det.
Så jag funderade lite till, och jag tänkte som så, att i den här åldern är det lätt som så att folk tror att det är för sent.
Försent att drömma och för sent att göra något och för sent att bryta mönster eller ens byta mönster.
Det är synd, tänkte jag.

Men inte gav sig låten för det.
Så jag googlade lite på den och såg till min förvåning att det är Shel Silverstein som skrivit den, Shel som också gjort "The giving tree", en berättelse som är så fin.
Samme Shel som var med i Dr Hook som gjorde en av världens roligaste skivor innan Dr Hook föll ner i smörballadsträsket och aldrig mer tog sig upp.
Samma skiva som spelas tämligen frenetiskt när vi har kalas, mina vänner och jag.
Se där, allting hänger ihop på något sätt, tänkte jag, men kunde fortfarande inte få ihop varför "The ballad of Lucy Jordan" bestämt sig för att lägga sig först i min topplista i bakhuvudet.

Sedan ringer Kia och säger "Jag funderar på att köpa hus!"
Allmän förvirring från min sida och sedan helhjärtat instämmande, klart att hon skulle köpa hus!
Det var inte riktigt klart just då, hon skulle lägga bud, sa hon, men hon var frestad och frågade om jag ville följa med nästa dag och se på det.
"Självklart!" sa jag.

Så på onsdagen åkte vi, och där låg ett litet grönt kristyrhus, med en gammal vildvuxen trädgård med vildvuxna växter och blommor.
Och det var bara så rätt.
Jag behövde inte ens sluta ögonen för att se Kia gå omkring där och påta i trädgården, eller klivande omkring inuti huset.
"Det här är ditt hus..." sa jag.
Och hon nickade och sa "Jaa..."
"Du bor här redan."

För så var det. Ibland är saker så rätt så de kan inte bli mer rätt, eller hur?
Sedan var vi på biblioteket, och mäklaren ringde, varvid Kia sa att "Jo, jag accepterar budet."
Så lade hon på och vi glodde på varandra ganska så storögt misstänker jag....
"Jag har köpt hus!"
"Du har köpt hus!" ekade jag.
Vi gick ut och satte oss på en bänk och jag sa "Det här måste vi fira, ska vi ta en fika?"
"Nä. Det här kräver en starköl!" sa hon.
"Du har köpt hus!"
"Jag har hus!"

Raskt begav vi oss till ett av stadens utskänkningsställen där vi drack öl och konstaterade att hon hade köpt hus. Att hon nu ägde ett hus.
"Tänk, för en vecka sedan tänkte jag inte ens på att köpa ett hus," sa hon.
"Nej..." sa jag.
"Nu har jag ett!"
"Ja!"

Och där någonstans så lade sig bitarna på plats.
Balladen om Lucy Jordan, med hennes drömmar som hon trodde aldrig skulle gå i uppfyllelse, min vän, som ser en dröm och är modig nog att kasta sig om den och omfamna den.
Det är så man ska gå tillväga med drömmar.
Hänga sig i svansen på dem, följa med i strömmarna och ta för sig.
Precis så är det.
Nu ska jag bara klura ut vilka mina drömmar är och sedan må de huka sig...
Jag är på väg efter dem och jag tänker inte backa en sekund.

2 kommentarer:

Kalle Byx sa...

Det är just det som är kruxet. Att man måste veta vad man vill för att få det man vill ha. Stå på dig.

Shirouz sa...

Hej Kalle Byx,
jo, precis så är det!