onsdag 28 juli 2010

Vad vet du? Egentligen?

Nu är jag så smått på krigsstigen...
Eller kanske inte där, men jag är ganska irriterad.

Jag hör en konversation om en person, någon säger något, den andre säger "Men...?" och protesterar, varvid den första talaren säger, i iskall ton "Det vet jag inget om."
Där tar konversationen slut.
Någonstans känner jag att det inte riktigt hör till god ton att sticka fram mitt huvud i ett främmande sällskap och lägga mig i, men ack, vad det kliar i mig....

Och där sitter jag, och funderar hur förste talaren kan uttala sig så tvärsäkert i första hand,
eftersom det den hade att säga var saker den hade hört i sin tur.
Hur visste den personen att det den hört var sant?
Hur visste den personen att den han hörde det ifrån visste i sin tur.

Att gapa och svälja ord utan att bry sig om att ens fråga sig själv "Är det här möjligt? Är det riktigt säkert?" och ta de orden till sina egna sanningar, när man i praktiken ingenting vet, verkar för mig som ett ganska naivt sätt att förhålla sig till omvärlden.

Jag antar, att det är samma personer som läser en dagstidning eller skvallermagasin och
sedan vet precis hur det är.

Inom mig känner jag ofta att det finns minst en, eller två, eller varför inte flera olika sätt att säga sanningen på.
Från var och en man hör, prata om samma sak, så kan man ge sig fan på att det är olika skildrat, beroende på vem som berättar.
Det betyder inte att det bara finns en sanning och att alla andra som pratar i det har fel.
Det kan betyda att sanningen ligger någonstans mittimellan. Eller att sanningen inte alls är där.
Sanningen om vad som sker och vad som inte sker kan man grubbla sig blå över.

Nej, vet du...
Är det en sak jag är förbannat säker på så är det att jag inte vet tillstymmelsevis så mycket som jag tror mig veta.
Jag kan säga, med nästan självklar röst, att den enda jag vet var jag har är mig själv.
Men det vore också en osanning.
För, det händer, att ibland begriper jag mig inte alls på mig själv och vet inte alls hur jag råkade försätta mig i den ena eller andra situationen.

Lite förståelse och medkänsla skulle man kanske kunna väga in när man bedömer andra,
men det är ju å andra sidan så förbaskat tråkigt.
(Som Kia säger, där hon står nu, bredvid mig och garvar. Och så är det väl, då skulle mycket som blir sagt aldrig bli sagt. Vilket innebär att folk skulle få tid att tänka innan de pratar. Och vem vet vart vi är på väg då?)

2 kommentarer:

Laila sa...

Ja eller hur! (Menat som en kommentar till din kommentar hos mig, och således ett medhåll i det du säger!) :-)))

Ibland tror jag t om att andras kommentarer om folk helt enkelt färgas av hur de själva mår vid själva yttrandet. Dvs, de kan berätta samma sak på olika sätt vid olika tillfällen. Eller varför inte byta ut ordet "de" mot det mer allmängiltiga "man", för "man" har säkert trampat i det klaveret själv nån gång, utan att mena/tänka på det, hur oskyldigt sammanhanget än må ha varit!

Shirouz sa...

Hej Laila,
det har du nog rätt i, när jag tänker efter, som du säger, man behöver bara gå till sig själv och gör jag det, så vet jag att ibland är jag mycket mer vidsynt och tolerant än vid vissa stunder när jag är lika orättvis och ogin som ett tjurigt gammalt bergatroll.
Och en sak är säker, skulle jag berätta samma sak, vid dessa olika tillfällen, så låter de olika beroende på var jag är i humörstegen.

Egentligen, ju mer jag klurar på det här med sanningar desto osäkrare blir jag, en vän sa att sanningen är som en prisma, det beror helt på var ljuset faller på hur den ser ut. Hon kan ha rätt.
Fat i nuläget är jag endast säker på att jag är osäker. Det är ju inte så dumt, det heller, att veta att man är säker på att man är osäker...