tisdag 27 juli 2010

Vari jag förhåller mig och tappar hållningen.

Det är väl själva fan att man ska vara så mänsklig.
I min strävan efter att anta en Buddha-liknande inställning till livet så känns det ibland precis som om jag har kommit långt.
Just i de ögonblicken, när jag känner mig riktigt upplyst och lugn och kan se på omvärlden med ett leende, allt medan jag knäpper händerna över kalaskulan, när jag känner att jag kan se på mina medmänniskor med tolerans och förståelse och humor och gratulerar mig själv till att vara så vidsynt och i största allmänhet en trevlig prick...
Just i de stunderna när jag förhåller mig på ett vänligt sätt till allt och alla...

Just i de stunderna borde jag också komma ihåg att de stunderna oftast bara förebådar ögonblick när jag kommer att ägna mig åt att reta mig på människor, omgivningar och allt i min närhet, och gärna också sådant som inte är i min närhet.
Men, se, det glömmer jag lätt bort.

Därför blir jag alltid smått överraskad när jag hör mig själv morra "Men det var väl själva fan, en sådan idiot till bildrulle, har han fått körkortet i ett cornflakes-paket!?" och "De där förbaskade semestercyklisterna, som virrar omkring lika planlöst som en gråsugga, de borde totalförbjudas, här kommer man, som är en allvarligt sinnad cyklist och där far de fram som om de vore onyktra hela högen, tar in "naturen" kantänka, faller i gråt över kor och är i vägen för mig som verkligen ska nånstans!"
Att det ska vara så svårt att hålla till höger, tänker jag. En del människor borde inte släppas ut utan olikfärgade vantar på händerna. Helt otroligt.
Och att nästan gå ner i spagat över en ko som mal klöver mellan käkarna. Aldrig. Det skulle jag inte drömma om.
Sedan att jag gör små glädjesprång över kossorna vid Brösarps backar är en helt annan sak.
De korna är ju filmstjärnor. Det är inte varje dag en sådan som jag frotterar mig med sådana.
Då måste man reagera. Dock har det inte gått så långt att jag försöker få autografer av dem.


Så jag morrar till min omgivning. Mina käkar är låsta och mina ögon är som gevärsmynningar.
Tillstymmelsen till leende finns inte.

Sedan går jag in i en affär.
Och ser turister, turister, turister.
Som far omkring som ouppfostrade flugor och piper och ojar sig och bara är i vägen!
Det är ju inte klokt, att slå ihop handflatorna och nästan hoppa jämfota över en porslinsbytta,
brist på hållning, absolut!
Att jag själv, alldeles nyss for omkring som en malariasjuk mygga i affärer nere i Skåne hör absolut inte hit.

Sedan åker jag till stranden.
Åh så mycket folk som badar överallt där precis jag ska sätta ner mina små blomblad till fötter.
Överallt är de.
På min strand.
Morr.
Jag kavar ner i vattnet och pyser som en gejser. Upptäcker att baddräktens stretch håller på att ge med sig. "Typiskt!" morrar jag. Lite bad och den hänger som ett sorgset minne av tider som flytt.
Sedan kommer jag på bättre tankar.
Jag har givetvis gått ner i vikt av allt mitt plaskande i vatten.
Så måste det ju vara.

Studsar glatt upp på stranden och spänner mina muskler lite lagom belåtet.
Känner mig ganska tillfreds med både livet och omgivningen.
Tänk så smärt man kan bli av tio meter här och tio meter där.
Otroligt, egentligen.

Sedan.
Sedan ser jag kort på mig själv från Ale Stenar.
Och helt plötsligt glömmer jag allt om alla andra som irriterar mig.
Där står jag, iförd Clash-tröja och avklippta jeans, kavat stående med händerna i byxfickorna.
När jag tittar på kortet ringer min gymnastiklärarinnas ord i öronen.
"In med magen, ut med brösten!"

Så synd att jag aldrig lyssnade på henne.
Nu, när jag snart hoppar in i den riktigt gyllene medelåldern så ser jag att min hållning är ungefär lika charmant som vilken hösäck som helst.
Hade någon hängt mig över någon av Ales stenar iförd något höfärgat så hade ingen kunnat tala om skillnaden.
Kossorna skulle ha vankat fram och smakat på mig och sedan råmat besviket.
En sådan brist på hållning hittar man inte varsomhelst, det är ett som är säkert.

Och plötsligt glömmer jag min omgivning och funderar på böcker på huvudet,
högaffel i ryggen och andra viktiga ting.
Faller in i ett litet navelskådande där jag begrundar min hållning och i andanom ser mig själv rak som en fura, skridande fram med mina imponerande korta centimetrar.
Lägger dock ner den idén ganska omgående, något säger mig att det blir en massa jobb att komma ihåg att skrida fram överallt.
Jag tror att jag behåller min hållning...
Eller, brist på hållning, menar jag, naturligtvis.

6 kommentarer:

Cicki sa...

Fantasi och verklighet är inte alltid samma sak. I vår ålder bör man undvika speglar. Det är bara deprimerande att se den där hemska kärringen som stirrar på en. Förstår inte varför hon är där i spegeln och skymmer den vackra utsikten av min egen spegelbild......:-)

Shirouz sa...

Hej Cicki,
ja, visst är det märkligt!? För att inte tala om morgnarna, när man själv tycker att man sovit gott och känner sig som en nyponros, då är hon där, i spegeln och ser ut som sju svåra år! Förbaskat underligt :)

Laila sa...

Haha, ja visst är det så! Andra får banne mig skärpa sig, medan JAG, jag har förstatjing på livets smörgåsbord och det är ju faktiskt MIN plats vid badsjön och MIN rättighet att hinna i tid till jobbet utan nån såskopp till höskrinda kör i 30 och tar upp hela vägen och dessutom, DESSUTOM, borde ju faktiskt folk se att mitt INRE fullständigt harmonierar med det där ungdomsfotot och inte alls med det där rundmagade med platt hängbak och kalkonhals. De som inte fattar det är idioter!

Shirouz sa...

Hej Laila,
jaa, det är ju så det är, jag ska villigt erkänna att ibland känner jag mig som katten Gustaf när han sitter och slår tassarna runt en lasagne och skriker "Mine! All mine!"

Och, ja, absolut, folk som inte fattar hur ungdomlig man är, det är idioter, antagligen sådana som var portföljbärare redan i sandlådan. ;)

badgear sa...

Och själv blev jag äldre och kom på att kroppsjoxande är minst lika intressant som böcker.

Tidigare har jag sagt att böckerna är mina bästa vänner, Men det finns grader när det gäller vänner. Numera har jag den åsikten att den enda vännen jag borde lita på är min egen kropp.

Det är mycket skit som flyter på livets flod.

Shirouz sa...

Hej Bad Gear,
jag tror det också, att man ska lita på sin kropp, för att inte tala om sin själ mest av allt.
Det är sant, det finns definitivt grader när det gäller vänner och man måste ha ett någorlunda bra reningsverk som sorterar ut skiten och lämnar kvar det som är något att ta reda på.